Lida

Jag får känslan av att jag faller men de gör jag inte, jag slogs av tanken på att ta livet av mig när jag stod på en väldigt bra självmordsbro här i Fisksätra igår.
Men det var bara tanken som fanns där och ingen vilja till att direkt hoppa ner från bron, jag minns den tid då jag skulle göra vad som helst för att kunna hitta en bro som var tillräckligt hög för att man med säkerhet skulle dö i fallet om man inte hade turen och blev påkörd av någon bil under.
Jag gick runt på Malmös alla gator och letade desperat efter en säker utväg men jag fann ingen.

Nu när jag väl vet vart jag kan nå min utväg så känns det väldigt skumt. De är skratt retande på ett vis, hur långt man är redo att gå för att finna det man vill och trånar efter, jag trånade efter ett säkert slut och jag var inte mer än 14 år eller mindre.
Jag minns första gången som jag stod på balkongräcket, jag minns det så väl och jag minns hur en publik hade samlat sig under mig, en publik som trodde att jag skulle leka men som inte förstod allvaret. Jag var 10 år och ville dö, även om mitt begrepp om hur döden ser ut och vad det var så kände jag starkt för den. Jag hade hört min mamma prata om hur mycket hon ville dö och försvinna, för det var ingen som tyckte om henne, det var ingen som brydde sig och jag kunde klara mig bäst jag ville om det nu var så.

Jag minns även de gånger som min mamma försökt hoppa från balkongen, då pappa varit hemma men inte gjort något, jag minns bland den sista gången som hon försökte igen, hon stod och skrek på balkongen. Grät och var på väg att hoppa. Jag minns vad min pappa sa till mig, du får ta hand om henne så att hon inte hoppar. Jag minns hur jag blev beskylld av dem båda att jag inte brydde mig, eftersom jag den gången inte stod ute vid min mamma på balkongen och drog ner henne från räcket.
De var jag som hade gjort felet och inte dem…
Aja… Nu kom jag bort mig men men.

Mina tankar på att ta livet av mig var där igår men de var inte ens i närheten av starka, snarare svaga och bräckliga. För jag har mycket att leva för och de skulle vara ett nederlag om jag fick det här som hänt nu att få mig att gå under. Jag ska intala mig själv att jag är starkare än så och att jag kommer klara det här även om det är jävligt jobbigt emellanåt, ja nästan jämt.
Men jag får skylla mig själv och jag kan inte lägga skulden på någon annan.
Så hemsk är jag inte.
Det finns mycket i mina tankar men ingen jag kan skriva ner på papper så att det låter rätt.

Igår läste jag ut boken Lida av Stephen King, den var lång men rätt bra. Det jobbiga med just hans böcker är att de är så sega och utdragna i början, det är ju hans sätt att skriva på men det kan vara väldigt störande. Man får läsa minst halva boken innan det händer något utav intresse.
Boken lida är lite grym och grotesk men jag har läst värre och jag blir på något sätt bedövad av det, blir inte sentimentalt påverkad av det. Att man plågas av olika plågor som huvudpersonen har i boken är inget utöver det vanliga men det går inte längre än så, de stannar kvar en stund och sedan är de glömda eller borta. Boken i sin hel het var bra, långt ifrån det bästa jag läst…