Pause and play

Just nu är jag inte sugen på någonting, jag är bara empty, tom inombords och jag vill egentligen bara krypa ner i sängen och sova bort denna kväll men det kan jag inte. Jag har inte ro till det i kroppen, det tar emot men det känns heller inte världens roligaste att sitta framför datorn och skriva. Jag har egentligen inget vettigt att komma med, inget att direkt berätta om förutom små tjafs men jag känner att jag måste få vädra ut lite så att jag kan tänka klart igen för nu känner jag mig bara tom och det känns som om jag har glömt en massa.
Det är en miljard tankar i mitt huvud, det är det vanligtvis med, men man tänker inte på att man tänker men nu känns det som om jag känner varenda tanke som passerar och jag känner mig pressad på något vis. Pressad till att göra och orka med massa.
Oktober månad är som tur var snart slut, kändes som om den aldrig skulle ta slut någon gång. Den har varit lång och konstig, fylld med missöden och lycka men de saker som har hänt har inte känts verkligt eller verkligt har de ju känts, verkligheten har varit lite för grov emellanåt.
Men det känns inte som om man riktigt har varit med om allting och känt, sagt, gjort allt det man har. Man har varit i en annan värld medan man under tiden har levt i sin skepnad här och nu känns det som om man vaknar upp ur en djup sömn och inte vill kliva ur sängen även om man vet om att man har säkert mycket att ta igen efter alla timmar av sömn men man orkar inte. Det är varmt i sängen och väldigt inbjudande till att somna om igen och strunta i alla måsten hit och dit.
Jag har en hel del att göra, en massa pappersarbeten, telefonsamtal, samtal med kurator samt besök på sjukhus som jag måste vara på och sedan står jag inför den hemska frigivelsen från denna tunga börda som jag går och bokstavligen bär på inom mig…

Jag fick skjuts till skolan idag på morgonen… Jag är glad för att jag vågade påpeka för personalen att det var frost på cykelsadeln som inte gick att ta bort och det kändes bara omänskligt om de skulle tvinga mig att sitta på den. Har man inte haft urinverksinfektion så kommer man ju att få det om jag hade suttit mig på sadeln och låtsas som att jag inte kände att det blev blött och att jag frös som utav bara helvete. Jag fick skjuts till skolan och kom tidigt dit. Satte mig i en fåtölj med avhuggen rygg och försökte göra det bekvämt för mig. Läste en hel del medan resten av gruppen ramlade in.
Dagen gick snabbt men segt, kommer inte ihåg vad vi pratade om direkt. Känns mer som en massa mummel och jag var väl inte riktigt där heller. Mina tankar var någon annanstans men jag vet inte var, jag minns inte vad jag tänkte på eller vad det var som gjorde att jag inte kunna stanna kvar i rummet utan sväva vidare.
Blev sedan vid tre tiden hämtad för att åka på ett läkarbesök, läkarbesöket gick rätt så bra men gick inte med på att de oplanerat skulle sticka mig i fingret. Så sa barskt nej det tänker jag inte göra, ni har redan fått mitt blod så varför ska ni sticka igen, tänkte jag. Samtalet med läkaren gick bra, de mätte och klämde på mig. Sa si och så, frågade om jag druckit alkohol nu sen sist och jag svarade ärligt nej.
Vi åkte sedan därifrån när allt var klart och köpte lite små saker på vägen, köpte bl.a. frimärken, postade ett brev, växlade in mina 50 öringar och hämtade mina skor hos skomakaren…
Som jag inte kan kalla för någon skomakare.
Han hade ingen koll på vart mina skor var, vad det var som skulle ordnas och han gick säkert runt i affären och letade efter min känga i 5 minuter och kom sedan på vad han hade gjort av den. Han hade inte påbörjat lagningen av min känga ens och jag hade lämnat in den för minst en månad sedan om inte mer. Med tanke på hur oprofessionellt allt kändes så bad jag bara om min känga tillbaka och gick därifrån. Glad är jag för att jag återfått min stackars känga, saknat den hah. Hur man nu kan göra det vet jag faktiskt inte…
När vi befann oss åter tillbaks på hemmet så åt jag lite, försökte få mat ro även om knarkardrottningen satt i bakgrunden och mumlade, sluddrade, pratade i nattmössan, vad man nu ska kalla det. Men hon störde som utav bara helvete och när jag sedan fick höra någonting om en misskött katt som var här, djurplågeri blev jag fly förbannad.
Frågade henne om det var min katt hon syftade på, ja svarade hon och en massa annat mummel, jag sa ifrån och sa att du har inget med min katt att göra överhuvudtaget och du ska inte prata om sådant helt enkelt, du kan vara djurplågeri osv.
Mera mummel och avvisande från hennes sida, jag sa återigen ungefär samma sak men med högre och mer bestämd röst, till slut skrek jag till henne att hon inte har med det att göra och att hon inte ska prata om min katt, PUNKT. Personalen som satt bredvid mig tog mitt parti, yay, och sa att hon, knarkardrottningen, inte får lov att säga så till mig, det är kränkande och bla bla bla. Hon tystnade inte direkt, man hörde hennes mummel i bakgrunden men man kunde väl inte göra mera. Jag fick stor lust till att slänga mitt glad i huvudet på henne men gjorde det som tur var inte, tror inte hon skulle bli så glad då. Men jag ville så hemskt gärna, för jag stör mig på henne enormt, är så oerhört trött på henne att det inte går med ord att beskriva hur trött jag verkligen är på henne.
Nu efter en lång dusch som inte var lika jobbig som jag har trott att den skulle vara så är jag trött och vill bara gräva ner mig i sängen och dö lite. Dö tillsammans med min bok som är grov ^^
En massa sex som är brutalt och från en mans perspektiv. Känns lite jobbigt att läsa om det men boken är bra.
Pause/ Play heter den..
Dags att dö…

Never mind the tears

Min hjärna exploderar av alla känslor som kommer upp och jag börjar gråta när jag inte klarar av att cykla upp med ettans växel för en backe. Misslyckandet ekar inom mig. Det tar emot precis överallt och min rumpa skriker argt på fast skriket glöms bort när jag hör min hjärna skrika hemska saker till mig själv.
Du är meningslös, du är ful och fet, för fet för att ens kunna cykla upp för en backe.
Det finns så många tankar och så många känslor inom mig att det känns som om jag när som helst kunde explodera och förstöra allt i min krets.
Det känns som om jag förstör allting när jag väl skriver om allt som jag känner. Det som om jag är i vägen när jag säger som det är, när jag inte döljer någonting utan bara visar och säger det jag känner. Det känns fel att prata om hur jag mår, det känns fel att skriva om hur hopplöst det känns inom mig, det känns besvärligt när jag på nätterna inte kan sova och skriver till Jimin t.ex.
Även om det känns bättre för mig så vet jag inte om jag är till besvär.
När jag talar om hur det är så känns det som om jag drar mig över de andra, blir en börda och jag vill inte vara en börda och jag vill främst av allt inte ta plats…
När jag tar som minst plats det är då jag känner att jag har gjort rätt, när jag inte syns så känns det bra att jag inte gör det. Även om jag mår skit av att inte synas så mår jag likaså skit när jag syns, det måste väl finnas något mellanting.
Jag vet inte varför det är så, men jag är inte van vid att plats och när jag väl gör så att jag tar plats, sträcker mig ut och pratar om mina känslor så känns det bara felaktigt. Jag har fått lära mig att man inte ska prata om sina känslor, lära och lära jag har väl blivit uppfostrad med det. Det står inlärt i mig att det är fel att visa känslor och det är fel att prata om dem.
De enda gångerna som jag och min före detta/så kallade familj satt ner och pratade om hur vi känner var då en utomstående var med när min mamma försökte ta livet av sig. Min pappa var full lika så mamma och den utomstående var full eller påverkad av alkohol.
Men annars var det tyst som på natten.

Även om jag inte innerst inne vill att det ska vara så, så föreställer jag mig att det vore skönt att vara tillbaka i mina destruktiva beteenden för då visste jag vad jag skulle göra för att jag skulle må bättre för en stund. Jag visste vad jag skulle göra och vad jag inte skulle göra men nu när jag inte använder mig av rakblad eller andra föremål på mig själv för att orsaka fysisk smärta som går att ta på så är jag vilsen.
Jag ser kanske inte vilsen ut, jag kan göra saker, det kan jag, men i mina ögon så blir det bara katastrof och det finns inget som blir färdigt. Det känns som om allt är kaos. Det blir bara halvdant och misslyckat och jag känner mig så hemskt förvirrad.
Jag känner mig maktlös.
Man vill så gärna ha kontroll över sitt liv och när det inte går så som det är för mig nu så försöker man på något vis göra andra saker som man kan kontrollera för att stilla sitt kontrollbehov. Jag brukade skära mig, jag brukade kontrollera mitt matinnehåll, jag brukade vara ute i timmar och springa, men nu gör jag inget av det…

Var på möte idag med kuratorn, blev lite tufft i slutet när hon tog upp något som jag inte ville prata om. Även om jag är glad för att jag ifrån så känner jag mig så svag när jag gör det, inte klarar av att prata om vissa saker. Känns inte kul alls och jag blir ledsen. Tror turen med den tröga cykeln tog slut på mig så när jag kom in i rummet mitt så bröt jag ihop totalt…

Morgon tur

Det finns något i mig som gör att det tar emot att ge iväg, ge mig iväg ut på cykelns hårda sadel som får min rumpa att vilja skrika aj aj aj, för tusan aj!
Cykeln gör att varje backe känns tio gånger värre än vad det är och jag får cykla på ettans växel vilket jag aldrig annars gör. Men denna cykeln är så pass trög att det går inte att göra någonting annat än att trampa som en idiot på ettans växel. Jag blir trött i mina ben och bensyran kommer nästan på en gång, det är väl ett tecken på att jag är otränad antar jag. Men det ska jag faktiskt ändra på, fast här där jag är nu känner jag mig inte ett dugg motiverad till att göra det bara hemskt less.
Det finns ingen skog som man kan springa i utan bara landsvägar som är trafikerade med bilar som kör i över 70km/h. Vägarna är trånga och bilarnas ägare har noll hänsyn så det känns mer som om man är i vägen när man är ute och går än att man gör någon nytta.
Men när jag väl flyttat finns det inget som hindrar mig från att dra igång mitt springande igen, har saknat det väldigt mycket, ända sen jag flyttade till Rimbo faktiskt. Inte för att där inte fanns möjligheten men det var inte samma sak. Jag ville springa i de skogarna som jag var van vid, som jag kunde och som jag och Dafne, hunden som jag drog med mig, trampade på. Det kändes bra i de skogarna och nu ska jag försöka bygga upp samma känsla när jag börjar springa i den andra skogen. Den verkar vara stor, många vägar att utforska och gå vilse på vilket jag tycker om.
Kommer ihåg när jag gick vilse de första gångerna i skogen som är i Täby, jag var ute i flera timmar och hittade verkligen inte tillbaks. Som tur var så hade jag inte vikt av från stigar eller så men förutom det så var jag helt vilse, kände inte igen mig och jag gick, nu när jag tänker efter, nog säkert i cirklar. Men det är sådana äventyr som jag trivs att leva i och vara med om och sedan efteråt kunna berätta vad jag fann och inte fann.
jag sprang i den skogen var morgon och kväll, tillsammans med hunden Dafne som jag saknar väldigt mycket emellanåt. Hon blev aldrig riktigt trött heller även om vi var ute tre gånger om dagen och sprang i timmar eller gick runt. Kommer ihåg när jag bestämde mig för att bara följa en stig längs vägen, det slutade med att jag hade gått från Täby till Vallentuna...
Vet inte hur långt det är emellan men jag minns att mina fötter gjorde ont som helvete, den gången såg Dafne faktiskt lite trött ut.
Hon är en hund man bara kan älska även om man kan bli less på henne ibland så är det inget upp mot när hon ska vara nära en och dela med sig av sin värme. Blir varm när jag tänker på henne. Minns även att hon slickade mina sår när de blödde även om jag inte tyckte om att hon gjorde det, kändes inte rätt men hon ville...
Hon låg antingen på golvet eller i sängen tillsammans med mig när jag vilade ibland, väntade på att jag skulle hoppa upp och säga, nu ska vi gå ut och springa woho! Hon ville alltid vara nära en, hon satt ofta och lutade sig mot en och tröttnade aldrig på att bli klappad, aldrig!

Nu är det tid för mig rumpa att stålsätta sig och sluta skrika aj aj, nu blir det cykeltur till busshållplatsen och sedan bussen till skolan och sen ja vet jag inte. Vet inte ens vart jag ska vara idag så får se hur det går.

help I´m falling

Det känns som om världen rasar under mina fötter och jag kunde inte bry mig mindre, vilket gör mig väldigt ledsen. Jag vill känna den sanna och samma kämpar glöd som jag gjorde innan men det gör jag inte. Jag orkar inte ta itu med allt som jag måste, jag orkar inte åka iväg på möten, jag orkar inte åka till sjukhuset och lyssna på allt tjatande. Det gnager i mig och sliter mig i bitar. Jag orkar inte stå upp för mig själv och det gör att ingenting händer.

Min fackla håller på att slockna eftersom syret börjar försvinna och det känns hopplöst…

Jag håller mig på avstånd ifrån alla här på hemmet eftersom jag inte orkar dras med dem, jag tar även avstånd från andra utanför. Jag önskar innerligt att denna veckan går snabbt för jag vet inte annars hur jag ska kunna stå ut tills på fredag då det är dags för min permission som nog kommer rädda mig från att gå under.
Denna vecka måste helt enkelt gå snabbt.

Jag ska även om jag inte orkar eller vill, åka med till Gävle idag på en handlingsresa. Jag ska gå själv och försöka att släppa tankarna på mitt utseende och på hur jag ser ut när magen är så stor som den är. Jag ska försöka glömma alla blickar som dras till mig när jag går i affärerna och bara tänka på det som gäller nu.
Jag ska försöka handla klämmor om jag hittar några som jag vill ha, även hårfärg och sedan kanske fler klämmor eller något i den stilen.
Köpa present med kanske inte vet jag, får se vilket dilemma jag ställs inför när jag väl står i affären och ska välja vad jag vill ha och vad jag inte vill ha.
Jag brukar få det hemskt besvärligt när jag står i affären och inte vet vad jag ska handla, beslutsångesten är hemsk och gör att jag inte kan handla någonting. Jag vill till slut bara gå därifrån och skita i att handla någonting alls eftersom jag har sådan ångest.
Det kvittar om jag verkligen behöver den saken som jag får beslutsångest av, jag går ofta ut från affärerna tomhänt och med gråten i halsen, ögonen röda och irriterade, redo att släppa tårar.
Jag blir mest less och arg på mig själv för att jag inte kan göra någonting slumpartat, jag måste planera vad jag ska handla och sedan gå efter den listan.
Fast nu i dagsläget så känns till och med min inköpslista osäker, den går inte att lita på. Jag går inte att lita på.

Imorgon ska jag till kuratorn på sjukhuset…
Jag känner mig verkligen inte manad för det, känner mig väldigt ostabil, så pass att jag inte orkar fråga personalen om någon kommer att skjutsa mig dit eller ej. Det känns jobbigt att ta kontakt med människor, jag orkar inte med de flesta. Det finns ett fåtal som jag orkar prata med och jag vet inte om de tycker om att prata med mig men då är det väl upp till dem och säga till om jag blir för jobbig?
Jag kan inte ta ansvar för dem med för då går jag sönder och isolerar mig mer än vad jag gör i nuläget.

http://www.lolcats.com/view/25614

Nej ingen bra dag

Jag vet inte vad jag tänker. Allt jag gör när jag ser hur illa min kropp ser ut är att jag gråter, vill riva bort delar av mig själv, vill ta bort de förstörda delarna... Innan kunde det vara tillräckligt jobbigt att se ner på sig själv och se alla skärsår men nu är det mer än det som inte stämmer.
Min kropp känns bara fel och jag tänker matstrejka så mycket jag bara kan för egentligen så smakar ingen mat mig bra. Det känns meningslöst att äta.
Mina händer är hemskt knubbiga och jag klarar inte av att så mycket som se ner på dem eftersom jag blir så illa berörd av åsynen. Jag vet inte hur jag ens klarar av att gå omkring om dagarna och hålla fasaden uppe, det känns så falskt men vad ska man göra. Jag låtsas att jag mår fint, att det inte är fel på mig inte. Allting är så som det ska vara, jag älskar livet verkligen, allting går så bra och jag har allt jag vill ha och lite till. Men jag vet inte, det är kanske bra om fasaden ser bra ut för de andra omkring mig för jag vill inte dra till mig uppmärksamhet eftersom då brister det.
Det känns meningslöst att göra någonting, säga någonting och jag vill just nu bara gräva ner mig i sängen och sova bort denna vecka som kommer. Jag orkar inte vara med på någonting, varken skolans aktiviteter eller de saker som man måste göra här för att få flitpengen som jag så väl behöver. Det verkar inte som om någon tar hänsyn till att man inte orkar med allting hela tiden, att man inte orkar göra allting som man egentligen borde. Jag har varit prickfri, gjort allt man ska och fått full pott var vecka i säkert två månader och ja jag vet inte om jag orkar mera.
Det känns fel att ens skriva ner det här så jag slutar nu

Mjau:a tillbaks

Jag somnade igår utan att riktigt fundera över det, ibland så somnar man bara och hinner inte förstå det förrän man vaknar igen. Jag har vant mig vid att så fort jag ska sova ensam eller här på behandlingshemmet så slår paniken mig hårdare än hårt och gör det omöjligt för mig att somna med en gång.
Jag hamnar i paniktillstånd, gråter hejdlöst, river mig själv för att försöka döva den inre frustration som jag känner och det tar oftast flera timmar innan jag kan lugna ner mig och sedan falla in i sömnen, oftast somnar jag av utmattning.

Men igår så hann jag inte komma dit, till panikstadiet, utan bara somnade…
Vid fyra tiden vaknade jag av att jag inte kan sova i sängen mera. Stirrade blint på datorskärmen som jag hade flyttat närmare sängen, stirrade på klockan och kollade sedan mobilen.
Ett missat samtal och tre olästa sms.
De missade samtalet var från min syster, Sara, kallar henne så eftersom vi var det så gott som i ett halvår och vi bryr oss mycket om varandra, men vi är inte släkt på något vis alls. Men vi fann varandra under den tiden som jag och Magnus, mitt ex, var tillsammans och under den sommaren som jag bodde hos dem. Vi har många fina stunder tillsammans som jag minns med bultande hjärta.
Jag hade två olästa sms från Sara likaså och sen ett från Jimmin, <3.>

....

Just nu känner jag mig överkörd och hemskt illa till mods. Jag vill försvinna bort från världen ett tag, låta allting ha sin gång utan att bli berörd av det. Men det går inte för sig eftersom jag har så mycket som måste tas hand om och det är jag som bär ansvaret för att det ska fixas.
Men jag vet inte om jag orkar, jag tvivlar och det känns bara som om allting blir värre och värre för var dag som går, jag vågar knappt gå ut i korridorerna längre. Jag sitter inne på rummet mest hela dagen och gör i stort sett ingenting mer än att grubbla sönder mig själv.

Less.....

Tårarna rinner ner likt regnet från himlen, jag önskar bara att det var lika rogivande som regnet kan vara men det är det inte. Jag blir bara så less på ännu mer saker som går emot mig. Nu blir jag tvungen att gå hur kallt det än är, om det regnar eller inte från hemmet till busshållplatsen. Jag har lust att ge upp, jag har verkligen ingen ork till att gå ut när det är så kallt och gå 2km i de kalla och sedan stå och vänta på bussen, detsamma gäller när jag ska tillbaka till hemmet, jag kommer få gå.
Och när jag frågade personalen så sa han det som om ja vi får skylla oss själva för att cyklarna är stulna och att de tänker inte köpa in nya cyklar detta år utan vi får vara utan dem…
Jag är inte rädd för att gå eller frysa, jag tycker bara att det är så hemskt taskigt av dem att göra det så svårt för mig att gå i skolan. Jag blir hemskt ledsen och det får mig att inte en vilja gå dit idag.
Även om jag sedan skulle tycka att det var skönt att byta miljö…

Jag ska i vilket fall som inte gå idag…

Jag orkar helt enkelt inte idag, jag är minst lika nere som igår, om inte mer. För övrigt så mår jag inte så bra, magen gör mig galen, jag har ont och tycker det är högst obehagligt. Jag tänker ständigt på det som jag fruktar, det som närmar sig var dag, och jag blir knäsvag, jag vet inte hur jag ska kunna ta mig till för det finns bara en väg ut ur detta och jag kan inte undgå den, jag har inget val…

Igår efter många om och men rabblandes runt i mitt huvud så följde jag med och handlade, det var bara muppar med mig, den ena värre än den andra. När jag stod i kön till kassan så kom knarkardrottningen upp bakom mig med en korg fylld med folköl, skulle väl gissa på att det var si sådär 7-10 stycken som hon bar omkring på. Min första tanke som slog mig var att hur fan tänker hon, var tror hon att hon är någonstans, hemma i ett vanligt Svensson hus.
Jag sa inget utan gick ut ur affären utan att säga något.
Personalen som körde oss stod där ute och såg hur knarkardrottningen packa ner den ena bruken folköl efter den andra. När hon var klar och kom ut blev hon tillsagd att hon inte kommer att få åka med oss tillbaka om hon har de där ölen med sig i kassarna.
Först sa knarkardrottningen ingenting, men började snabbt käfta emot på ett helt obegripligt sätt, hon sa att det var energidryck, sen när hon inte kom längre med de orden så sa hon att det är väl inte så farligt att man tar med sig öl in på K-rehab.

Jag tyckte hela situationen var patetisk, jag hade ångrat mig att jag följde med så fort jag såg hennes varor vid kassan. Nu ville jag bara därifrån och det fort innan jag fick ett utbrott eller gick sönder. Efter inte så hemskt mycket tjatande från båda hållen så gav knarkardrottningen sig och lät kassen stå kvar när vi åkte. I bilen isolerade jag mig längst bak även om jag hatar att åka längst bak. Pluggade in hörlurarna i öronen och försökte glömma bort vart jag befann mig även om de var svårt eftersom man kunde fortfarande höra knarkardrottningens röst.

Forgotten 21 okt

Jag sitter och väntar på någonting men jag vet inte vad, denna dag känns bara så ensam och hopplös, det känns fel att jag ens är här.
Jag känner mig oerhört stor och jag känner mig hemskt less på mitt liv. Det finns så mycket som kan gå fel och jag tycker inte om andras tjatande på mig.

Jag orkar inte ha någon press på mig.

Jag vill inte att det ska gå fel men jag har bristande tilltro.

Jag åkte inte iväg till skolan idag, även om jag borde ha gjort det, allt jag gjorde var att jag skyllde bort det på att jag mår dåligt och för att jag inte har något transportmedel längre som jag kan använda för att ta mig till och från busshållplatsen.
Det är inte det roligaste precis att gå de där 2 km från busshållplatsen när man börjar tidigt och får gå i kylan samt gå vägen tillbaka efter en lång skoldag.