Paranoia -dope

Paranoid

Paranoid är jag var dag nu sedan jag blivit hackad. Så fort något inte riktigt stämmer så blir jag överdrivet rädd och kör en eller tre scannar på datorn för att vara säker på att jag inte har en hacker efter mig.
Paranoid är jag för att jag väntar ett viktigt samtal var dag men det ringer aldrig.
Paranoid är jag för hur andra ser på mig och mina egna tankar drar mig ner till en nivå jag inte vill vistas på, nämligen självömkan och tysta men hörda kränkningar...
Den nivån suger.

Kjolen som jag köpte tillsammans med ett par rosa nätstrumpbyxor och ett par lila matchande knä strumpor har blivit använda mycket. Jag älskar min nya kjol och den är så fluffig och fin att jag inte vill ha något annat på mig. Det enda jobbiga är att jag inte har någon bra topp att ha på mig så jag går runt i linne och visar min fula kropp. Borde kanske hitta några nya toppar i storlekar som passar mig.

Ja min bild på mig själv är korrupt som helvete, den är åt helvete för korrupt om du frågar mig och alla andra runt omkring mig. När jag ser mig själv i spegel ser jag inte det ni förmodligen ser, jag ser inte det som J påstår att han ser. I mina ögon är jag inte ett dugg smal, mina ben är för tok för breda och lika så mina höfter och mina bröst är fortfarande för stora och min mage putar ut. Jag tycker inte om min hud som är lös och degig. Jag vill ha tillbaka min ungdomskropp då min mage var smal och gick inåt och inte hade några ärr på sig heller för den delen. Jag saknar den tiden då mina ben inte ägde varken bristningar eller ärr, samma gäller andra delar på min kropp.

Mina krav på mig själv är utöver de vanliga. Jag viker inför de krav jag har på mig själv och varje gång jag misslyckas så blir mitt straff mot mig själv värre.

Minnen från våldtäkt kom fram igår och jag insåg vilket lätt offer jag är när jag inte orkar eller har kraft till att flytta mig ifrån förgriparen. Jag måste se till att ändra på det för jag vill inte vara känd för min svaghet.
Så nu ska jag prova mina nya hantlar och se om jag kan bli lite stark.

The last couple of days

Det känns som om det var väldigt länge sedan jag skrev någonting och jag vet inte riktigt vad det beror på. Jag har haft saker att skriva om men har inte riktigt känt att jag har haft orken eller tiden till att göra det kanske. Min hjärna har varit fullt upptagen med att bara komma på vad jag härnäst ska göra.

I söndags hade jag en händelserik dag, på gott och ont. Det började med att jag inte kunde logga in på mitt wow acount, kollade mailen och såg att jag hade fått en bekräftelse på lösenordsändring men saken var den att jag själv inte ändrat lösenord.
Så hur hade det gått till?
Jag hade råkat ut för en trojan skulle det visa sig, en som snor ens lösenord som man har på wow, tar alla ens guld pengar ifrån karaktärerna på sitt acount och sedan sticker där ifrån. Jag hade haft oturen att råka ut för en sådan idiot och på min level 80 karaktär så hade jag sparat ihop 3800 guld för att sedan kunna köpa flying mount grej och nu var alla pengarna borta samt all min rustning...
 Jag fick med en gång panik och jag blev jävligt paranoid så J som satt bredvid fick sköta allting.
För vad gör jag utan wow, jag har inget liv utan wow för tillfället så mister jag det så blir jag crazy. Det tog ett bra tag för mig att lugna ner mig och en hel del tröstande och hjälp från J innan jag kunde spela igen. Men vid det laget så var jag så rädd för att råka ut för det igen att jag inte vågade spela...

J ladda hem spionprogram som tog bort trojanen och sedan så körde vi nog 4 scannar innan vi konstatera att idioten är borta från min dator. Men för mig kändes det inte rätt eller bra att spela med min lvl 80 druid.  Jag var på spänn och jag struntade i att ens försöka spela.

Efter klockan 16:00 drog J med mig på en svärd och pilbågsträning som jag var väldigt nervös inför.  Att komma till en ny plats där det finns nya människor, nya redskap som jag aldrig tidigare provat gör mig väldigt rädd och väldigt off. Jag ville egentligen inte dit men J sa att det är bra om jag följer med och träffar nytt folk och kommer ut lite.
Jag följde med men det gick inte något vidare bra för mig. Jag var redan off pga hackern och sen på det min socialfobi som tändes till gränserna... jag var nära på att gråta igen så som jag gjort av ren panik när vi upptäckte trojanen.
Jag gjorde flera fel och jag sa inte mer än 10 ord på de tre timmar som vi var på träningen. Det var inget fel på folket, inget fel på miljön, det var bara mig det var fel på. Men vi ska dit fler gånger så jag vänjer mig väl vid de människorna som finns där.

Idag har jag tagit ett avkopplande bad som jag drog ut på för att bara kunna få slappna av lite. Jag har sett på en massa robot chicken avsnitt, är inne på season 2 nu. Jag har börjat vänja mig vid att spela på wow igen även om jag är väldigt paranoid för att något ska fucka sig...
Vilket det även gjorde för mig nu i eftermiddags.
Jag kom inte in på mitt konto eftersom blizzard själv hade bett mig att än en gång byta lösenord. När sen wow funka igen så krascha det igen, denna gången var det upptaget och jag kunde inte komma in överhuvudtaget, det fanns inte ens en väntlista så som det brukar vara när servern är full.
Så här är jag nu.
Sitter och funderar på varför jag alltid råkar ut för en massa onödig skit.
Är lite mycket trött på det.
Men ska se om det funkar nu snart igen och om det inte funkar så får jag kontakta blizzard igen... Suck

Det enda jag orkar säga är:

Mitt wow accunt blev hackat.
Jag grät.
J fixade.
Alla mina karaktärer har mist en del av sin armor och sin guldmängd...
Nu i efterhand när allt är fixat så känner jag ingen lust alls till att spela.
Jag är lite rädd för att det ska hända igen.
Ska nog scanna datorn igen efter hackers.

Inner madness

Dagarna går och jag känner inte ens efter hur jag mår längre, jag försöker att inte göra det eftersom det kan bli besvärligt. För indirekt så har jag demoner som jagar mig och jag vill inte bli sedd. Jag vill faktiskt inte ha reda på hur jag mår, det känns lättast så.
Jag vill slippa tänka på det som oroar mig väldigt mycket så därför så stänger jag av.
Mer än så är det inte, det är inte större än så.
För jag vill slippa tänka på hur det går med faderskapet, hur det går med adoptionen, hur barnet mår, jag vill slippa tänka på pengar och papper...
Jag vill helt enkelt slippa tänka på det för det gör mig bara illa.

För ett tag sedan fick jag hem papper från K rehab, vet inte om jag nämnt det men i vilket fall som så förstår jag inte varför jag ska ha papper från dem.
Det borde jag väl ha fått när jag skrevs ut? Det tycker i alla fall jag.
Det tog dem på k- rehab att skriva den "skiten" lite mer än 2 månader, det är en läkare som skrivit det som inte träffat mig mer än tre gånger under hela 7 månader och lite till.
Verkligen strongt* gjort.
I papperna stod saker som jag inte ens vill prata om för någon, men jag vill ändå indirekt skriva om det eftersom det fick mig att tänka på hur jag beter mig mot andra. Det fick mig att reflektera över mig själv och på om allt det dåliga det stod om mig stämmer eller inte.
För om allt det stämmer som de skriver i papperna hur kan då någon älska mig?
Hur kan då någon älska en så störd person som jag...
De får mig att framställa som en hemsk person, men det är kanske också det jag är. Det enda positiva som står i papperna är att jag inte är dum i huvudet utan med andra ord kan använda huvudet. Jag är inte sen i utvecklingen utan bara störd i min personlighet.
Innehållet i papperna nämnde även också att det är väldigt troligt att jag faller tillbaka i missbruket, som om jag hade en förbannelse över mig. När jag läste det fick jag impulsen av att bara vilja roffa åt mig rakblad och droger och falla tillbaka in i dimman som jag levt i ett par år. Det känns som om de utmanar mig till att falla tillbaka.
Jag har nyss kommit ut ur dimman och det hjälper faktiskt inte ett endaste att de skriver så. Visst kan jag tolka det annorlunda, jag kan använda det för att motivera mig själv, bevisa för dem att jag kan vara drogfri, bevisa för mig själv att det går även om mycket talar emot.
Bevisa att jag kan klara det.
Än så länge har jag inte brukat några droger och har inte känt ett stort sug för det heller så än så länge är allting bra. Men det känns hårt när de skriver så om mig.

Nog om det.
Jag längtar efter sommaren något fruktansvärt. Jag längtar till sommarkläder, glass som smälter i värmen, doften av nyklippt gräs, picknickar i skuggan av ett stort träd, jag längtar efter att få klaga på att det är för varmt...
Jag längtar efter sommaren.
Jag är väldigt tröttsam på all denna snö som hela tiden får påfyllning så fort den är på väg att försvinna. Igår var jag riktigt busig och köpte tre nya klädesplagg från Kawaiidesign, kawaii.
En liten tyl kjol med lila färger, ett par knästrumpor som matchar till kjolen och sedan ett par rosa nätstrumpbyxor. Allt kommer gå på en rätt okej summa och det är ju inte så att jag har ont om pengar om man säger så, vilket är rätt skönt. Jag har inte handlat något förutom mat på väldigt länge om man bortser från ett timecard till mitt wow spelande men det är allt.
Så nu tycker jag att jag kan skämma bort mig med en ny kjol och lite andra småsaker.

Och sen när februari kommer så ska jag ringa till försäkringskassan och höra med dem hur man ska göra för att förlänga sin aktivitetsersättning. Kan väl se om jag kan använda papperna som jag fick från k-rehab med för de får mig att verkligen framställa som en person med stort behov av hjälp...
Och vem vet de har kanske rätt, jag är kanske en sjuk person som behöver sitta inlåst.
Men försöker någon med något sådant igen kommer jag avsiktligen förstöra mig själv tills det inte finns någon återvändo. Behandlingshem är fördömt i mina ögon och jag tänker inte sätta en fot på något behandlingshem igen, nej aldrig mer säger jag. För jag vet inte om jag klarar av att ta mer skit från konstiga personer, jag vet inte om jag klarar av den hopplösa känslan av att det inte finns någon framtid för mig.
Det är som att vara isolerad från världen och allt värdigt liv, det är som att sitta i ett fängelse. Ett fängelse där det är fullt med sinnessjuka människor som ser likadant på framtiden som en själv. Hopplösheten driver en till vansinne och man blir odödlig, inget kan skada en och man gör dumma saker.
Nä usch på behandlingshem, idéen om att det kan vara till hjälp är naiv.

Jag har nyss vaknat från 6 timmars sömn och klockan är snart åtta på kvällen. Det är nästintill tyst i huset. Det enda man hör är hundarna som springer fram och tillbaka på övervåningen men det är också det enda man hör om man bortser från en dators fläkt o Js sovljud.
Förresten så hatar jag hundarna som bor här ovanför mig.
Vi har alla sagt som bor här att hundarna absolut inte får gå ner till där jag och J bor eftersom de kissar överallt här nere och förstör katternas fristad. Ja dessa hundar jagar och biter katterna som bor här med oss och låter dem inte vara ifred så när de är här nere så får de vara ifred, alltså så är det deras fristad...
Men nu de senaste dagarna så har en av de tre hundarna lyckats öppna dörren som annars hindrar dem från att komma ner hit och de har varit här nere och skällt på oss väldigt tidigt på morgonen ett par gånger nu. Vilket i sig är väldigt tröttsamt, det är inte ett trevligt sätt att vakna på. Det kvittar hur mycket man skriker på dem och hur mycket man säger nej, ut, bla bla. De fortsätter att komma ner hit ändå och jag var tidigare idag nära på att slå till han som kan öppna dörren eftersom han högg efter mig. Men det var väl tur at jag kunde stoppa mina impulser även om jag väldigt gärna ville hålla fast honom och stirra honom rädd, kanske smälla han på nosen om han försöker komma ner igen och markera sitt revir.
Man känner sig rätt maktlös eftersom man vet inte riktigt hur man ska få dem att förstå att de absolut inte får lov att vara här nere.

Det är fortfarande tyst här omkring mig och jag känner mig tom på insidan. Jag fick härom dagen hem papper från k rehab där de skrivit ner allt om mig en gång till, tydligen ska det vara en remiss men förstår inte varför de måste skriva bara dåliga saker om mig. Man märker också att den som skrivit det inte lagt ner mycket tid alls på det eftersom jag har hittar väldigt många stavfel och dubbelord. Men budskapet kommer fram i vilket fall som, jag är en störd person med störd personlighet och med borderline, jag känner mig dålig till mods när jag läser det. Är jag verkligen så korrupt som det står i papperna. I och med att det nya pappret kom så började jag läsa mina gamla papper om liknande saker, utredning, journaler från bup osv. Mitt liv har verkligen varit konstigt och jag inser att jag har varit en väldigt konstig person under mina tonår.

Och som jag känner nu så är allt mitt eget fel. AHH

Make something

Dagarna flyter samman och jag ser ingen skillnad på dagarna längre, jag måste skriva upp det jag ätit numera för att ens vara säker på att jag äter en gång om dagen... Men det är svårt att faktiskt äta någonting när man inte känner någon hunger. Det tar emot och jag känner mig illamående efter bara några tuggor. Allt jag orkar är en väldigt liten mumsbit resten slängs i stort sett, det är ett slöseri med mat jag är medveten om det men jag kan inte äta mer än vad jag kan. Och jag vill dessutom inte gå upp i vikt utan snarare tvärtom så då är det ganska bra om man kan minska på portionerna. Fast nu är jag nere på knappt en måltid om dagen och det jag äter då är inte mycket. Jag börjar känna av att jag har brist på näring i kroppen eftersom jag mår illa lätt och är väldigt dåsig och okoncentrerad. Jag lever i stort sett på vätska och det har gett mig konstiga biverkningar.
Ska inte gå in på detaljer men det är inte kul ska jag tala om.

Mitt humör går upp och ner fortfarande, jag kan må bra en sekund och må seriöst dåligt en annan. Jag har inte kraschat ordentligt på länge, iaf inte på två eller en dag nu. Små grät lite idag eftersom jag inbilla mig att ingen någonsin  skulle vilja ha sex med mig igen eftersom jag är så hemskt skadad på kroppen. Efter ett tag passera de tankarna om mig själv och nu sitter jag mest och är väldigt rastlös. Jag vet inte riktigt vad jag ska hitta på eftersom jag har ingen lust med någonting. Jag orkar inte lägga ner någon energi på någonting heller för den delen så jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Det är såhär nästan jämt och det stör mig väldigt mycket och jag känner mig väldigt störig för de som är omkring mig när jag inte har en blekaste aning om vad jag vil hitta på. Bara helt blank och tom i tankarna.

Jag kan inte direkt påstå att jag mår direkt bra, men jag mår inte dåligt. Det finns ingenting i min omgivning som är dåligt förutom mig själv. Jag är *the badgirl*  in this case...
Jag mår dåligt pga mig själv, mina tankar, min kropp och allt jag gör och säger.
Måste påpeka att jag är hemskt trött på mitt eget sällskap o på mina tankar som får mig att bete mig hemskt underligt och som får mig att inte ha lust till någonting.
Förstår inte vad andra ser hos mig, vad får dem att vilja vara med mig när jag är som jag är? Konstig med andra ord...
Har börjat fundera på om jag kanske ska söka upp någon att prata med. Lätta på trycket eftersom jag kan inte lasta allting på någon annan och jag kan inte hålla det inne för de är en början på undergång.
Men jag vet inte riktigt, just nu spånar jag bara. Ska försöka hitta på något nu snart.

Mjau

The scars remind me that the past is real... II

Jag minns mycket väl hur mycket jag önskade livets slut, världens ände och att jag aldrig föddes. Jag minns vilket avskum jag tyckte att världen var, jag minns hur stort mitt hat mot mina föräldrar var. Varje gång de öppnade sin mun ville jag skrika åt dem att dra åt helvete. Jag ville visa mitt missnöje med min tillvaro och med att jag faktiskt hade ett liv som jag inte ville leva.
Min ångest inför livet var hemsk, den var som en röd tråd genom hela min ungdom. Jag var mer rädd för att leva ett helt liv, klara av studierna, föda barn, skaffa familj, jobba, bli sjuk och sedan slutligen dö än att bara göra slut på plågandet här och nu.
Jag ville inte gå igenom allt det där bara för att sedan komma dit jag ville.
Jag ville dö där på fläcken.
Döden var en framtidsvy som jag hade länge, jag ville hellre dö än att leva och i många år levde jag med de tankarna.
Bitar av ångesten inför livet finns fortfarande kvar men jag har kommit över det mesta men jag har egentligen inte kommit till någon säker punkt eftersom jag inte har lyckats med det jag var rädd för att jag skulle misslyckas med.
Jag är rädd för vissa delar i livet som man normalt sätt alltid upplever, majoriteten upplever det. Det jag menar är t.ex. klara av studierna, jobba, skaffa familj, skaffa barn, bli gammal, osv.
Jag misslyckades med gymnasiet, precis som jag fruktade, jag misslyckades med att må bra, jag misslyckades med drogerna och allt skärande och även om jag lyckades komma ifrån missbruket och destruktiviteten så finns de kanske ofarliga men ändå  tankarna om min existens kvar.
Jag frågar aldrig mig själv om jag är någonting värd eftersom jag själv redan vet svaret.
Det jag frågar mig själv är om jag har något att finna hopp i. Något att verkligen brinna för.
Visst finns det vissa saker som jag vill ha avklarat innan jag dör men ingenting känns riktigt viktigt. Det blir inte gjort och jag brinner inte riktigt för någonting.
Jag har det bra just nu och det är nog det som får mig att börja gnaga på mig själv eftersom mitt psyke är så van vid att det är kaos i min värld eller att någon person hackar på mig att det är svårt när allting bara är bra och när ingen är på mig.
Så jag går på mig själv i stället, finner jag det minsta fel som jag gjort så går jag på mig själv med fulla krafter och slår ner mig själv med fula ord som får mig till att till slut krascha och falla ihop.

Och ibland behöver jag inte ha gjort någonting utan att jag finner saker att klaga på om mitt beteende.
Det har hänt nu nästan för mycket på väldigt kort tid att jag faller under pressen av mina egna föraktfulla tankar om mig själv. Jag plågar bokstavligen mig själv när jag håller på så som jag gör. Jag får mig själv att må fruktansvärt dåligt, jag inbillar mig saker som kanske egentligen inte stämmer och jag får mig själv att falla ihop till en ynklig liten hög av skit. Jag förstår inte varför jag håller på så och jag vet inte riktigt hur jag ska få kontroll över mina tankar igen.
Styra dem åt ett annat håll...
Mindcontrol?

Att bara vända så som jag gjort från att vara väldigt självmordsbenägen till att bli levande igen och vara med i livets svängningar är en stor omställning. Jag själv hänger nog inte riktigt med.

(Ungefär som när jag födde barnet, jag var där men jag hängde inte med, jag trodde inte att det var möjligt, att det verkligen skedde...
Jag har än svårt att förstå det och acceptera att det hänt och nu när jag hela tiden med jämna mellanrum får hem papper om barnet och så vidare så bidrar det till att jag tänker ytterligare allt mer på det och det får mig att må dåligt.
Jag har fått veta mer än vad jag ville om barnet och det är verkligen inte behagligt.
Nu har det ett kön och ett namn och det var inte så jag ville ha det för nu blir det mer personligt.
Innan var det bara ett barn, inget mer men nu har det ett namn och ett kön, det är en person och det känns mycket hårdare men jag kan inte riktigt beskriva hur det känns eller varför det känns så.Kan ha något att göra med den moderliga instinkten.
Saken är den att jag ångrar mig inte att jag adoptera bort det för jag ville inte ha barnet men det är något inom mig som gör att jag reagerar.
För det är ju trots allt mitt barn. Jag har fan fött ett barn, jag har skapat ett liv även om jag inte ville det. Och jag ville inte ha reda på något men nu så har jag ändå fått reda på mer än vad jag ville eftersom folk har varit oförsiktiga och slarvat.
Min kropp har förändrats mot min vilja och jag har fått biverkningar som inte kommer att försvinna... Och allt har fortfarande hänt mot min vilja. Jag har alltså skapat ett liv mot min vilja, jag har sedan försökt att inte göra det till en stor grej genom att inte vilja ha någonting med barnet att göra. dvs inte veta någonting om det förutom att det var friskt. Men nu när jag har fått reda på mera så känns det konstigt. )


Hade jag skrivit om detta igår så hade jag varit i tårar nu, men igår när jag fall ner i en svacka, djup sådan, så vågade jag tala om lite för J vad det handlade om.
Vågade och vågade. Jag vill inte vara till besvär om man säger så och därför så vill jag inte berätta allt jag tänker på och varför jag mår dåligt eftersom jag inte vill att han ska få höra hur dum jag egentligen är mot mig själv. Och det kan också blir tröttsamt i längden att leva med en sådan som jag som med jämna mellanrum mår lite dåligt och klagar på olika saker och ting.
Då är det bättre att hålla det för sig själv.
I vilket fall som så kändes det lite bättre igår då jag luftade ut tankarna och lät gråten komma.
Jag har varit i något av en svacka nu i ett par dagar och det är nog också därför jag lätt påverkas av mindre bra saker som att papper om ett visst barn kommer hem till mig med jämna mellanrum.

Selfconfidence on vacation

Det går inte riktigt att sätta ord på det jag känner inombords som får mig att må mindre bra, det som hindrar mig från att må riktigt bra. Jag släpper inte taget om det som får mig att må dåligt och jag grubblar mig själv till spillror, raseriutbrott och destruktiva tankar eftersom jag inte kan sluta tänka på det som stör mig.
Mitt självförtroende är skrämmande lågt, det är nära botten och jag vill bara gömma mig i stort sett eftersom jag känner mig oduglig.
Jag sitter tyst men ändå inte framför datorn när jag spelar, ibland eller rätt ofta kommer det svordomar som stackars J får höra och stå ut med men det andra som låter hela tiden är min egna röst i mitt huvud. En röst som hela tiden påpekar varenda fel jag gör och som får mig att vilja slå mig själv, ibland slår jag mig själv med. Knäet har jag nog snart lyckats göra blåmärken på eftersom jag har en tendens att slå hård med, i efterhand så ångrar jag mig även om jag mår lite bättre då irritationen har fått en utlösare. Jag vet inte riktigt var jag ska göra.
Min ångest inför framtiden har kommit tillbaks lite smått har jag märkt och det är många tankar i huvudet som snurraar runt och får mig att bli orolig. Jag vet inte riktigt vad jag vill göra med mitt liv.
Vad vill jag jobba med?
Vilken sorts människa vill jag vara?
Vilka är mina val? Vill jag någonsin ha barn? Ska jag ha husdjur?
Hur ska jag klä mig? Hur ska jag göra med min kropp?
Vad vågar jag göra? Vad har jag kapacitet till att göra?
Vad ska det bli av mig egentligen?


Jag ligger ner i soffan och försöker komma på vad jag ska göra med mitt liv.
Vad ska jag göra nu för tillfället, jag vet inte...
Jag hade kunnat sätta mig och rita men jag kan inte rita och jag har ingenting att rita. Jag kan springa runt och fjanta mig med kameran men det lockar mig inte för jag har inte någon talang för det och jag är inte bra på det och dessutom så har jag inget objektiv som är bra så jag vill inte fotografera. Jag kan spela andra spel än just wow men det vill jag inte eftersom jag minns inte hur man gjorde. Jag kan läsa manga på engelska eller bok på engelska men jag kan inte läsa bra engelska och då vill jag inte. Att sitta såhär som jag gör nu och skriva är inte kul det heller för jag är inte bra på det längre. Jag kan knappt bilda en mening utan att det blir fel.
Mina få hobbisar som jag hade och som jag kunde något så när bra har försvunnit och jag suger på det mesta nu mera. Jag är inte bra på något för tillfället enligt mig själv och jag tycker verkligen inte om att känna så eftersom jag känner mig mindre värd än en vattendroppe i havet.
Så vad ska jag göra?
Tja jag skulle kunna träna upp allting igen, träna upp mitt skrivande, träna upp mitt läsande, träna upp mina kunskaper i teckning och foto men nu när jag är så dålig och vet hur bra var innan så känns det inte så lockande. Jag vill inte börja om så därför så gör jag ingenting och mår bara dåligt av att ens tänka på hur dålig jag har blivit på det jag en gång var bra på. Det är en ond jävla cirkel, ett jävla dilemma.

Det är som att nu när jag för en gångs skull mår bättre och har ett riktigt hem så får jag inte lov att behålla mina *talanger/kunskaper*. Eftersom jag har kommit bort från det jobbiga som jag innan var tvungen att leva med så har min kunskap om foto, teckning, skrivande bara försvunnit och jag har inte längre någon inspiration. Jag klarar inte av att ens en gång rita ett ansikte utan att det slutar med att jag slänger papper omkring mig eftersom det inte blir bra. Och den inre rösten gör allting bara värre och det är jobbigt att bara sitta här och skriva när jag känner mig så usel och för varje gång jag stavar någonting fel så blir jag bara mer och mer less på allting. För klarar ajg inte ens av att stava rätt så vill jag inte. Jag vill inte vaddå? Tja jag vill bara inte. '

The scars remind me that the past is real... I

Jag har börjat ändra på dygnet väldigt mycket, nästan vänt helt och hållet på det. Somnar efter 6 tiden, egentlig morgon, och vaknar sedan vid två på dagen. Egentligen så bryr jag mig inte om det men det vore kanske kul om man kunna få tillbaks sin andra dygnsrytm, när man somna vid tolv ett och vaknade sedan vid tio.
Tankarna kring allt och inget snurrar. Jag är lite smått nedstämd med jämna mellanrum. Mitt humör växlar väldigt fort och jag minns oftast inte vad jag mår dåligt av. Jag minns oftast inte ens vad jag tänkt på under dagen men jag har mina stunder då jag försvinner in i mig själv utan att riktigt vara medveten om det. Det konstiga nu är att när jag skriver om det så kommer tankar på mina föräldrar, smärta och hur dum jag var och får mig att känna mig väldigt obehaglig till mods..

Jag har nu på senare tid tänkt mycket på varför jag var tvungen att skära mig själv så mycket i unga tonåren. Varför räckte det inte med att skära på ena underarmen? Varför gick jag över till nästa arm och sedan till båda benen och varför slutade jag inte då? Varför gav jag mig på min mage med? Jag förstår det inte riktigt och jag minns faktiskt inte hur jag tänkte. Det var min överlevnad, det var på det sättet som jag överlevde och det är i stort sett det enda jag kommer ihåg... Min överlevnadsmetod var att skära sönder mig själv och fördärva min kropp för evig tid. Alla ärren kommer inte gå bort och det kommer alltid att synas att jag var en självdestruktiv person, att jag tillhör den gruppen av människor. Jag tillhör de skadade människorna. De som är minst lika värda alla andra men de är skadade. De har något som jagar en, det är demoner och de släpper inte taget om en. En gång skadad alltid skadad.
Fan vad sugen jag blev på en cigarett.
Vill ta halsblossen som får mina lungor att svida och skapa den irriterande hostan.

Jag minns fyllan som jag upplevde var dag eller nästan var dag när jag gick i grundskolan. Jag minns hur det fyllde tomheten och rädslan som jag innan kände försvann och jag kunde andas, även om jorden runt mina fötter snurrade så kunde jag åtminstone andas. Jag minns morgon ruset innan jag gick iväg till skolan. Jag minns hur svårt det var att pricka låset och låsa dörren efter mig. Jag minns hur svårt det var att ta sig till skolan även om det bara var en max 4 minuters väg. Jag minns inte mycket av lektionerna. Den enda tanken jag hade när jag satt på lektionerna var att överlev. Överlever du tills lektionen är slut och hinner ta en påfyllning så klarar du nästa lektion. Maten som serverades på skolan struntade jag i att ens försöka äta de sista åren på skolan. Jag åt ingenting utan levde på luft och alkoholen som pulserade runt i mina ådror. Jag var full de sista två åren under grundskolan.
Det var i grundskolan som jag börja rispa på min ena underarm. Det var vid slutet av grundskolan och mellan starten till gymnasieskolan som jag började skära mig ordentligt.
Jag gjorde en vana av att vara ute och gå otroligt fort var dag i flera timmar även om mina fötter bokstavligen blöde men min vikt var viktigare än något annat så därför så fortsatte jag. Jag ville bli smal, vissa påpeka att jag redan var smal men jag hävdade annorlunda. För min besatthet av att kunna se mina revben sticka ut, höftbenen lika så var för stor, min målvikt var 40 och på vägen dit svimmade jag och mådde väldigt dåligt...
Varje tugga mat var som gift och varje gång jag såg mig själv i spegeln blev jag arg på mig själv för att jag inte var tillräckligt smal, vilket ledde till att jag straffa mig själv.
Jag ville vara smal och det skulle få kosta vad det ville.
Jag kommer ihåg när jag band ett strävt snöre hårt/ tajt runt midjan och gick omkring med det hela dagarna. Det gjorde ont, det sved och det sved ännu mer om jag inte höll inne magen.
På så sätt lärde jag mig att hålla inne magen och se lite smalare ut än vad jag kanske var.
När det var tid för att skära sig gick jag in i badrummet, låste dörren efter mig, och ställde mig inne i duschen eftersom jag visste att det skulle bli väldigt mycket blod spillt och det var lika bra att jag stod i duschen där det var lätt åtkomligt vatten så att jag kunde skölja bort allt fort och slapp ligga på alla fyra och torka golv. Jag kommer ihåg den gången då mina föräldrar upptäckte att jag skurit mig och då de kanske började inse att jag inte mådde så bra...
Jag låg halvt medvetslös på golvet i mitt rum med en vodka flaska fastklämd mellan mina ben och med en massa blod omkring mig. Pölar av blod, många halv stora jack och tre djupa jack i ena benet. Jag kommer även ihåg att de frågade varför jag straffar dem, varför jag gör så mot dem, varför är jag så dum osv. De frågade aldrig hur jag mådde, de frågade aldrig varför jag egentligen gjorde det utan antog genast att det var deras fel eller att det var de det var synd om. Varför gjorde jag så mot er? tja jag gjorde det inte mot er... Jag gjorde det mot mig själv och att ni fick se det var en olyckshändelse.
Ett dumt misstag.
Tyckte faktiskt att det var konstigt att de inte märkt något tidigare än nu, skumt.

Det finns som sagt många tankar och jag försöker komma på varför jag fortsatte och fortsatte med att skära mig själv även om jag visste att det inte skulle bli bättre. Varför fortsatte jag?
En fråga som endast jag själv kan svara på men jag kan inte svaret. Det får bli ett evigt dilemma som jag får leva med så länge jag lever.

Jag är oerhört trött på blödningar och jag är medveten om att jag har dedikerat många inlägg till just detta men det verkar inte hjälpa mig ett endaste dugg för jag blöder fortfarande och jag är hemskt hemskt less på det.
Jag vill kunna sitta i min morgonrock utan att behöva oroa mig för att jag blöder ner den om jag inte har trosor på mig. Jag är trött på att hela tiden behöva ha skydd. Jag är hemskt trött på att vara så aggressiv som jag är och jag är väldigt trött på att vara så kåt som jag är med...

När jag sitter och spelar så kommer allt fler och fler svordomar fram.
Jag svär och skriker och jag slår mig själv på knäet när det inte blir så som jag vill, tex när jag dör eller när någon annan spelare hoppar på mig bakifrån och dödar mig flera gånger på raken.
Jag blir mer arg än vad jag borde, jag borde inte låta mig själv bli så arg som jag blir men jag kan inte hindra det. Jag kan inte låta det rinna av mig som vatten och låtsas att jag inte bryr mig men det är dumt och jag får skylla mig själv för att jag inte kan hantera det annorlunda.
Och stänger jag in allting och inte uttrycker mitt missnöje så blir jag väldigt arg på mig själv istället och börjar gå på mig själv istället för att klaga när det väl är någon som gör mig arg och irriterad.
Jag har nog med demoner som det är, jag behöver inte locka till mig fler om jag kan undvika det.

Fan idag måste jag fan
bada annars blir jag less på
mig själv... :(

Du har tappat kunskapen.
Du har förlorat inspirationen.
Du har endast dina korrupta tankar kvar och de är inte samarbetsvilliga med en penna i handen.
Du skriver aldrig något bra längre.
Du skapar aldrig något som du blir nöjd med.
Du tar aldrig din kamera med dig och fångar ögonblicken.
Allt du har är ofärdiga projekt som inte var menade för att bli färdiga.
Och allt du känner är ett växande missnöje.
Du hör alltid en inre röst som säger kränkande saker om dig själv
En röst som äter upp dig från insidan ut.
Och ibland blir rösten för stark och då vill du genast slå dig själv till slakt.

Hej ditt meningslösa offer.
Du klarar visst inte av någonting längre?
Din förmåga till att skapa något med fingrarna har runnit ut i sanden.
För ett år sedan kunde du skapa bilder som sa något, du kunde skapa teckningar som berörde och du kunde skriva djupa texter som handlade om allt och speciellt döden.
Men vad har hänt nu?

Du har förlorat något, en pusselbit saknas och den måste finnas innan dammsugaren kommer och förgör allt hopp. Om det nu ens fanns något sådant för mig.

Jag tror jag  börjar bli lite rastlös och uttråkad när jag bara sitter framför datorn mer eller mindre hela dagarna. Jag spelar upp en druid och en paladin på wow och det går bra men det går halvt om halvt lite långsamt men det är skönt att inte stressa och då o då joinar jag en dungeon för att kunna gå vidare till ett annat quest ställe :)
Men jag är trots det rastlös eftersom det finns så mycket annat jag kan göra som är kanske bättre än att sitta framför datorn. Jag kan läsa sagan om ringen böckerna, jag kan lära mig att bli duktig på att rita igen, jag kan läsa olika manga serier som är på engelska för jag har hitintills inte något bra flyt när jag läser på engelska så det skulle nog hjälpa att börja med manga böcker. Det blir som lättläsning...
Jag kan även tvinga iväg mig till gym, jag kan som sagt göra en hel del men sen när det kommer till att verkligen göra det så tappar jag lusten och känner mig bara rastlös.
Idag har jag bestämt mig för att jag måste bada för sist jag skulle bada var allt varmvatten slut så jag kunde inte bada men nu ska det vara ordnat och man ska kunna bada.
Och bada behöver jag verkligen.

Jag måste fundera ut hur jag ska göra med mitt liv till hösten. Om jag ska gå i skola eller om jag ska göra något annat. Jag ska kolla på försäkringskassans hemsida och se om jag kan bli något klokare på deras policy. Måste även kolla in hur ansökningsblanketterna ser ut för aktivitetsersättning, se vad som behövs skickas med och se vad jag måste se till att fixa innan det är för sent att skicka in. Jag vill inte bli utan pengar om man säger så.

Igår kom sofforna hit, det var lite svårt för mig att hjälpa till med ihop sättningen
för jag gjorde bara en massa fel och jag grät tills slut eftersom jag råkade mosa en semla när jag skulle bära ner en av delarna till soffan. Hur man kan stå ut med mig förstår jag bara inte. Jag vet inte direkt varför jag grät men jag var rädd för att någon skulle bli sur på mig för att jag mosade en semla eller för att jag sög på att hjälpa till och gjorde det bara svårare...
 Soffan kom i en helt annan färg än vad vi hade planerat, den är beige istället för blå. Vilket suger lite eftersom det är inte snyggt med beige direkt, inte på en soffa tycker jag. Men vi får ha filtar på så syns det inte lika mycket att den är beige.

God morgon Sverige. Jag har nyss vaknat och det mesta av dagen har gått åt till min nödvändiga sömn men som är bara några timmar för lång. Det första jag fick göra idag var att torka bort lös kattskit från en matta. Inget uppiggande må jag säga men det är skitsamma.

Är lite smått trött idag. Ska försöka att hjälpa till här hemma eftersom imorgon kommer de nya sofforna, en som vi ska ha här nere och en som J s mamma ska ha hos sig. Så vi ska tömma ytorna som de ska vara på. ;)
Får se hur det blir.
Nu ska jag försvinna från världen eftersom jag vill det och spela wow, skönt att slippa vara mig.

Det är tidig morgon, rätt sen ändå med tanke på att klockan är mer än 1 snart och jag har varit duktig och svalt mitt p- piller för idag och sitter nu framför datorn med en redbull och försöker vänja ögonen vid datorns skarpa ljus.
Dagarna går åt i stort sett till ingenting nu för tiden och jag har en hel del beslut som måste göras och jag känner mig stressad inför dessa beslut. Känner mig obehaglig till mods när jag tänker på ett samtal som jag måste ta emot från socialmyndigheten...
Jag måste kontakta försäkringskassan och fråga om jag måste skicka in nya papper till dem om jag ska få fortsatt aktivitetsersättning efter augusti, jag måste ringa till en skola här och se om de ens är villiga att ta emot mig till hösten. Måste se vilka vägar jag har att verkligen välja mellan och inte bara tro en massa som kanske inte kan bli verklighet.
Jag måste leta fram mitt grundskolebetyg och även mina andra nya betyg. Frågan är vad jag har gjort av alla betygspapper nu. Allting är fortfarande lite kaos, visst de flesta papperna är samlade men sen är det också till att hitta de papper man ska ha och det är inte det lättaste men jag ska försöka göra det nu någon dag så att jag inte behöver oroa mig i onödan om jag nu hittar papperna. Vet inte vad jag gör om jag inte hittar de papper som jag ska ha eller kan behöva ha om jag ska kunna komma in på någon skola...

Om två dagar kommer vår nya soffa och det är efterlängtat för den soffan som vi har nu här nere hos oss är alldeles för liten. Och när den nya kommer hit blir det till att möblera om.
Nu ska jag försöka ordna till här eftersom det börjar bli rätt mycket skräp och pant burkar framme osv.
Sen blir det till att spela upp mina karaktärer YAY

Jag tänkte vara duktig här och skriva ett inlägg eftersom det är första dagen på år 2011 men jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Det är ett nytt år men ingenting känns annorlunda och det är väl bra på sitt sätt. Även om det som hände år 2010 inte är glömt så är det i vilket fall som inte lika aktuellt och det kan vara en tröst faktiskt, för det var saker som hände förra året och inte detta...
( Jag födde inte barn detta året utan det var förra året,
 jag bodde inte på ett behandlingshem där jag blev illa behandlad av vissa under detta året,
 jag knarka inte mycket detta året utan allt dåligt hände förra året.)

Det var faktiskt en hel del som hände förra året, det var rätt mycket som var dåligt och rent ut sagt helvetiska men det fanns även saker som var bra. En av dem är Jimmy.
Jag är väldigt glad för att jag träffa honom, sket i vad andra sa, gjorde som jag ville och fortsatte att träffa honom. Och nu efter ha varit tillsammans i snart eller ja ungefär ett halv år, bott tillsammans i två månader nästan precis så känner jag fortfarande detsamma. Visst det kan vara jobbigt att bo just här där jag är just nu. Det är tomt på folk, dålig kollektivtrafik/ingen kollektivtrafik, det finns tre jobbiga hundar som väcker en när de skäller och som får mig att faktiskt vilja tysta dem på något hemskt sätt. Det är rätt tröttsamt att höra på hundar skälla oavbrutet i två timmar när man precis vaknat av det.
Stora hundar är så mycket lugnare på det viset.
Men det finns mycket som är bra med att bo här, man kan isolera sig, det finns en hel skog att utforksa och leka i, det finns två katter en av dem har nästan blivit min och Jimmys och sedan så har jag Jimmy här. Vi har det väldigt skönt och avslappnat tillsammans och jag är väldigt glad för att jag kan få bo här och vara här med honom. Han kan lära mig väldigt många saker, just nu ger han mig grunderna i film, spel och teckning. Måste påpeka att jag aldrig sett så mycket film i mitt liv men nu under det halvåret som gått och som jag varit med Jimmy så har jag minst sett på 100 filmer om inte mer och det finns fortfarande fler filmer att se på... Jag har blivit introducerad till spelvärlden och har under mindre än ett halv år gått från Diablo II till Warcraft III till World of Warcraft Cataclysm.
Jag har fan köpt en datamus gjord för spel...
Jag har fått mycket kunskap och det kommer mer.
På sommaren ska vi fäktas, ha massor av picknickar med och mycket annat.
Och denna sommaren ska jag fan till medeltidsveckan, det är bara ett måste och jag måste skaffa medeltidskläder. Antingen sy eller köpa någonstans. Funderar faktiskt på att sy men suger på det men men.

(Nyårsbilder i annat inlägg)