Inner madness

Dagarna går och jag känner inte ens efter hur jag mår längre, jag försöker att inte göra det eftersom det kan bli besvärligt. För indirekt så har jag demoner som jagar mig och jag vill inte bli sedd. Jag vill faktiskt inte ha reda på hur jag mår, det känns lättast så.
Jag vill slippa tänka på det som oroar mig väldigt mycket så därför så stänger jag av.
Mer än så är det inte, det är inte större än så.
För jag vill slippa tänka på hur det går med faderskapet, hur det går med adoptionen, hur barnet mår, jag vill slippa tänka på pengar och papper...
Jag vill helt enkelt slippa tänka på det för det gör mig bara illa.

För ett tag sedan fick jag hem papper från K rehab, vet inte om jag nämnt det men i vilket fall som så förstår jag inte varför jag ska ha papper från dem.
Det borde jag väl ha fått när jag skrevs ut? Det tycker i alla fall jag.
Det tog dem på k- rehab att skriva den "skiten" lite mer än 2 månader, det är en läkare som skrivit det som inte träffat mig mer än tre gånger under hela 7 månader och lite till.
Verkligen strongt* gjort.
I papperna stod saker som jag inte ens vill prata om för någon, men jag vill ändå indirekt skriva om det eftersom det fick mig att tänka på hur jag beter mig mot andra. Det fick mig att reflektera över mig själv och på om allt det dåliga det stod om mig stämmer eller inte.
För om allt det stämmer som de skriver i papperna hur kan då någon älska mig?
Hur kan då någon älska en så störd person som jag...
De får mig att framställa som en hemsk person, men det är kanske också det jag är. Det enda positiva som står i papperna är att jag inte är dum i huvudet utan med andra ord kan använda huvudet. Jag är inte sen i utvecklingen utan bara störd i min personlighet.
Innehållet i papperna nämnde även också att det är väldigt troligt att jag faller tillbaka i missbruket, som om jag hade en förbannelse över mig. När jag läste det fick jag impulsen av att bara vilja roffa åt mig rakblad och droger och falla tillbaka in i dimman som jag levt i ett par år. Det känns som om de utmanar mig till att falla tillbaka.
Jag har nyss kommit ut ur dimman och det hjälper faktiskt inte ett endaste att de skriver så. Visst kan jag tolka det annorlunda, jag kan använda det för att motivera mig själv, bevisa för dem att jag kan vara drogfri, bevisa för mig själv att det går även om mycket talar emot.
Bevisa att jag kan klara det.
Än så länge har jag inte brukat några droger och har inte känt ett stort sug för det heller så än så länge är allting bra. Men det känns hårt när de skriver så om mig.

Nog om det.
Jag längtar efter sommaren något fruktansvärt. Jag längtar till sommarkläder, glass som smälter i värmen, doften av nyklippt gräs, picknickar i skuggan av ett stort träd, jag längtar efter att få klaga på att det är för varmt...
Jag längtar efter sommaren.
Jag är väldigt tröttsam på all denna snö som hela tiden får påfyllning så fort den är på väg att försvinna. Igår var jag riktigt busig och köpte tre nya klädesplagg från Kawaiidesign, kawaii.
En liten tyl kjol med lila färger, ett par knästrumpor som matchar till kjolen och sedan ett par rosa nätstrumpbyxor. Allt kommer gå på en rätt okej summa och det är ju inte så att jag har ont om pengar om man säger så, vilket är rätt skönt. Jag har inte handlat något förutom mat på väldigt länge om man bortser från ett timecard till mitt wow spelande men det är allt.
Så nu tycker jag att jag kan skämma bort mig med en ny kjol och lite andra småsaker.

Och sen när februari kommer så ska jag ringa till försäkringskassan och höra med dem hur man ska göra för att förlänga sin aktivitetsersättning. Kan väl se om jag kan använda papperna som jag fick från k-rehab med för de får mig att verkligen framställa som en person med stort behov av hjälp...
Och vem vet de har kanske rätt, jag är kanske en sjuk person som behöver sitta inlåst.
Men försöker någon med något sådant igen kommer jag avsiktligen förstöra mig själv tills det inte finns någon återvändo. Behandlingshem är fördömt i mina ögon och jag tänker inte sätta en fot på något behandlingshem igen, nej aldrig mer säger jag. För jag vet inte om jag klarar av att ta mer skit från konstiga personer, jag vet inte om jag klarar av den hopplösa känslan av att det inte finns någon framtid för mig.
Det är som att vara isolerad från världen och allt värdigt liv, det är som att sitta i ett fängelse. Ett fängelse där det är fullt med sinnessjuka människor som ser likadant på framtiden som en själv. Hopplösheten driver en till vansinne och man blir odödlig, inget kan skada en och man gör dumma saker.
Nä usch på behandlingshem, idéen om att det kan vara till hjälp är naiv.