Oro

Allting börjar falla samman runt omkring mig och jag känner att jag mer än gärna skulle vilja förstöra mig själv totalt. Bara förstöra mig själv så att jag slapp gå igenom denna process.
Det är inte bara en sak som faller omkring mig, det är många små grejer som i sin tur blir till ett större problem. Sen har jag ett större och mycket oroande problem som växer inuti mig och äter upp mig hel och levande. Jag kan knappt dölja gråten längre och det känns att personalen kollar på mig, kollar upp mig på något vis.

Men jag vill allra helst inte blanda in dem i det här, skulle skämmas. Fast jag vet inte om jag har något att skämmas för. Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till egentligen, är orolig som helvete. Mina nätter nu de senaste två dagarna har varit grymma mot mig, jag sover men jag sover inte bra, jag är inte utvilad när jag vaknar, jag är tröttare. Jag är gråtfärdig när jag somnar och jag vaknar med gråten i halsen.

Jag vill inte leva i min kropp, jag vill bort från den, bort till en annan värld där det inte finns dessa bekymmer som jag har. Jag orkar inte ta ansvar längre för mina handlingar, jag orkar inte vara själv och jag orkar inte ta ansvar för allting själv. Det finns de som stödjer mig men jag är ändå själv i allting, stödet är ett par mil härifrån och jag får inte åka till dem.

Jag får inte vara med dem som kan stötta mig och som kan hjälpa mig igenom detta. Jag är själv med alla mina tankar och funderingar, jag har en rädsla inom mig som ingen annan delar med mig. Det som skrämmer mig mest är vad som händer om det inte går så som jag vill, om allt är för sent.

Jag blir varm inombords när jag får varma hälsningar via telefon, även om jag inte tycker om att prata i telefon.

Jag blir lite tröstad av andras stöd men allt känns ändå så hemskt hopplöst.

Jag ska försöka att åka någon dag till Sandviken, få låna om mina böcker och se om jag kan hitta ett par skor för en billig peng. För de skor jag har nu kan jag inte gå med när jag är ute och promenerar. Får hemska skavsår på fötterna, blåsor och är ständigt öm i mina fötter.

Jag har ett samtal idag med lärarinnan och jag vet inte vad jag ska säga och inte säga, jag vet inte om jag orkar tala om vem jag är och vad som har gjort mig till den personen som jag är. Jag kan inte för tillfället tänka klart, jag kan inte vara den vivvi som jag är i vanliga fall. Jag klarar inte av att spela glad när jag inte är det. Jag är hemskt ledsen och orolig, jag går runt och skakar och känner sådant obehag. Jag vill inte leva i min kropp, kroppen är bara ett skal och det skal som jag lever i nu förstör mig totalt.

Katastrof

Min dag har blivit till en katastrof. Nu vet jag nästan säkert varför min mage är så uppsvälld, jag vill bokstavligen slita ut mina lungor och slå ihjäl mig själv. Jag vill inte ha några mer problem men ändå så dyker de upp, nu ser jag också hur svagt mitt psyke är, bryter ihop totalt och får en stor lust till att skada mig själv.

Kan glädjas åt att jag inte är så tjock som jag är med tanke på magen…

Det jobbiga är att jag inte kan hålla det hemligt eftersom personalen måste veta vart jag åker i stort sett. Visst jag kan åka tidigare imorgon om jag nu får en tid och så på kliniken men problemet är att jag inte hittar dit.

Tillbaka på hemmet

Efter en alldeles för underbar helg med massa film, ny kunskap om lite saker, ett nytt spel och ett vaxljus rikare så känns det tomt och svårt att somna ensam i en kall säng. Är van vid värmen som en annan varelse avdunstar och ger mig, är van vid kramar och gosande. Man vänjer sig så fort vid någon annans sällskap att det skrämmer mig lite, det blir så tryggt och skönt på något vis, kunna veta att de finns någon vid en under hela resans gång in i drömmarna…

Somna efter många om och men igår, somna gråtfärdig, kall och alldeles för sent. Det är därför jag är så trött nu. Men jag är glad för att jag har något att gå till varje dag nu hädanefter istället för att sitta sysslolös och inte göra någonting. Människorna som går på den kurs som jag nyss börjat på är alla äldre än mig, de har sitt liv ganska samlat och ordnat, en del inre kaos finns det nog men de verkar erfarna och det känns helt okej. Även om det är tråkigt och vara yngst igen.

Men jag är rätt peppad inför kursen, ska prestera så bra som jag bara kan och orkar och det är ju inte så att kursen är teoretisk eller något i den stilen så de finns ingen press på en direkt, mer än att man ska må bra helt enkelt. Man ska göra det man mår bra av och även om man mår dåligt så kan man vara med ändå, så gott man kan. De finns soffor i klassrummet, filtar, madrasser och mycket mer så om man känner att man vill vila eller något i den stilen så kan man göra det.

Är glad för att de verkar som om jag fick en bra lärarinna, det var mitt första intryck av henne, hon verkar snäll och verkar också ha haft en del motgångar men har växt med dem och blivit starkare. Önskar att jag kunde säga detsamma om mig själv. Fast egentligen så när jag tänker efter utan alla dessa inre röster som säger nej nej till allt som verkar bra och som är en förbättring så finns det en hel del styrka i mig.

Jag har överlevt en hel del skit och det har gjort mig ganska stark. Jag är inte världens starkaste men de behöver jag heller inte vara för att kunna leva.

När vi fick i uppgift att intervjua den som satt bredvid så kom vi in på hur gammal jag var osv. Det lät som om den andra damen, som var mer än 60 år, skröt om sin ålder, som om hon såg ner på mig för att jag var så ung i hennes ögon. Som om jag var mindre värd än vad hon var för att jag inte levt lika länge som henne och för att jag inte hade de erfarenheter som hon har. Hon har levt längre än mig och för det så fick jag känslan av att hon prata illa om mig.
Visst hon har erfarenheter i områden som jag inte har men jag har andra erfarenheter, andra som hon inte ens kunde föreställa sig.

Blev i vilket fall snällt bemött, fick skjuts tillbaka till hemmet efter att vi slutat för dagen vilket var väldigt uppskattat, slapp vänta på buss och slapp gå de två kilometrarna som de är från busshållplatsen och hit. Hon som körde mig var den som var yngst i gruppen, hon verkar snäll och hon bor här i närheten av hemmet. Så det kan kanske bli lite umgänge med henne om jag känner att jag trivs med henne.

Känns som om min dag är rätt lyckad, den har varit det hitintills så det är bara till att hoppas på att jag kan sova bättre ikväll så skulle de vara nästan bra. Somna nästan gråtande igår, skaka av kylan, kan inte ha på mitt element eftersom de klickar konstigt i det så vet inte vad de är för fel… Så fick ligga o frysa en hel del och de kändes inget vidare o lägga sig i en tom säng. Men vad kan man göra, saknade personen som jag tycker om, sakna ett gosedjur i form av en svart katt och saknade allt som ger mig lite trygghet, det är bara att leva med det.

Planerar redan nästa permission och längtar tills dess

Tankar

Jag känner mig obeskrivligt konstig, jag vet inte vad det är som fattas men allt känns bara fel. Jag klarar inte av att sitta och göra ingenting utan att få beniga krypningar i hela kroppen. Jag tänker alldeles för mycket och jag vet knappt ens vad jag tänker på. Jag vill få det till att jag tänker på mina minnen, gamla minnen men jag är inte säker själv.

Jag är inne på facebook så ofta att folk inte ens hinner uppdatera sin status, jag är farligt uttråkad och på väg ner i en spiral av dåligt mående.

Mina tekniker till att hantera denna nedgång varierar men för tillfället så är jag tom på idéer.

Jag orkar inte säga något till personalen eftersom de är sura och arga, jämt och ständigt. Jag vågar inte säga något till dem som gör att de måste hjälpa mig på något sätt, jag undviker dem så mycket som jag bara kan. Så fort jag visa mig idag i de allmänna rummen så fick jag blickar efter mig, arga och sura blickar, det kändes som om jag kom och förstörde någonting. Det känns som om jag är i vägen på något sätt och jag har än inte funnit mod till att be om en permissionsansökan.

Men jag ska be om att få en sådan i morgon när det finns andra att fråga. Jag borde ha min kontaktperson här men han är borta och får barn. Inget jag avundas men det känns väldigt irriterande för jag har ingen att vända mig till när det gäller praktiska saker.

Får fråga Janni i morgon.

Mayor

Gårdagens utflykt till Valbo är fylld med lyckanden, jag fann det som jag hade skrivit upp på min lista, fann även en snygg tröja på rea med som jag inte bara kunde säga nej till. Men något som jag blev varse om ju längre jag gick där på centrumet var att jag känner mig fet och besvärlig. Mina inköpt känns besvärliga, det känns som om jag stör dem som jobbar när jag låter dem slå in varorna och ta betalt för dem. Det känns som om jag ständigt blir iakttagen och ut stirrad, ibland känns det som om jag inte syns alls eftersom folk kollar in i omklädningsrummet där jag då står och provar kläder men sen när jag går runt och tittar på kläder och annat grej så känns det som om jag har ögon i nacken, de fräter hål på mig och jag blir galen. Det känns som om människorna är robotar och att de spelar in varje rörelse som jag gör på en evighetslång videofilm. Jag känner mig inte bekväm, bara obehaglig till mods och det känns som om jag blir utstirrad, verkligen utpekad.

Visst jag är annorlunda från andra men är det så stor skillnad?

Och även om jag är så avvikande från andra så betyder det väl inte att jag ska bli ett utställningsobjekt som alla stirrar på för det…

Jag hanterade blickarna rätt bra tror jag, jag glodde mest ner i marken för att undvika ögonkontakt med någon eftersom jag var rädd för att jag kunde avläsa deras ogillande som de hyser mot mig i deras blick. Människor skrämmer mig mer än många saker, de skrämmer mig mer än spindlar, de skrämmer mig mer än en grävling gör.

De skrämmer mig väldigt mycket.

Människor är lömska och själviska, väldigt egoistiska varelser som tror att de är något överhuvud på något vis. Kan de regera över någon annan varelse så drar de sig inte för det, de äter på ens lust och ens rädsla. Livet är inte enkelt för människan, hade varit så mycket enklare att klara av olika sorters problematik om man var djur. Dels för att man inte ens hade haft lika många problem, man hade inte haft någon tanke på det ens. Önskar att jag kunde få byta skepnad och sinne.

Jag har inte skrivit om mitt möte med Janni som jag hade i torsdags tror jag, inte mer än att jag hade ett. Gruppen som ska vara för tjejerna är nedlagd eftersom det bara finns jag kvar som tjej som är aktiv i min behandling, den andra som är kvar är *the queen of the flies*. Hon styr dem andra klienterna och drogar ner dem, jag vet inte vad hon mer gör med dem förutom att hon vänder ut och in på deras tankar och får dem att agera för henne.

Nåja, gruppen är nedlagd tills vidare och jag kan inte säga att jag är ledsen för det. Faktiskt glad för det, men det som blir jobbigt är att jag blir nu tvungen att ha något att säga ständigt när jag är där på samtal istället. Visst det är okej att prata med denna herre men jag vet inte riktigt om det ändå känns helt bra, han är ju trots allt en människa, en människa som har en lägre syn på djur än andra, men vad kan man göra.

Han kan vara lömsk men sen kan jag få känslan av att han förmodligen vill hjälpa mig och att han dessutom ser mina framsteg för en gångs skull. Jag är inte samma Vivvi nu som när jag kom hit, jag får inte mina destruktiva återfall i samma mängd och grad som innan, jag accepterar mina svåra känslor och tankar och låter dem bara vara där. Jag bekämpar dem inte, jag dämpar dem inte på något vis mer än att jag försöker leva med dem och sysselsätta mig med något.

Viljan att fly från allting finns kvar såklart, samma känsla är kvar men jag gör ingenting åt den. Jag dämpar det inte även om jag vill. Jag kan säga nej till knark, jag kan säga nej och det kunde jag inte för bara någon månad sen. För någon månad sen kunde jag röka på hela dagar i rad utan att bry mig och det är inget som syns på journalerna här.

Innan när jag pratade med vännerna via telefon så var jag hög eftersom jag inte orkade prata om någonting alls om jag inte var lite borta i skallen. Jag tycker det fortfarande är jobbigt med att prata i telefon men jag är inte hög längre. Innan kunde jag samtidigt som jag satt i telefon rulla mig en ny röka, det är inget jag gör idag.

Visst kan jag få drogsug, starkt sådant men jag använder inga droger längre. Jag tar ingen medicin som gör att jag blir slö och jag tar inga morgondrinkar och jag skär mig inte längre. Jag slår inte mig själv längre, det kan finnas en destruktiv del kvar i mig men den är ingen som jag vill tala om.

På mötet fick jag fram en hel del, sedan drog jag in mina föräldrar i det hela, något som vi ska börja prata om mer från och med nästa gång. Känner att dem är något jag måste reda ut för mig själv i mitt huvud innan jag kan gå vidare och veta hur jag ska göra med deras ständiga närvaro även om de inte är ett endaste dugg nära mig.

Fredagen den 13:e

Det är oturens dag idag, fredagen den 13:e, och det känns som om jag har redan blivit drabbad. Jag känner mig sänkt på något vis men jag vet inte av vad exakt. Men att bara känslan finns där är inget roligt.
Jag har dessutom märkt av hur det är att nu nästan vara ensam tjej bland många killar, gamla som nästan ruttna. Jag äcklas av deras närvaro och jag känner mig illa till mods, känns nästan som om jag gör något fel om jag går själv ut och sätter mig någonstans. Är rädd för att uppfattas som ett objekt att glo på, någon som man kan utnyttja och tänka snuskiga tankar om. Jag vill inte vara med i någons fantasier. Jag vill inte vara tjej just nu i denna stund, inte när jag är omringad av killar.
Det är inte det att jag är trött på killar, jag är bara trött på äckliga killar, som är störda och ner drogade, och som jag är väl medveten om inte har fått ett ligg på länge och som dessutom inte vet hur man sköter sin hygien eller något i den stilen och sen som springer runt och äcklar sig. Snyter sig i allmänheten bakom ryggen på en, andas med öppen mun vid ens sida, tar på sig själv när man ser, kollar på en, pratar en massa snusk hela tiden.

Sen att de missköter toaletterna och får dem att se äckligare ut än öppna toaletter på stan gör bara att jag blir så less.

Det var minst två veckor sedan om inte mer som jag sa till om toaletterna och att de ser för jävliga ut men ingenting har hänt. Jag är så nära att ringa min handläggare igen och säga att de missköter det fortfarande och att det ser för jävligt ut, det finns inte ens en toalett ring att sitta på längre…

Idag ska jag få åka till Valbo, har en del att inhandla men sen vet jag inte om allt finns i affärerna, kommer säkert inte hitta mer än hälften av alla de saker som jag behöver köpa men det är väl lika bra antar jag. Sparar in pengar men tycker det skulle vara kul och hitta något nytt för en gångs skull är trött på mina gamla saker som bara ligger och flänger runt. Är trött på mina kläder men sen är jag så splittrad i mig själv att jag inte vet vad jag ska handla för något eftersom jag inte vet vilken stil som jag har längre. Jag är en salig blandning och det finns inget som kan få mig att nå en enda riktning eftersom det finns massor av olika stilar att följa. Ska jag återgå till det svarta? Ska jag gå klädd som en glad figur i alla de färger eller ska jag återgå till den halv hippie aktiga stilen som jag hade innan som likna grounge en del. Jag vet inte längre, jag har ingen aning och det är precis denna förvirrade sinnesinställning som gör det omöjligt för mig att välja ut vad jag vill ha och inte ha. Jag vet inte längre hur jag ska kunna välja ut en bh, det finns så mycket att välja på.

För att göra det lite lättare för mig så har jag gjort en lista med saker som jag ska leta efter och försöka inhandla innan min tid är ute.

1. Hårfärg
2. Katt tassar
3. Mascara
4. Ljus
5. Pärmar och flikar
6. Bh
7. Lykta
8. Caffe latte

Fullt upp

Jag ska snart ut igen tror jag, bort från rummets tristess. Jag sitter nyduschad och kall på rummet och känner hur paniken bubblar inom mig. Jag ska se om hallonen som finns här om kroken är färdiga och klara för plockning om de inte är det får de hänga kvar. Jag blir nog inte besviken om de så är fallet. Sak samma för mig i stort sett. Men om de är färdiga tänker jag plocka, fota, och sedan njuta av dem. Något bättre än vilda hallon med mjölk finns knappast.

Idag har jag inte varit inne på rummet mycket och det känns helt okej, jag har varit ute och gjort en hel del, lagat mat, plockat undan frukost, gått på samtal istället för grupp eftersom de inte kan vara någon tjej grupp längre eftersom det bara är jag kvar som är tjej och som är aktiv i min behandling till skillnad från den andra sluddrande tanten. Efter att ha gjort middag fick jag min flitpeng sen åkte vi iväg till en byggaffär, köpte trä och cement och sedan var det tid för att börja gräva hål i marken vilket blev ganska omöjligt när vi inte hade några spadar som var hela eller kunde bryta igenom marken. Så vi får vänta tills på måndag att börja bygga på klotterplanket som vi tänkt bygga här, det var inte min ide men jag tänker ändå ta mig tid och hjälpa till eftersom jag vill sen kunna roa mig på det utan att jag får skuldkänslor.

När jag stod där och kände mig oförmögen till att göra något större hål i marken kom jag och tänka på hur det var när man bara hade gamla slitna spadar att gräva med, stenar kanske till och med, under medeltiden och dess för innan med. Hur bar de sig egentligen åt för att kunna bygga de hus som de byggde med det bristande utbudet av verktyg. Det måste ha varit väldigt kämpigt och svårt, speciellt för dem som levde ett fattigare liv och var tvungna att göra allt på egen hand. Det tär verkligen på ens krafter att bygga och gräva hål i marken.

Jag ska försöka finna ork till att klä på mig kläder och sedan gå ut och se om jag kan plocka hallonen. Annars blir det bara att dricka vanlig mjölk, för törstig är jag i vilket fall som helst.

Droghuset

Kommit tillbaka till hemmet nu, eller ja sovit en natt här och det känns redan väldigt väldigt fel. Personalen verkar vara ute på krigsstigen tack vare det som hände helgen medan jag var på permission. Jag har inte ens ett hum om vad som hände i helgen medan jag var borta utifrån det jag fick höra från personalen som körde mig från Gävle central igår. Det var tydligen väldigt mycket rums visiteringar och up, urinprov, för samtliga här och de fann tydligen sprutor och annat smått och gott. Kändes som ett skämt när jag hörde det, jag menar detta är den trygga miljön jag återvänder till efter en permission. En miljö fylld av instängd ilska och förvirring med droger inblandat. Jag är lika säker som en hästskit att bli uppäten av en hund. Om ni inte visste det så äter många hundar hästbajs.

Jag har en sådan stor lust till att bara åka härifrån, jag är så trött på att sitta här och göra absolut ingenting. Jag ska skriva ett mail till rektorn på Täby enskilda, sen ska jag svara på ett långt mail, skriva klart två uppgifter.

När ingen lyssnar

Jag är inne på en veckas dålig sömn som innehåller mardrömmar utan dess like. Jag vaknar gång på gång var natt utav mardrömmarna och drömmarna. De är märkliga, overkliga men samtidigt väldigt verkliga vilket skrämmer mig. Min uppfattning om vad som har hänt på riktigt och vad som inte har hänt blir svårt att lita på eftersom jag inte är säker.

Jag vet inte ens i vilken värld jag lever på just för tillfället.

Var gång jag vaknar mitt i natten får jag känna efter om jag är hel och levande.

Den sista drömmen som jag hade senast igår natt var minst sagt brutal. Den påminner lite om några scenarion som jag varit med om men de har aldrig varit lika smärtsamma. Jag menar jag är ute och träffar en knarkar vän, vi knarkar, sedan känner vi oss jagade och springer åt vars ett håll, jag hamnar i efterkälken och plötsligt kommer en, blå grön, truck efter mig i full fart och jagar mig. Tills jakten tar slut då jag ligger påkörd på marken. De är tre ungdomar som kliver ur, alla mörkt klädda, ungefär som alla de profiler som man får höra talas om i nyheterna, efterlyst och i tidningen. De kliver fram till mig, tar våldsamt tag i mig, ruskar liv i mig och binder sedan fast mig med ståltråd i ett träd. Sedan hjälps de åt att ta av mig det jag har på mig för att dölja mitt underliv och resten av min kropp och våldtar mig sedan gång på gång, både analt och vaginalt. När alla är klara med mig tror jag att de värsta är över men nej de är det inte. Efter den brutala våldtäkten tar de fram min väska, som jag har haft med mig under hela resans gång. I den finns bl.a. min systemkamera, vilken de mosar framför ögonen på mig, denna händelse är nog den som sårar mig mest om jag ska vara ärlig…

Efter det så leks det med en kniv på min kropp och den blir till slut ett med min kropp.
De springer sedan därifrån och jag lyckas chockerad komma ifrån trädet och ståltråden. Springer tafatt mot närmaste väg och lyckas få en bil att stanna, man kan tro att här kommer vändpunkten i drömmen men då får jag göra alla besvikna, till och med mig själv.
I bilen visar det sig att sitta ännu en snuskgubbe som har hemska insikter, hans är inte att hjälpa mig trots att jag blöder från många ställen på kroppen och har en kniv i min mage. Nej hans insikter är att ha sex med mig. Kommer inte direkt ihåg hur han förgriper sig på mig för det är nu jag vaknar. Kallsvettig, med en snabb puls och med andan i halsen. Jag blir tvungen att känna efter och kolla min kropp efter märken och ja till och med mitt underliv för att jag ska vara säker på att ingen har förgripigt sig på mig. När jag väl lugnat mig, pulsen har gått ner och jag har fattat andan och börjat andas regelbundet igen så upptäcker jag att jag är rädd som utav bara helvete. Jag vet inte riktigt vad jag gör men till slut lyckas jag somna men sömnen varar inte länge förrän jag vaknar av nästa dröm som är väldigt luddig.

Under denna dag har det hänt en del, i början trodde jag att de skulle bli ännu en innehållslös dag men jag hade lite fel. Fick på morgonen veta att ena ”killtoan” inte går att använda längre eftersom det är mögel i den och andra fuktskador, de berör inte mig men sen under dagen när jag skulle lämna mitt rum upptäckte jag ett äckel i tjejduschen, igen.

Samma gamla, äckliga snusk pelle som alltid.

Denna gång höll jag inte tyst om det utan gick direkt till personalen och sa att de måste göras något åt hans springande in på tjejduschen. Det blev en förvirrande diskussion först eftersom den personal jag hitta inte var insatt i det hela och hade dessutom inte hört talas om att det ens fanns en tjejdusch.

När denna personal väl fatta vinken så förstod hon att det han gjorde, klienten, var fel och skulle gå och säga till cheferna och sedan meddela mig hur det skulle bli i fortsättningen.

Innan jag fick info från cheferna genom personalen så började klienten i fråga hoppa på mig och jag var inte direkt på mitt snälla humör utan jag var ilsken som ett bi, skakande och fräsande. Jag snäste åt honom men fick nog när han fällde kommentaren att alla skulle rätta sig efter mina åsikter och mina viljor hela tiden, att det inte var någon tjejdusch när han kom dit osv. istället för att börja bråka med äcklet på riktigt så gick jag därifrån.

Sedan kom personalen och berättade då att det ska vara en tjejdusch och en tjejtoalett och att man ska respektera det. Vilket bevisar ju att jag har rätt, de nämnde också att de var ont om duschar eftersom vi är rätt många klienter men de vet helt enkelt inte hur de ska ordna det men ja de var helt säkra på den saken att det ska finnas en dusch och en toalett bara avsedd för tjejer/kvinnor. Vi är trots tre tjejer här och på den plats där jag bor finns det 3 tjejer och två killar så majoriteten segrar. Det är inte ens meningen att detta äckel som bor mitt emot mig ska bo där, d.v.s. ha ett rum där. På det ställe där jag har mitt rum som kallas för längan är det meningen att bara tjejer ska bo och inga killar så jag förstår inte egentligen varför han ens ska bo där och dessutom så nära mig.
Om personalen hade respekterat mina svårigheter med män så hade de inte placerat en precis utanför min dörr. Jag har lust att ringa till socialen igen för att göra ännu ett klagomål men jag vet inte om det är ens lönt och ringa honom, han bryr sig inte om vad jag säger ändå.
Jag funderar på att ringa till växeln, socialens växel, höra med dem hur jag ska göra eftersom jag känner mig kränkt…
Det kvittar vad jag säger ingen lyssnar.