Oro

Allting börjar falla samman runt omkring mig och jag känner att jag mer än gärna skulle vilja förstöra mig själv totalt. Bara förstöra mig själv så att jag slapp gå igenom denna process.
Det är inte bara en sak som faller omkring mig, det är många små grejer som i sin tur blir till ett större problem. Sen har jag ett större och mycket oroande problem som växer inuti mig och äter upp mig hel och levande. Jag kan knappt dölja gråten längre och det känns att personalen kollar på mig, kollar upp mig på något vis.

Men jag vill allra helst inte blanda in dem i det här, skulle skämmas. Fast jag vet inte om jag har något att skämmas för. Jag vet inte riktigt vad jag ska ta mig till egentligen, är orolig som helvete. Mina nätter nu de senaste två dagarna har varit grymma mot mig, jag sover men jag sover inte bra, jag är inte utvilad när jag vaknar, jag är tröttare. Jag är gråtfärdig när jag somnar och jag vaknar med gråten i halsen.

Jag vill inte leva i min kropp, jag vill bort från den, bort till en annan värld där det inte finns dessa bekymmer som jag har. Jag orkar inte ta ansvar längre för mina handlingar, jag orkar inte vara själv och jag orkar inte ta ansvar för allting själv. Det finns de som stödjer mig men jag är ändå själv i allting, stödet är ett par mil härifrån och jag får inte åka till dem.

Jag får inte vara med dem som kan stötta mig och som kan hjälpa mig igenom detta. Jag är själv med alla mina tankar och funderingar, jag har en rädsla inom mig som ingen annan delar med mig. Det som skrämmer mig mest är vad som händer om det inte går så som jag vill, om allt är för sent.

Jag blir varm inombords när jag får varma hälsningar via telefon, även om jag inte tycker om att prata i telefon.

Jag blir lite tröstad av andras stöd men allt känns ändå så hemskt hopplöst.

Jag ska försöka att åka någon dag till Sandviken, få låna om mina böcker och se om jag kan hitta ett par skor för en billig peng. För de skor jag har nu kan jag inte gå med när jag är ute och promenerar. Får hemska skavsår på fötterna, blåsor och är ständigt öm i mina fötter.

Jag har ett samtal idag med lärarinnan och jag vet inte vad jag ska säga och inte säga, jag vet inte om jag orkar tala om vem jag är och vad som har gjort mig till den personen som jag är. Jag kan inte för tillfället tänka klart, jag kan inte vara den vivvi som jag är i vanliga fall. Jag klarar inte av att spela glad när jag inte är det. Jag är hemskt ledsen och orolig, jag går runt och skakar och känner sådant obehag. Jag vill inte leva i min kropp, kroppen är bara ett skal och det skal som jag lever i nu förstör mig totalt.