Nevermind the bullocks

Jag försöker intala mig själv att detta kommer gå över, att min vikt kommer att bli som den var innan, att min kropp kommer att bli lika smal som den var för inte så länge sedan och att alla mina fina kläder som jag lagt ned flera tusentals kronor på kommer att passa mig igen. Men jag känner mig fruktansvärt tjock ändå och det är ingenting som kommer att försvinna bara sådär i ett trollslag.
Jag känner mig oduglig till allt möjligt, allt från till att kunna klä på mig till att kunna bara vara.

Tankarna kring mötet som jag har med socialen på torsdag plågar mig väldigt mycket.
Jag är hemskt nervös och rädd inför hur domen blir, hur min framtid kommer att se ut inom de närmsta månaderna och för vilka möjligheter som öppnas upp för mig och vilka som krossas. Jag är rädd för att våga hoppas, jag är rädd för att inte våga hoppas. Jag är rädd för hur det än blir men rädslans grad är mindre om jag får så som jag vill, nästan oväsentligt liten rädsla. Men rädslan är stor om de går emot mig och säger att antingen: nej du ska åka härifrån till ett annat hem eller nej du ska stanna kvar här.
Jag vet ärligt talat inte hur jag kommer att reagera om det blir så, visst kommer jag nog gråta eller något i den stilen. Drogsuget kommer vara enormt, lika så suget efter alkohol och impulserna för att vilja skära sönder mig kommer vara stora men vad mer kommer att hända.
Jag vill inte vara bland människor som jag inte känner när jag är i detta tillstånd, jag vill inte känna mig otrygg och osäker på mig själv så som jag gör nu, jag vill inte känna obehag för att våga visa mig utanför rummet. Jag vill vara i en miljö där det finns människor som bryr sig om mig för att de verkligen gör det och som inte får betalt för att bry sig. Jag vill känna mig trygg.
Jag tror jag ska skriva ner ett tal till mötet med socialen så att jag inte tappar bort mig igen så som jag gjorde förra gången. Men jag vet inte om jag kommer orka skriva ner och jag vet inte hur jag ska få dem att förstå. Det bästa är väl bara att vara så ärlig som jag bara kan och beskriva utifrån mitt perspektiv hur det känns.
Men det jag tänker på och som jag oroar mig för är varför de ska bry sig om hur jag har det och vad jag vill. För vad är det som får de att bry sig om hur jag har det egentligen, förutom deras plikt som de har i sitt arbete, men de är ju inte alltid som de följer den. Varför ska de ta hänsyn till mig när de egentligen bara kan skita i vad jag vill för de är ändå ingen som kommer att anmäla dem.

Men mitt i all denna hopplöshet som jag känner så finns det ett litet hopp, en sista utväg om jag får bakslag av socialen. Det är om jag får beviljat min aktivitetsersättning och kan leva på den ett tag framöver, men om inte de går så vet jag inte vad jag ska göra. Jag vet inte hur jag ska kunna hantera ett bakslag utan att gå under och sluta äta eller göra något annat mycket drastiskt.
Som att försöka göra så att jag får missfall…