måndag 28 februari 2011
Jippie -blä
Jag vet inte riktigt vad som hände igår, jag var på träning, alla kolla på mig och jag kunde inte göra det som alla andra kunde, jag sjönk långt ner o jag bad att man inte skulle kolla men de fortsatte att kolla och jag totalt kraschade. Jag sprang där ifrån i stort sett och grät.
- Det går inte att förstå....
Jag har mått dåligt de senaste dagarna med, spelandet är det enda som jag är vaken för, men idag känns spelandet meningslöst. Allting känns lite meningslöst.
Men jag är iaf inte gravid, woho. Så som jag trodde.
Det är antagligen det som har gjort mig nedstämd.
Imorgon ska jag till läkaren och få påfyllning av tabletter.
Jippie.
Fan vad jag önskar att jag inte vore kvinna ibland. Jag hatar det verkligen.
Usch, blä på världen.
lördag 26 februari 2011
Spelande men sovandes
Jag kan inte sluta tänka på det eftersom det känns i kroppen.
När jag målade naglarna kunde jag inte sluta tänka;
inte igen, jag orkar inte en gång till, jag orkar inte,
jag dör hellre än att jag genomgår det där igen så snart.
Jag orkar inte...
Om livet bara vore lite enklare skulle de vara mycket lättsammare att säga att man tycker om livet och att man älskar att leva. Men livet är inte enkelt och jag finner det svårt att hitta en plats i mig själv som tycker om livet. Vad gillar jag egentligen med livet...
Tja jag gillar naturen även om den är på väg att försvinna helt eftersom folk blir fler folk och vi måste ha fler hem och mera träd måste rivas så att vi kan bygga och så att vi kan få plats till att bygga nytt.
Jag gillar naturen, jag gillar djuren, den friheten som jag vill påstå att de har. Det enda som är viktigt i deras liv är föda och ge något till sin stam, pengar finns inte, kläder finns inte och det finns inga personer som styr och ställer över en. Visst finns där en flock ledare men det är inte samma sak i min mening.
Nej jag tror det enda med just livet som jag gillar är naturen och djuren.
Människorna hatar jag i stort sett. Vi är hemska djur och jag önskar att människorna mer eller mindre dog ut.
Nej, nu kanske jag var lite orationell men ibland så kan jag inte hjälpa det.
Jag ger ursäkten: Det är jobbigt just nu och jag orkar inte bry mig.
Igår spelade jag mer eller mindre Rift hela dagen, spelade sims medans
jag väntade på att Rift skulle komma igång men annars så var det de enda
jag gjorde. Och idag har vi planer att åka in och handla i staden
närmast här och sedan köpa hem kina mat som vi ska äta när vi ser på det
sista avsnittet av nya Spartacus serien... Det kommer bli en tuff dag. Och jag ska försöka styra mina impulser till att inte äta, inte gråta
och inte se ledsen ut. För jag vill inte ha den uppmärksamheten, för jag
känner mig så barnslig då.
Aja, jag hoppas dagen tar slut snart så att jag kan vara trött och kunna sova igen.
Jag vill till Tisdag.
Aja, jag hoppas dagen tar slut snart så att jag kan vara trött och kunna sova igen.
Jag vill till Tisdag.
fredag 25 februari 2011
Dag 13 – Den här veckan
Den här veckan har innehållit en hel del, vissa bra saker vissa mindre
bra saker.
Mina konstiga humörsvängningar har ställt till det lite för mig men annars har livet rullat på. Jag har varit ute lite och spenderat pengar, köpt mat, köpt ny filt, köpt lite mera mat, ätit jätte god muffin även om jag mådde dåligt av det. Jag har varit i Kalmar, jag har suttit i min kommande hammock som jag någon gång ska köpa, typ nästa månad kanske om jag har tur, vi har ätit på Max hamburgare som är väldigt gott i jämförelse med mcdonald...
Jag och J har köpt lite redskap till att kunna skapa sköldar, svärd och spjut och letat som galningar efter lim men inget hittat, argh på det.
Annars har det varit en rätt lugn vecka. Vi har båda varit sugna på att kunna spela Rift, ett nytt pc spel, som ska komma ut, vilket det gjorde i torsdags, dvs igår. Det var härligt att kunna skapa en ny karaktär som nu kommer finnas kvar och inte så som på betan då alla ens karaktärer försvinner när betan är slut. Nu har vi båda spelet på riktigt och det är bara för skönt. Mitt mående denna veckan har gått upp och ner och jag kan inte riktigt komma ihåg varför jag mådde dåligt. Kan ha någonting med min kropp och mitt ätande att göra men vill inte skriva om det, risken finns ju att jag hamnar i det dåliga måendet igen om jag pratar för mycket om det.
Mina konstiga humörsvängningar har ställt till det lite för mig men annars har livet rullat på. Jag har varit ute lite och spenderat pengar, köpt mat, köpt ny filt, köpt lite mera mat, ätit jätte god muffin även om jag mådde dåligt av det. Jag har varit i Kalmar, jag har suttit i min kommande hammock som jag någon gång ska köpa, typ nästa månad kanske om jag har tur, vi har ätit på Max hamburgare som är väldigt gott i jämförelse med mcdonald...
Jag och J har köpt lite redskap till att kunna skapa sköldar, svärd och spjut och letat som galningar efter lim men inget hittat, argh på det.
Annars har det varit en rätt lugn vecka. Vi har båda varit sugna på att kunna spela Rift, ett nytt pc spel, som ska komma ut, vilket det gjorde i torsdags, dvs igår. Det var härligt att kunna skapa en ny karaktär som nu kommer finnas kvar och inte så som på betan då alla ens karaktärer försvinner när betan är slut. Nu har vi båda spelet på riktigt och det är bara för skönt. Mitt mående denna veckan har gått upp och ner och jag kan inte riktigt komma ihåg varför jag mådde dåligt. Kan ha någonting med min kropp och mitt ätande att göra men vill inte skriva om det, risken finns ju att jag hamnar i det dåliga måendet igen om jag pratar för mycket om det.
torsdag 24 februari 2011
Idag har jag varit på rätt gott humör, blev chockad i morse när jag fick veta att vi skulle åka och handla om en kvart och jag satt i bara morgonrocken, men det löste sig. Handlingen gick bra och nu sitter jag med kurrande mage o väntar på att rift- spelet ska börja. Vilket är nu kl 19:00
Vill spela det nu men det går inte, måste orka vänta och sedan, ja sedan, så ska jag spela skiten ur RIFT.
Rift
Vill spela det nu men det går inte, måste orka vänta och sedan, ja sedan, så ska jag spela skiten ur RIFT.
Rift
onsdag 23 februari 2011
Dag 12 – I min handväska
I min handväska har jag alltid ett block att skriva i och några pennor, då och då är min kalender där med, det finns några små saker som ligger och skramlar nere i botten av väskan också men jag orkar inte ta bort det. Gamla kvitton och en necessär med små saker i, allt förutom det som ska vara i den så som smink samt några små mynt som jag inte orkar ha i fickan...
tisdag 22 februari 2011
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Idag har jag bytat kläder om och om igen. Jag har inte varit nöjd med hur någonting har suttit på min kropp. Till slut gav jag upp efter för mycket dåligt mående och tog på mig stora kläder så att min kropp syns så lite som möjligt. Så sitter i ett par stora byxor och en stor death note tröja.
Önskar att jag kunde sluta vara så obsessed med mitt utseende, önskar att jag kunde på något vis vara nöjd med hur jag ser ut och med min kropp men det är för tillfället omöjligt. Jag äcklas av mig själv så fort jag känner av mitt egna fett mot en annan kroppsdel, jag äcklas av att känna min mage ta in syre och bli stor. Jag äcklas av hela min kropp.
Önskar att jag kunde sluta vara så obsessed med mitt utseende, önskar att jag kunde på något vis vara nöjd med hur jag ser ut och med min kropp men det är för tillfället omöjligt. Jag äcklas av mig själv så fort jag känner av mitt egna fett mot en annan kroppsdel, jag äcklas av att känna min mage ta in syre och bli stor. Jag äcklas av hela min kropp.
09 Min tro, min religion, min livsåskådning
Jag har ingen religion.
Jag har en tro på att livet tar slut när man dör, det blir som innan man föds, ingenting. Man vet ingenting och det livet som man levt kommer vara glömt.
Jag hoppas på att det blir så för ett evigt liv vill jag inte ha och en himmel eller ett helvete vill jag inte komma till. Jag vill bara att det ska ta slut när man dör och att man ska bli ett minne blott hos de nära som fortfarande lever. Att tro på en högre makt som t.ex. en gud går inte hem för mig. Religioner skrämmer mig mer än att de ger mig trygghet. Jag tycker inte att man är svag om man tror på någon religion så länge man själv inte fruktar det man tror på, så länge man kan stå för vad den religionen anser.
Visst kan jag hamna i tankar som, vad hade förändrats i världen om vi inte hade haft religioner, om inte kristendomen hade tagit över hade vissa saker inträffat då...
Vad hade hänt om vi inte hade haft religioner i världen.
Jag gillar att spekulera och klandra olika religioner för sådant som hänt i världen men utan att kanske alltid vara allvarlig. Jag tycker inte om religioner som tror att det finns en gud för att tro på en gud/ och rättfärda allt hemskt som händer omkring i världen med att gud antingen straffar eller har ett högre syfte med det och att det är guds vilja osv känns bara löjligt och oansvarigt...
Jag är vad man skulle kalla ateist och det är något jag faktiskt kan säga att jag är stolt över.
Jag har en tro på att livet tar slut när man dör, det blir som innan man föds, ingenting. Man vet ingenting och det livet som man levt kommer vara glömt.
Jag hoppas på att det blir så för ett evigt liv vill jag inte ha och en himmel eller ett helvete vill jag inte komma till. Jag vill bara att det ska ta slut när man dör och att man ska bli ett minne blott hos de nära som fortfarande lever. Att tro på en högre makt som t.ex. en gud går inte hem för mig. Religioner skrämmer mig mer än att de ger mig trygghet. Jag tycker inte att man är svag om man tror på någon religion så länge man själv inte fruktar det man tror på, så länge man kan stå för vad den religionen anser.
Visst kan jag hamna i tankar som, vad hade förändrats i världen om vi inte hade haft religioner, om inte kristendomen hade tagit över hade vissa saker inträffat då...
Vad hade hänt om vi inte hade haft religioner i världen.
Jag gillar att spekulera och klandra olika religioner för sådant som hänt i världen men utan att kanske alltid vara allvarlig. Jag tycker inte om religioner som tror att det finns en gud för att tro på en gud/ och rättfärda allt hemskt som händer omkring i världen med att gud antingen straffar eller har ett högre syfte med det och att det är guds vilja osv känns bara löjligt och oansvarigt...
Jag är vad man skulle kalla ateist och det är något jag faktiskt kan säga att jag är stolt över.
lördag 19 februari 2011
08 Ett ögonblick part 2
Dagen då det var tid för mig att åka tillbaka till Malmö igen gjorde mig svag, gjorde mig tröstlös, gjorde mig rädd, galen, jag ville inte tillbaka och min ångest inför den dagen var enorm.
Människorna omkring mig försökte lugna mig, vi alla försökte komma på en lösning för jag kunde inte åka tillbaka dit. De kunde inte låta mig åka tillbaka när de visste hur jag hade det.
Vi hade många diskussioner långt in på natten om hur vi skulle göra och de fortsatte igen på morgonen. Först bestämde vi, M´s mamma, syster och jag att vi skulle åka ner dit när mina föräldrar jobbade och hämta alla mina saker och sedan skulle vi åka upp igen. Men vem skulle stå för bensinen, hur skulle vi tajma allting och hur skulle min dåvarande pojkväns mamma orka köra både upp och ner på en dag?
Vi hade kontaktat socialmyndigheten i Malmö och jag hade blivit intervjuad och likaså M´s mamma, jag försökte få dem på socialen att förstå att jag kunde inte åka tillbaka dit. De nere på kommunen i Malmö ville träffa mig i vilket fall som, det var det enda sättet för dem att kunna ge mig lite bistånd så att jag kunde klara mig och så att M´s mamma kunde få pengar för att hon hade mig hos sig.
Till slut bestämde vi att jag skulle åka ner till Malmö så som bestämt, gå på de bokade mötet med socialen på kommunhuset, stanna där ett par nätter tills skolan började igen, säga till skolan vad som sker och att jag slutar samt att jag under den tiden som jag var där skulle jag smyg packa allting som var viktigt att ha och inte väcka några misstankar hos mina föräldrar. Fast min rädsla var stor, jag var väldigt orolig inför den dagen då det var tänkt att jag skulle åka tillbaka för det var det sista jag ville.
De 8 timmarna på tåget som tog mig tillbaka till Malmö var långa och hemska, jag minns hur panikslagen jag var. Jag var rädd att det stod klart och tydligt i pannan på mig att jag tänker rymma härifrån, kolla inte på mig jag tänker rymma hemifrån...
Jag hade i smyg beställt en biljett till Stockholm och allting var ordnat men det enda som återstod nu var att jag skulle lyckas lura mina föräldrar och smita därifrån innan de märkte att jag var borta. Jag hade tur som kom ner till Malmö när deras årliga festival var igång och jag fick en anledning till att vara ifrån hemmet så ofta jag bara kunde och jag väckte inga misstankar när jag var på mötet med socialen. Jag började små packa redan dagen som jag kom ner, jag var rädd men även förväntansfull. Jag längtade och fruktade den dagen som jag skulle åka därifrån för gott.
När väl dagen kom var jag nervös, jag var skärrad och jag var rädd att mina föräldrar skulle glömma något hemma och att de var tvungna att åka tillbaka och hitta mig i full gång med att packa det sista. Jag minns att jag sov dåligt den natten, jag var uppe många gånger och packade i smyg ner några småsaker till och några till, när det väl var ljust ute och mina föräldrar hade åkt iväg till jobbet var jag helt stirrig. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra och om några timmar skulle skolan börja och jag skulle hinna dit, prata med dem och sedan hinna till tåget. Jag försökte lugna mig själv och hålla mig ifrån alkoholen men det gick inte och jag drack tills jag inte kände något och sedan påbörjade jag resan ner till busshållplatsen. Jag hade 8 tunga stora otympliga väskor, bara två av dem kunde man rulla, några var fastspända på de väskor som jag kunde rulla och resten fick jag bära. Jag fick gå två omgångar innan jag hade fått med mig alla väskorna till busshållplatsen...
Mina nerver var på spänn och jag stampade nervöst i marken och önskade att bussen skulle komma, den får bara inte vara försenad. Bussen kom och jag fick be busschauffören att stanna en liten längre stund så att jag kunde få med alla väskor på bussen. Samma sak gällde när jag skulle av bussen. Sedan fick jag gå i omgångar med väskorna den biten det var kvar till skolan. Jag mötte min vän Emelie på vägen och hon hjälpte mig så gott hon kunde. Vi båda var trötta när vi kom fram till skolan. (Hon och jag hade pratat om allt som behövde pratas om. Varför jag bestämde mig för att ta chansen och rymma. Och att jag skulle sakna henne. Vi skulle ses igen någon gång.)
Min vän hämtade min kontaktlärare och när han såg mig blev han chockad men inte förvånad. När terminen slutade för året hade vi ett kontaktsamtal, jag, min kontaktlärare och mina föräldrar och det hade blivit bråk och mina föräldrar hade sagt dumma saker om både mig och mycket mer. Och han påpeka sedan när vi gick in i ett rum och talades vid att han märkte att något inte stod rätt till hemma hos mig, mellan mig och mina föräldrar. Han frågade mig gång på gång om jag var säker på min sak, han var väldigt snäll mot mig och hjälpte mig sedan till centralstationen där tåget till Stockholm skulle avgå om en timme, genom att bjuda mig på en taxi resa. Min vän följde med mig i taxin och vi fick lite bärhjälp av han som satt i taxin och körde oss och sedan var jag tillsammans med min vän i mina egna händer.
Jag var nervös men samtidigt glad för att allting hade gått så väl som det hade.
Mina föräldrar kom inte på mig, jag kom iväg till skolan och de förstod mig och var på min sida, nu skulle jag bara på tåget och sedan kunde jag vila innan det var tid för att ta alla mina saker av tåget och sedan förflytta mig hemmått till mitt nya hem. Tåget kom och jag sa hejdå till min vän. Det var ledsamt men jag kunde inte gråta eftersom lyckan inombords att jag lyckats, jag har kommit härifrån, jag behöver aldrig mer se mina föräldrar igen var enorm.
Jag log under hela resan till Stockholm och när jag mötte min vän i Stockholm som hjälpte mig med min packning kunde jag heller inte sluta le.
Jag hade lyckats, jag hade kommit ifrån mitt helvete i Malmö och jag hade skapat en ny framtid för mig själv. Jag hade gjort någonting bra med mitt liv, jag hade tagit eget ansvar för min egna goda hälsa och jag hade lyckats.
Ps
Det skulle senare bli en svår tid för mig. Leta efter skolplats, ringa jobbiga samtal, pengar/ ekonomi, telefonsamtal från socialen, myndigheter och mina föräldrar som hotade med att polisanmäla mig.
Men jag har överlevt allting även om jag övervägde att ta mitt liv för tredje eller fjärde gången igen.
Människorna omkring mig försökte lugna mig, vi alla försökte komma på en lösning för jag kunde inte åka tillbaka dit. De kunde inte låta mig åka tillbaka när de visste hur jag hade det.
Vi hade många diskussioner långt in på natten om hur vi skulle göra och de fortsatte igen på morgonen. Först bestämde vi, M´s mamma, syster och jag att vi skulle åka ner dit när mina föräldrar jobbade och hämta alla mina saker och sedan skulle vi åka upp igen. Men vem skulle stå för bensinen, hur skulle vi tajma allting och hur skulle min dåvarande pojkväns mamma orka köra både upp och ner på en dag?
Vi hade kontaktat socialmyndigheten i Malmö och jag hade blivit intervjuad och likaså M´s mamma, jag försökte få dem på socialen att förstå att jag kunde inte åka tillbaka dit. De nere på kommunen i Malmö ville träffa mig i vilket fall som, det var det enda sättet för dem att kunna ge mig lite bistånd så att jag kunde klara mig och så att M´s mamma kunde få pengar för att hon hade mig hos sig.
Till slut bestämde vi att jag skulle åka ner till Malmö så som bestämt, gå på de bokade mötet med socialen på kommunhuset, stanna där ett par nätter tills skolan började igen, säga till skolan vad som sker och att jag slutar samt att jag under den tiden som jag var där skulle jag smyg packa allting som var viktigt att ha och inte väcka några misstankar hos mina föräldrar. Fast min rädsla var stor, jag var väldigt orolig inför den dagen då det var tänkt att jag skulle åka tillbaka för det var det sista jag ville.
De 8 timmarna på tåget som tog mig tillbaka till Malmö var långa och hemska, jag minns hur panikslagen jag var. Jag var rädd att det stod klart och tydligt i pannan på mig att jag tänker rymma härifrån, kolla inte på mig jag tänker rymma hemifrån...
Jag hade i smyg beställt en biljett till Stockholm och allting var ordnat men det enda som återstod nu var att jag skulle lyckas lura mina föräldrar och smita därifrån innan de märkte att jag var borta. Jag hade tur som kom ner till Malmö när deras årliga festival var igång och jag fick en anledning till att vara ifrån hemmet så ofta jag bara kunde och jag väckte inga misstankar när jag var på mötet med socialen. Jag började små packa redan dagen som jag kom ner, jag var rädd men även förväntansfull. Jag längtade och fruktade den dagen som jag skulle åka därifrån för gott.
När väl dagen kom var jag nervös, jag var skärrad och jag var rädd att mina föräldrar skulle glömma något hemma och att de var tvungna att åka tillbaka och hitta mig i full gång med att packa det sista. Jag minns att jag sov dåligt den natten, jag var uppe många gånger och packade i smyg ner några småsaker till och några till, när det väl var ljust ute och mina föräldrar hade åkt iväg till jobbet var jag helt stirrig. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra och om några timmar skulle skolan börja och jag skulle hinna dit, prata med dem och sedan hinna till tåget. Jag försökte lugna mig själv och hålla mig ifrån alkoholen men det gick inte och jag drack tills jag inte kände något och sedan påbörjade jag resan ner till busshållplatsen. Jag hade 8 tunga stora otympliga väskor, bara två av dem kunde man rulla, några var fastspända på de väskor som jag kunde rulla och resten fick jag bära. Jag fick gå två omgångar innan jag hade fått med mig alla väskorna till busshållplatsen...
Mina nerver var på spänn och jag stampade nervöst i marken och önskade att bussen skulle komma, den får bara inte vara försenad. Bussen kom och jag fick be busschauffören att stanna en liten längre stund så att jag kunde få med alla väskor på bussen. Samma sak gällde när jag skulle av bussen. Sedan fick jag gå i omgångar med väskorna den biten det var kvar till skolan. Jag mötte min vän Emelie på vägen och hon hjälpte mig så gott hon kunde. Vi båda var trötta när vi kom fram till skolan. (Hon och jag hade pratat om allt som behövde pratas om. Varför jag bestämde mig för att ta chansen och rymma. Och att jag skulle sakna henne. Vi skulle ses igen någon gång.)
Min vän hämtade min kontaktlärare och när han såg mig blev han chockad men inte förvånad. När terminen slutade för året hade vi ett kontaktsamtal, jag, min kontaktlärare och mina föräldrar och det hade blivit bråk och mina föräldrar hade sagt dumma saker om både mig och mycket mer. Och han påpeka sedan när vi gick in i ett rum och talades vid att han märkte att något inte stod rätt till hemma hos mig, mellan mig och mina föräldrar. Han frågade mig gång på gång om jag var säker på min sak, han var väldigt snäll mot mig och hjälpte mig sedan till centralstationen där tåget till Stockholm skulle avgå om en timme, genom att bjuda mig på en taxi resa. Min vän följde med mig i taxin och vi fick lite bärhjälp av han som satt i taxin och körde oss och sedan var jag tillsammans med min vän i mina egna händer.
Jag var nervös men samtidigt glad för att allting hade gått så väl som det hade.
Mina föräldrar kom inte på mig, jag kom iväg till skolan och de förstod mig och var på min sida, nu skulle jag bara på tåget och sedan kunde jag vila innan det var tid för att ta alla mina saker av tåget och sedan förflytta mig hemmått till mitt nya hem. Tåget kom och jag sa hejdå till min vän. Det var ledsamt men jag kunde inte gråta eftersom lyckan inombords att jag lyckats, jag har kommit härifrån, jag behöver aldrig mer se mina föräldrar igen var enorm.
Jag log under hela resan till Stockholm och när jag mötte min vän i Stockholm som hjälpte mig med min packning kunde jag heller inte sluta le.
Jag hade lyckats, jag hade kommit ifrån mitt helvete i Malmö och jag hade skapat en ny framtid för mig själv. Jag hade gjort någonting bra med mitt liv, jag hade tagit eget ansvar för min egna goda hälsa och jag hade lyckats.
Ps
Det skulle senare bli en svår tid för mig. Leta efter skolplats, ringa jobbiga samtal, pengar/ ekonomi, telefonsamtal från socialen, myndigheter och mina föräldrar som hotade med att polisanmäla mig.
Men jag har överlevt allting även om jag övervägde att ta mitt liv för tredje eller fjärde gången igen.
fredag 18 februari 2011
08 Ett ögonblick
Ett ögonblick i mitt liv som betyder väldigt mycket, ett ögonblick i mitt liv som förändrade min syn på livet, ett ögonblick i mitt liv som för evigt kommer vara med mig...
Jag har en hel del saker att skriva om här, jag kan skriva om när jag rymde till Stockholm och stannade kvar där, jag kan skriva om när jag blev motvilligt gravid och fick föda ett barn som jag inte ville ha med att göra, jag kan skriva om när jag hamna på behandlingshem, jag kan skriva om en hel del men jag vet inte hur jag ska börja.
Och jag vet inte vad jag egentligen orkar skriva om...
Jag minns knappast vilket år det var men nu med närmare eftertanke så minns jag att det var det året som jag skulle fylla 18, för mer eller mindre två år sedan. Det var sommar och jag var ifrån mitt helvete som jag vanligtvis levde med i Malmö tillsammans med mina föräldrar.
Jag var hos min dåvarande pojkvän, M, och jag hade det helt fantastiskt. Jag hade ingenting att vara rädd för, ingen tvinga mig till någonting och jag behövde inte skära mig själv för att orka leva. För en stund där glömde jag bort att må dåligt och bruka alkohol, men tyvärr bara för en stund, mitt dåliga mående har jag lärt mig nu att det kommer och går och det går inte direkt att göra så mycket åt. Hemmet hemma hos M i utkanten av Stockholm skulle bli mitt kommande hem för de nästa 6 månaderna och sedan skulle mitt liv förändras igen...
Men min tid där var underbar och jag drömmer mig ofta tillbaka dit idag eftersom det var så fridfullt på något vis, det var min fristad.
Jag var borta i Stockholm nästan hela sommaren, jag upplevde livet på ett nytt sätt och jag träffade på nya människor som visade sig vara underbara. Jag bodde nära skog och jag hade djur omkring mig som jag kunde ta hand om och gosa med. Jag fann inspiration och gick ofta ut, jag gick i flera timmar runt om i skogen, fotograferande, springandes med en underbar hund vid min sida. En hund som jag idag saknar otroligt mycket, jag saknar även skogen och människorna och värmen inombords som jag fick av de varma och glada känslor som de utstrålade.
Under den tiden som jag var där började jag anförtro mig till min dåvarande pojkväns mamma, jag berättade om hur det vara att bo hemma i Malmö och hon förstod, hon dömde mig inte och när det sen var tänkt att jag skulle åka tillbaka dit sa hon att jag kunde bo hos dem och vara hos dem över sommaren. Men trots det så var jag tvungen att åka ner till Malmö eftersom annars skulle mina föräldrar aldrig låta mig åka igen.
Så när jag kom ner till Malmö igen drog jag redan dagen efter tillbaka till Stockholm.
Den lilla stunden som jag var i Malmö, den dagen, fick jag uppleva mindre bråk, min pappas nedtryckande alkoholiserade beteende och kränkande sätt att tala till mig, och jag stod helt enkelt inte ut. Så utan mina föräldrars samtycke åkte jag tillbaka till Stockholm igen. Den varma hemkänslan som jag kände när jag kom fram i Stockholm igen fyller mig med värme än idag, jag såg Stockholm som mitt hem och där var jag fri från det förtryck som pågick nere i Malmö.
Jag var fri och jag kunde andas.
Jag och M´s mamma, min dåvarande pojkväns mamma, pratade mycket, vi kom väldigt nära varandra och vi delade mycket tillsammans. Jag blev nära vän/nästan som en syster till min dåvarande pojkväns egentliga syster. Jag blev en av dem, jag var mer hemma och älskad hos dem än av mina föräldrar och jag ville inte åka därifrån. Jag hade funnit ett nytt liv, en ny vardag, en ny plats med nya människor, människor som älskade mig för första gången för den jag var och inte för den som mina föräldrar ville att jag skulle vara.
To be continued...
Jag har en hel del saker att skriva om här, jag kan skriva om när jag rymde till Stockholm och stannade kvar där, jag kan skriva om när jag blev motvilligt gravid och fick föda ett barn som jag inte ville ha med att göra, jag kan skriva om när jag hamna på behandlingshem, jag kan skriva om en hel del men jag vet inte hur jag ska börja.
Och jag vet inte vad jag egentligen orkar skriva om...
Jag minns knappast vilket år det var men nu med närmare eftertanke så minns jag att det var det året som jag skulle fylla 18, för mer eller mindre två år sedan. Det var sommar och jag var ifrån mitt helvete som jag vanligtvis levde med i Malmö tillsammans med mina föräldrar.
Jag var hos min dåvarande pojkvän, M, och jag hade det helt fantastiskt. Jag hade ingenting att vara rädd för, ingen tvinga mig till någonting och jag behövde inte skära mig själv för att orka leva. För en stund där glömde jag bort att må dåligt och bruka alkohol, men tyvärr bara för en stund, mitt dåliga mående har jag lärt mig nu att det kommer och går och det går inte direkt att göra så mycket åt. Hemmet hemma hos M i utkanten av Stockholm skulle bli mitt kommande hem för de nästa 6 månaderna och sedan skulle mitt liv förändras igen...
Men min tid där var underbar och jag drömmer mig ofta tillbaka dit idag eftersom det var så fridfullt på något vis, det var min fristad.
Jag var borta i Stockholm nästan hela sommaren, jag upplevde livet på ett nytt sätt och jag träffade på nya människor som visade sig vara underbara. Jag bodde nära skog och jag hade djur omkring mig som jag kunde ta hand om och gosa med. Jag fann inspiration och gick ofta ut, jag gick i flera timmar runt om i skogen, fotograferande, springandes med en underbar hund vid min sida. En hund som jag idag saknar otroligt mycket, jag saknar även skogen och människorna och värmen inombords som jag fick av de varma och glada känslor som de utstrålade.
Under den tiden som jag var där började jag anförtro mig till min dåvarande pojkväns mamma, jag berättade om hur det vara att bo hemma i Malmö och hon förstod, hon dömde mig inte och när det sen var tänkt att jag skulle åka tillbaka dit sa hon att jag kunde bo hos dem och vara hos dem över sommaren. Men trots det så var jag tvungen att åka ner till Malmö eftersom annars skulle mina föräldrar aldrig låta mig åka igen.
Så när jag kom ner till Malmö igen drog jag redan dagen efter tillbaka till Stockholm.
Den lilla stunden som jag var i Malmö, den dagen, fick jag uppleva mindre bråk, min pappas nedtryckande alkoholiserade beteende och kränkande sätt att tala till mig, och jag stod helt enkelt inte ut. Så utan mina föräldrars samtycke åkte jag tillbaka till Stockholm igen. Den varma hemkänslan som jag kände när jag kom fram i Stockholm igen fyller mig med värme än idag, jag såg Stockholm som mitt hem och där var jag fri från det förtryck som pågick nere i Malmö.
Jag var fri och jag kunde andas.
Jag och M´s mamma, min dåvarande pojkväns mamma, pratade mycket, vi kom väldigt nära varandra och vi delade mycket tillsammans. Jag blev nära vän/nästan som en syster till min dåvarande pojkväns egentliga syster. Jag blev en av dem, jag var mer hemma och älskad hos dem än av mina föräldrar och jag ville inte åka därifrån. Jag hade funnit ett nytt liv, en ny vardag, en ny plats med nya människor, människor som älskade mig för första gången för den jag var och inte för den som mina föräldrar ville att jag skulle vara.
To be continued...
Lite små ändring på bloggen igen.
Kan inte riktigt bestämma mig.
Och är inte nöjd alls..
Har hållit på med bilden ovan väldigt länge och är än inte riktigt nöjd.
Sitter inne på photoshop som jag börjar snart knappast förstå men it´s a working progress...
Det går lite segt och jag gör en massa nybörjar misstag och jag har inte riktigt någon inspiration men kan inte nöja mig med att bara ha en vanlig vald grej från blogspot så...
Ger inte upp än.
Idag blir det till att äntligen fixa min utväxt och färga håret. Har börjat få så långt hår nu att jag behöver två färgförpackningar för att få det bra. Ska även få hjälp av J med så det kommer nog gå bra.
Håller på med att skriva 08 Ett ögonblick men det tar sin tid. En hel del att skriva ner så att man förstår hur det verkligen var..
Kan inte riktigt bestämma mig.
Och är inte nöjd alls..
Har hållit på med bilden ovan väldigt länge och är än inte riktigt nöjd.
Sitter inne på photoshop som jag börjar snart knappast förstå men it´s a working progress...
Det går lite segt och jag gör en massa nybörjar misstag och jag har inte riktigt någon inspiration men kan inte nöja mig med att bara ha en vanlig vald grej från blogspot så...
Ger inte upp än.
Idag blir det till att äntligen fixa min utväxt och färga håret. Har börjat få så långt hår nu att jag behöver två färgförpackningar för att få det bra. Ska även få hjälp av J med så det kommer nog gå bra.
Håller på med att skriva 08 Ett ögonblick men det tar sin tid. En hel del att skriva ner så att man förstår hur det verkligen var..
onsdag 16 februari 2011
People call me strange
Höger- eller vänsterhänt: Vänster
Humör just nu: Trött och lite smått urfunktion
Favoritgodis: Choklad förmodligen. Lösgodis är inte för mig direkt.
Är det nåt du absolut inte äter: Väldigt mycket, bruna böner, rotmos, leverkorv, leverpastej, blodkorv, senap, stekt ägg osv.
Kläder just nu: mysbyxor, linne, kofta
Musik just nu: Tystnad
Vad sa du senast: Du är massa töt
Om du var tvungen att leva i en annan tidsepok, vilken skulle du välja då: 60-talet. Bland musiken, bland flower power :)
Sommarplaner: Medeltidsveckan, tältning, Stockholm, Stallaholmsfestivalen, PICKNICK...
Fisk eller badkruka: Hum lite av varje kanske...
Saft eller alkohol: båda tillsammans är rätt gott.
Hur många kuddar sover du med: Vet inte men kan gissa på 3-5 st om man räknar med min hello kitty.
Favoritväder: Varmt men inte för varmt.
Om du var fast på en öde ö, 3 saker att ta med: ingen aning
Spelar du nåt instrument: Kan inte än....
Morgon- eller nattmänniska: Inget av det :)
Sparare eller slösare: Snål och sparsam mot mig själv
Bästa film: Men men men... AH finns ingen eller finns många
Tror på liv på andra planeter: Njae vet inte riktigt. Svårt att tro att vi är ensam men svårt att förstå begreppet att det finns andra människor någon annanstans.
Kommer du ihåg din första kärlek: Njae..
Älskar du henne/honom fortfarande: ...
Har du några homosexuella vänner: Tror inte det, men jag bryr mig inte riktigt så. Ens sexualitet är ens egen sak.
Tror du på mirakel: Hum nej
Tror du på att det är möjligt att vara trogen för alltid: Trogen? Alltså inte ljuga? Eller inte vara otrogen mot sin partner? People lies, thats life.
Ser du dig själv som tolerant mot andra: hum ibland ja ibland inte.
Ser du på kärleken som ett misstag: Nej tror inte det.
Hur många barn vill du ha när du blir stor: En kanske
Bio eller promenad: Båda i en kombo
Är du kittlig: En hel del ja så kittla mig inte
Snarkar du? Njae kanske någon gång men inte ofta.
Stjärntecken? Skytte.
Rädd för inspektioner? inte rädd bara känner ett stort hat mot det. Inte en behaglig upplevelse.
Äckligaste sekten: Vet inte..
Störigaste svaghet: Min kropp, min urusla självkänsla och mitt hemska självförtroende, socialfobi
Det här är jag bra på: Fundera
Bästa bok? Många men ändå inte.
Om du fick välja en superkraft, vad skulle du välja? Kittenpower ^^
Vad vill du jobba som? Ingen aning
Chips, morötter eller godis? Choklad :)
Pizza eller hamburgare? Hamburgare.
Skriver du dagbok? Nej inte direkt, bloggar men inte direkt samma sak
Tänker du någonsin tatuera eller pierca dig? Var nånstans? Har en piercing i läppen... Men ingen tatuering än
Stökigt eller välstädat? Blandat, beror på vilken sinnestämning jag har.
Pungar du stolen? EH?
Skulle du någonsin få för dig att hoppa bungy-jump? Tror inte det
Vilken hand håller du gaffeln i ? vänster, men äter hellre med chopsticks :)
Är du rädd för blod? Nej tycker snarare att de är vackert.
Saltar du på maten? Nej
Gillar du att gunga? ja är likt ett barn när det kommer till att gunga :)
Anser du att du är chill? Nej det anser jag inte
Brukar du sola? ALDRIG
Vad gör du om du får hicka? Svär
Röker du? Nej
Snoozar du? En del ja
Missbrukar du knark? Nej jag är laglig :)
Kaffe, te eller inget? Redbull
Har du en besatthet? Kan inte riktigt komma på någon. Bortsett från min besatthet med min kropp, magen osv.
Humör just nu: Trött och lite smått urfunktion
Favoritgodis: Choklad förmodligen. Lösgodis är inte för mig direkt.
Är det nåt du absolut inte äter: Väldigt mycket, bruna böner, rotmos, leverkorv, leverpastej, blodkorv, senap, stekt ägg osv.
Kläder just nu: mysbyxor, linne, kofta
Musik just nu: Tystnad
Vad sa du senast: Du är massa töt
Om du var tvungen att leva i en annan tidsepok, vilken skulle du välja då: 60-talet. Bland musiken, bland flower power :)
Sommarplaner: Medeltidsveckan, tältning, Stockholm, Stallaholmsfestivalen, PICKNICK...
Fisk eller badkruka: Hum lite av varje kanske...
Saft eller alkohol: båda tillsammans är rätt gott.
Hur många kuddar sover du med: Vet inte men kan gissa på 3-5 st om man räknar med min hello kitty.
Favoritväder: Varmt men inte för varmt.
Om du var fast på en öde ö, 3 saker att ta med: ingen aning
Spelar du nåt instrument: Kan inte än....
Morgon- eller nattmänniska: Inget av det :)
Sparare eller slösare: Snål och sparsam mot mig själv
Bästa film: Men men men... AH finns ingen eller finns många
Tror på liv på andra planeter: Njae vet inte riktigt. Svårt att tro att vi är ensam men svårt att förstå begreppet att det finns andra människor någon annanstans.
Kommer du ihåg din första kärlek: Njae..
Älskar du henne/honom fortfarande: ...
Har du några homosexuella vänner: Tror inte det, men jag bryr mig inte riktigt så. Ens sexualitet är ens egen sak.
Tror du på mirakel: Hum nej
Tror du på att det är möjligt att vara trogen för alltid: Trogen? Alltså inte ljuga? Eller inte vara otrogen mot sin partner? People lies, thats life.
Ser du dig själv som tolerant mot andra: hum ibland ja ibland inte.
Ser du på kärleken som ett misstag: Nej tror inte det.
Hur många barn vill du ha när du blir stor: En kanske
Bio eller promenad: Båda i en kombo
Är du kittlig: En hel del ja så kittla mig inte
Snarkar du? Njae kanske någon gång men inte ofta.
Stjärntecken? Skytte.
Rädd för inspektioner? inte rädd bara känner ett stort hat mot det. Inte en behaglig upplevelse.
Äckligaste sekten: Vet inte..
Störigaste svaghet: Min kropp, min urusla självkänsla och mitt hemska självförtroende, socialfobi
Det här är jag bra på: Fundera
Bästa bok? Många men ändå inte.
Om du fick välja en superkraft, vad skulle du välja? Kittenpower ^^
Vad vill du jobba som? Ingen aning
Chips, morötter eller godis? Choklad :)
Pizza eller hamburgare? Hamburgare.
Skriver du dagbok? Nej inte direkt, bloggar men inte direkt samma sak
Tänker du någonsin tatuera eller pierca dig? Var nånstans? Har en piercing i läppen... Men ingen tatuering än
Stökigt eller välstädat? Blandat, beror på vilken sinnestämning jag har.
Pungar du stolen? EH?
Skulle du någonsin få för dig att hoppa bungy-jump? Tror inte det
Vilken hand håller du gaffeln i ? vänster, men äter hellre med chopsticks :)
Är du rädd för blod? Nej tycker snarare att de är vackert.
Saltar du på maten? Nej
Gillar du att gunga? ja är likt ett barn när det kommer till att gunga :)
Anser du att du är chill? Nej det anser jag inte
Brukar du sola? ALDRIG
Vad gör du om du får hicka? Svär
Röker du? Nej
Snoozar du? En del ja
Missbrukar du knark? Nej jag är laglig :)
Kaffe, te eller inget? Redbull
Har du en besatthet? Kan inte riktigt komma på någon. Bortsett från min besatthet med min kropp, magen osv.
07 Min bästa vän
Sen tycker jag att stämpeln "bästa vän" kan vara väldigt kränkande mot andra vänner som då kanske känner att de inte kommer först eller betyder något för t.ex. mig. Att de ständigt får gå trånande efter den första platsen hos t.ex. mig. Därför är det bättre tycker jag att man inte har någon bästa vän och då slipper det bli orättvisor på så vis.
tisdag 15 februari 2011
06 Min dag
Idag kommer det nog inte hända så mycket och jag tänker i stället skriva om gårdagen.
En dag som var ganska lyckad och bra.
Åkte nästan direkt efter att jag vaknat igår till Kalmar tillsammans med J. Det var snöflingor överallt och jag suckade och ångrade att jag inte ätit något innan vi åkte.
Vi gick runt lite här och där, kollade på pressbyrån efter bra tidningar om photoshop men fann ingen och alla var dessutom dyra , kollade efter polish på coop och fann det först inte men köpte det senare innan vi kom hem igen...
Vi gick in i en gullig leksaksaffär på ett litet köpcentrum och där fick jag av J ett jätte stort hello kitty gosedjur. Jag studsa runt i säkert en halvtimme efter att jag fått den och sa hela tiden hello titty*. Blev mer än väldigt glad för den stora hello kitty, den är ca 60cm hög tror jag så ganska stor. ^^ (kan lägga upp en bild på den sen)
Så småningom rörde vi oss in till Kalmars centrum, där det finns en massa udda affärer men även stora affärer som finns i vilken stad som helst. Vi tittade in i en kinesisk liten mataffär där jag till slut hittade chopsticks som jag letade efter, svarta sådana som var väldigt fina och importerade från Kina. Var även inne på indiska men köpte inget samt Akademibokhandeln där jag var nära på att köpa en bok med min favorit författare men såg senare att det var bara en samlingsbok mer eller mindre av alla böcker han gjort och inte direkt någonting att läsa så köpte den aldrig.
En dag som var ganska lyckad och bra.
Åkte nästan direkt efter att jag vaknat igår till Kalmar tillsammans med J. Det var snöflingor överallt och jag suckade och ångrade att jag inte ätit något innan vi åkte.
Vi gick runt lite här och där, kollade på pressbyrån efter bra tidningar om photoshop men fann ingen och alla var dessutom dyra , kollade efter polish på coop och fann det först inte men köpte det senare innan vi kom hem igen...
Vi gick in i en gullig leksaksaffär på ett litet köpcentrum och där fick jag av J ett jätte stort hello kitty gosedjur. Jag studsa runt i säkert en halvtimme efter att jag fått den och sa hela tiden hello titty*. Blev mer än väldigt glad för den stora hello kitty, den är ca 60cm hög tror jag så ganska stor. ^^ (kan lägga upp en bild på den sen)
Så småningom rörde vi oss in till Kalmars centrum, där det finns en massa udda affärer men även stora affärer som finns i vilken stad som helst. Vi tittade in i en kinesisk liten mataffär där jag till slut hittade chopsticks som jag letade efter, svarta sådana som var väldigt fina och importerade från Kina. Var även inne på indiska men köpte inget samt Akademibokhandeln där jag var nära på att köpa en bok med min favorit författare men såg senare att det var bara en samlingsbok mer eller mindre av alla böcker han gjort och inte direkt någonting att läsa så köpte den aldrig.
Den sista affären vi va inne i innan vi åkte iväg för att äta var lagerhouse och där hade de en jätte söt hello kitty filt fast den var bara lite för dyr så köpte den inte. Vi hittade en söt filt som vi båda nu ångrar att vi inte skaffade. Den var väldigt mjuk,röd och hade små bollar fastsydda på kanterna i olika färger. Jag köpte lite små saker på lagerhouse som jag behövt ganska länge, så som två tallrikar och en skål så nu slipper jag gå upp för att låna tallrik att ha maten på eftersom jag har mina egna. Och nu när jag har mina chopsticks så jag behöver inte låna bestick heller, woho självständighet YAY :)
Efter att vi shoppat klart så åkte vi iväg till den ny öppnade Max hamburgare matserveringen för att äta mat. Jag bjöd J på mat eftersom jag inte hittade något att ge till J, ville ge honom något eftersom jag fått en stor hello kitty grej, så fick tills vidare fick jag bjuda honom på mat, men det var nog minst lika bra för J gillar mat så. Fick dock äcklig dressing på min hamburgare även om jag bad om att inte få det men annars var det okej, deras garlic dip är skit god btw, godare än någon annans för tillfället :)
Det var allt som allt en bra dag och innan vi åkte hem så slängde vi lite skräp som J´s mamma samlat ihop och sen köpte vi den där polishen på ÖoB och jag köpte en bok och lite andra små saker.
Sov med mitt nya hello kitty gosedjur i natt och har nästan nyligen vaknat och ska nog snart äta frukost eller lunch blir det väl om man går efter tiden.
Nåja det var min dag, igår.
Efter att vi shoppat klart så åkte vi iväg till den ny öppnade Max hamburgare matserveringen för att äta mat. Jag bjöd J på mat eftersom jag inte hittade något att ge till J, ville ge honom något eftersom jag fått en stor hello kitty grej, så fick tills vidare fick jag bjuda honom på mat, men det var nog minst lika bra för J gillar mat så. Fick dock äcklig dressing på min hamburgare även om jag bad om att inte få det men annars var det okej, deras garlic dip är skit god btw, godare än någon annans för tillfället :)
Det var allt som allt en bra dag och innan vi åkte hem så slängde vi lite skräp som J´s mamma samlat ihop och sen köpte vi den där polishen på ÖoB och jag köpte en bok och lite andra små saker.
Sov med mitt nya hello kitty gosedjur i natt och har nästan nyligen vaknat och ska nog snart äta frukost eller lunch blir det väl om man går efter tiden.
Nåja det var min dag, igår.
måndag 14 februari 2011
05 Vad är kärlek
Finns något som evig kärlek eller är det bara ett sätt att romantisera ett förhållande mellan två personer? Finns det kärlekspar som lever för evigt tillsammans eller är det bara en dum verklighet som filmerna har fått oss att tro på?
Det finns för mig många olika sorters kärlek. Det finns kärleken till djur, kärlek till sin partner, kärlek till sina vänner/sin vän och det finns även kärlek till sina föräldrar, även om jag inte känner några varma känslor för mina. ( läs 03 mina föräldrar)
Kärlek är något som inte riktigt går att definiera eller rättar sagt det känns svårt att beskriva det med ord, det är en så stark känsla som man hyser mot de som visar sig vara kärleksfulla tillbaka, pålitliga och trygga. Kärlek kan vara livsviktigt men också livshotande om man råkar ut för den sårande sorten. Men när man upplever den där underbara kärleken, det intima bandet mellan en själv och en annan så känns det för underbart och man undrar när det kanske ska upphöra och hur man ska kunna överleva utan kärleken.
Det är lätt att bli sårbar när man är i ett förhållande till exempel, man litar väldigt mycket på den personen som man lever med och man förväntar sig att den personen ska vara pålitlig och ärlig mot en men när det visar sig att det är annorlunda är sanningen förkrossande smärtsam. Kärleken är en lek med känslor och ord. Dumma sidor hos en som svartsjuka, falskhet, oro, otrohet kan bli förödande känslor som helt enkelt kan förstöra ett förhållande.
Kärlek är underbart men samtidigt fruktansvärt lätt att bli förstörd av.
Sådant som olycklig kärlek är fruktansvärd, varje gång någon är falsk mot en och sviker en blir det desto svårare att återigen våga tro på någon annan.
Mitt förhållande till kärleken är väl okej, det är svårt att lita på någon men om man försöker så brukar det funka. Så länge man inte glömmer bort sig själv så går allt oftast bra.
Det finns för mig många olika sorters kärlek. Det finns kärleken till djur, kärlek till sin partner, kärlek till sina vänner/sin vän och det finns även kärlek till sina föräldrar, även om jag inte känner några varma känslor för mina. ( läs 03 mina föräldrar)
Kärlek är något som inte riktigt går att definiera eller rättar sagt det känns svårt att beskriva det med ord, det är en så stark känsla som man hyser mot de som visar sig vara kärleksfulla tillbaka, pålitliga och trygga. Kärlek kan vara livsviktigt men också livshotande om man råkar ut för den sårande sorten. Men när man upplever den där underbara kärleken, det intima bandet mellan en själv och en annan så känns det för underbart och man undrar när det kanske ska upphöra och hur man ska kunna överleva utan kärleken.
Det är lätt att bli sårbar när man är i ett förhållande till exempel, man litar väldigt mycket på den personen som man lever med och man förväntar sig att den personen ska vara pålitlig och ärlig mot en men när det visar sig att det är annorlunda är sanningen förkrossande smärtsam. Kärleken är en lek med känslor och ord. Dumma sidor hos en som svartsjuka, falskhet, oro, otrohet kan bli förödande känslor som helt enkelt kan förstöra ett förhållande.
Kärlek är underbart men samtidigt fruktansvärt lätt att bli förstörd av.
Sådant som olycklig kärlek är fruktansvärd, varje gång någon är falsk mot en och sviker en blir det desto svårare att återigen våga tro på någon annan.
Mitt förhållande till kärleken är väl okej, det är svårt att lita på någon men om man försöker så brukar det funka. Så länge man inte glömmer bort sig själv så går allt oftast bra.
söndag 13 februari 2011
03 Mina föräldrar
Tja vart ska man börja. Jag började så smått skriva om mina föräldrar i min presentation innan men gick aldrig in på hur illa de gjorde mig och på vilket sätt de har format mig som person. Föräldrar i mina ögon ska vara två starka personer som vill tillsammans skaffa ett/flera barn och uppfostra dem/det med all kärlek och trygghet de bara kan och ge sitt/ sina barn tips om hur man kan klara av livets olika prövningar.
Men mina föräldrar var inte så, de var två främmande personer som jag inte hade något gemensamt med, inte ens kärlek till varandra hade vi gemensamt. Vi var inte en familj, vi var tre personer som levde under ett och samma tak.
Min mamma har alltid mått mer eller mindre dåligt så länge jag kan minnas, hennes självmordsförsök intyder på det och likaså hennes inställning till livet. Jag har fått uppleva min mamma nära till att hoppa från balkongen och jag har fått vara den som tagit hand om henne och fått tala henne ur idéen om att hoppa, redan som 10 åring.
Min pappa å andra sidan har varit en person som jag mer eller mindre fruktat ända sedan barnsben. Hans sätt att hantera mina misstag var till att se till att jag grät när han var färdig med mig.
Att jag frukta min pappa som liten var pga hans sätt att kommunicera med mig, verbalt som fysiskt. Han var inte rädd för att ta i med hårdhandskarna mot mig och när man som barn endast får den typen av uppmärksamheten, våld och har en mamma som inte kan rädda* en, så blir man lätt skärrad, rädd och det enda man vill göra är att isolera sig och ta avstånd från de som skadar en och kränker en d.v.s. mina "föräldrar".
Jag kan inte påstå att det hände ofta att jag fick stryk men det var bara frågan om när. Om jag inte fick stryk fick jag genomlida olika verbala hotelser så som att jag ska slå dig så hårt så att du inte kan sitta på fjorton dagar, du tigger om stryk, jag ska döda dig, jag vill döda dig, osv.
Det var många gånger som jag fick gömma mig för att han inte skulle finna mig och skaka mig våldsamt och skrika hemska ord i mitt ansikte.
Det som fattades i min barndom var kärlek, inte en enda gång, och då överdriver jag inte, sa min pappa något kärleksfullt till mig utan de enda orden jag fick höra från honom hade en negativ inställning och var mer eller mindre hotelser/kränkningar.
Och vilka var mina misstag som barn?
Vad hade jag gjort för att förtjäna sådana ord och hotelser som liten?
Han påpeka att jag hela tiden provocerade honom, jag spillde mjölk, jag råka tappa ett glas, jag stängde bildörren för hårt, jag hade glömt att släcka ljuset, saker som egentligen inte är så farliga men som blev ett absolut nej nej för mig.
Idag har jag t.ex. svårt att kommunicera med människor efter som jag är rädd för att det jag säger provocerar dem, jag blir nervös då jag blir tvungen att stänga en bildörr eftersom jag vet hur mycket skit jag fick av min pappa om jag slog igen dörren för hårt. Det finns mycket i min vardag som jag inte vågar eftersom jag är rädd för att göra fel, för gjorde jag fel så skulle jag ha fått en hel del kräkningar och kanske en omskakning när jag bodde hemma.
Jag minns fraser som han sa till mig som än idag gnager i mig, saker som
" Jag ville aldrig ha barn, din mamma lura mig",
"du ser gravid ut",
"du är ett misslyckande",
"du är en jävla unge"...
Saker som man inte trodde skulle hänga med efter alla dessa år finns fortfarande kvar och jag kan riktigt höra honom säga det, spotta det rakt i ansiktet på mig och jag har självklart låtit det påverka mig, även om de så är motvilligt.
Min inställning till mig själv idag är fortfarande korrupt, jag kan inte/ vågar inte göra vissa saker för jag är rädd att det ska bli fel, jag känner mig som ett misslyckande och att jag inte är värd någonting.
Det passerade ofta tankar på att antingen skada mig själv så illa så att jag avled eller att jag skulle göra slut på dem, det kan jag inte förneka. Men det var endast tankar, iaf det om att skada dem. Jag skadade mig själv dagligen med antingen rakblad, knivar, kedjor, hammare, alkohol, matvägring, droger, sex, misshandel...
Idag har jag ingen kontakt med mina föräldrar, de kan då och då försöka kontakta mig men jag brukar oftast inte svara och har jag råkat svara för att jag trodde det var en myndighet, de ringer nämligen med dolt nummer precis som alla myndigheter, så blir det inte långa samtal.
Jag har ingenting att säga till dem och jag känner fortfarande hat mot dem.
De har många gånger försökt få mig tillbaka med dumma ursäkter som,
"allt du har gjort kommer vara glömt så du behöver inte skämmas"...
Men mina föräldrar var inte så, de var två främmande personer som jag inte hade något gemensamt med, inte ens kärlek till varandra hade vi gemensamt. Vi var inte en familj, vi var tre personer som levde under ett och samma tak.
Min mamma har alltid mått mer eller mindre dåligt så länge jag kan minnas, hennes självmordsförsök intyder på det och likaså hennes inställning till livet. Jag har fått uppleva min mamma nära till att hoppa från balkongen och jag har fått vara den som tagit hand om henne och fått tala henne ur idéen om att hoppa, redan som 10 åring.
Min pappa å andra sidan har varit en person som jag mer eller mindre fruktat ända sedan barnsben. Hans sätt att hantera mina misstag var till att se till att jag grät när han var färdig med mig.
Att jag frukta min pappa som liten var pga hans sätt att kommunicera med mig, verbalt som fysiskt. Han var inte rädd för att ta i med hårdhandskarna mot mig och när man som barn endast får den typen av uppmärksamheten, våld och har en mamma som inte kan rädda* en, så blir man lätt skärrad, rädd och det enda man vill göra är att isolera sig och ta avstånd från de som skadar en och kränker en d.v.s. mina "föräldrar".
Jag kan inte påstå att det hände ofta att jag fick stryk men det var bara frågan om när. Om jag inte fick stryk fick jag genomlida olika verbala hotelser så som att jag ska slå dig så hårt så att du inte kan sitta på fjorton dagar, du tigger om stryk, jag ska döda dig, jag vill döda dig, osv.
Det var många gånger som jag fick gömma mig för att han inte skulle finna mig och skaka mig våldsamt och skrika hemska ord i mitt ansikte.
Det som fattades i min barndom var kärlek, inte en enda gång, och då överdriver jag inte, sa min pappa något kärleksfullt till mig utan de enda orden jag fick höra från honom hade en negativ inställning och var mer eller mindre hotelser/kränkningar.
Och vilka var mina misstag som barn?
Vad hade jag gjort för att förtjäna sådana ord och hotelser som liten?
Han påpeka att jag hela tiden provocerade honom, jag spillde mjölk, jag råka tappa ett glas, jag stängde bildörren för hårt, jag hade glömt att släcka ljuset, saker som egentligen inte är så farliga men som blev ett absolut nej nej för mig.
Idag har jag t.ex. svårt att kommunicera med människor efter som jag är rädd för att det jag säger provocerar dem, jag blir nervös då jag blir tvungen att stänga en bildörr eftersom jag vet hur mycket skit jag fick av min pappa om jag slog igen dörren för hårt. Det finns mycket i min vardag som jag inte vågar eftersom jag är rädd för att göra fel, för gjorde jag fel så skulle jag ha fått en hel del kräkningar och kanske en omskakning när jag bodde hemma.
Jag minns fraser som han sa till mig som än idag gnager i mig, saker som
" Jag ville aldrig ha barn, din mamma lura mig",
"du ser gravid ut",
"du är ett misslyckande",
"du är en jävla unge"...
Saker som man inte trodde skulle hänga med efter alla dessa år finns fortfarande kvar och jag kan riktigt höra honom säga det, spotta det rakt i ansiktet på mig och jag har självklart låtit det påverka mig, även om de så är motvilligt.
Min inställning till mig själv idag är fortfarande korrupt, jag kan inte/ vågar inte göra vissa saker för jag är rädd att det ska bli fel, jag känner mig som ett misslyckande och att jag inte är värd någonting.
Det passerade ofta tankar på att antingen skada mig själv så illa så att jag avled eller att jag skulle göra slut på dem, det kan jag inte förneka. Men det var endast tankar, iaf det om att skada dem. Jag skadade mig själv dagligen med antingen rakblad, knivar, kedjor, hammare, alkohol, matvägring, droger, sex, misshandel...
Idag har jag ingen kontakt med mina föräldrar, de kan då och då försöka kontakta mig men jag brukar oftast inte svara och har jag råkat svara för att jag trodde det var en myndighet, de ringer nämligen med dolt nummer precis som alla myndigheter, så blir det inte långa samtal.
Jag har ingenting att säga till dem och jag känner fortfarande hat mot dem.
De har många gånger försökt få mig tillbaka med dumma ursäkter som,
"allt du har gjort kommer vara glömt så du behöver inte skämmas"...
lördag 12 februari 2011
02 Min första kärlek
Min första kärlek är svår att definiera och jag kan faktiskt inte minnas att jag älska någon direkt förrän när jag var 16-17. Jag har varit kär ett par gånger men det har inte slutat lyckligt. Min första pojkvän minns jag inte så mycket av och jag minns inte varför jag var ihop med honom och de som inte ville ha mig som deras flickvän har jag försökt att förtränga eftersom heartbreak är fruktansvärt smärtsamt.
En pojkvän, M, som jag blev för beroende av såra mig på ett hemskt sätt, han var falsk mot mig och lämnade mig mer eller mindre i sticket. När han väl kom till tals och avslutade det hela mellan oss var jag nära på att ta mitt liv. Detta var alltså en person som betytt väldigt mycket för mig och som hade förändrat min livssituation. Han mer eller mindre gav mig ett hem i Stockholm när jag flydde från vardagen som jag hade i Malmö. Den vardagen var fylld av droger, våld, sex och självdestruktivitet och när jag rymde till Stockholm fick mitt liv ett nytt värde och jag började få hjälp...
Så när denna personen sårade mig, bedrog mig och lämna mig kändes det verkligen som om mitt liv gick i bitar och allting rasade under mina fötter. Jag kunde inte se klart och jag kommer mycket väl ihåg samtalet med min kontakt på bup och hur allvarligt det plötsligt blev...
Nä kärlek är en underbar men hemsk sak, den kan vara helt underbar som helst och samtidigt väldigt riskfylld och farlig för ett svagt sinne. Man ska inte glömma bort sig själv i någon annan utan ständigt försöka uppnå sina egna mål och sträva efter en ljus framtid. Man ska vara glad för det man har och inte be om mer för då kan man mista allt...
Jag är glad för den personen som jag får dela mitt liv med, J. Vi har det väldigt bra tillsammans och jag älskar honom väldigt mycket.
En pojkvän, M, som jag blev för beroende av såra mig på ett hemskt sätt, han var falsk mot mig och lämnade mig mer eller mindre i sticket. När han väl kom till tals och avslutade det hela mellan oss var jag nära på att ta mitt liv. Detta var alltså en person som betytt väldigt mycket för mig och som hade förändrat min livssituation. Han mer eller mindre gav mig ett hem i Stockholm när jag flydde från vardagen som jag hade i Malmö. Den vardagen var fylld av droger, våld, sex och självdestruktivitet och när jag rymde till Stockholm fick mitt liv ett nytt värde och jag började få hjälp...
Så när denna personen sårade mig, bedrog mig och lämna mig kändes det verkligen som om mitt liv gick i bitar och allting rasade under mina fötter. Jag kunde inte se klart och jag kommer mycket väl ihåg samtalet med min kontakt på bup och hur allvarligt det plötsligt blev...
Nä kärlek är en underbar men hemsk sak, den kan vara helt underbar som helst och samtidigt väldigt riskfylld och farlig för ett svagt sinne. Man ska inte glömma bort sig själv i någon annan utan ständigt försöka uppnå sina egna mål och sträva efter en ljus framtid. Man ska vara glad för det man har och inte be om mer för då kan man mista allt...
Jag är glad för den personen som jag får dela mitt liv med, J. Vi har det väldigt bra tillsammans och jag älskar honom väldigt mycket.
01 Presentation
Jag vet ärligt talat inte hur jag ska ens kunna börja beskriva mig själv, hur jag är som person och vem jag är. Jag har till och med glömt bort vad som ska tas upp i en presentation...
Jag har haft en tendens att dra på mig skit som jag kanske inte direkt förtjänar, det har hänt mycket i mitt liv som gjort att jag har en väldigt negativ syn på livet. Redan som 10 åring mådde jag inte bra psykiskt och min omgivning var inte bra för mig.
Vid tidig ålder försökte jag avsluta mitt liv och sedan dess så har jag skurit mig själv, använt alkohol, sex, ätstörning/kontroll av intag, droger, andras våld och tabletter för att klara av att leva. Jag har mer eller mindre alltid varit väldigt dum mot mig själv eftersom jag inte förstått att mitt värde var lika med andras. Mitt liv betydde ingenting och min kropp blev ett levande bevis på att jag föraktade mig själv och världen.
Jag har gått i terapi, bup, öppenvård, varit på avgiftning och på behandling och jag är på god väg att ändra min syn på livet men det finns lite kvar.
Efter min behandling fick jag diagnosen bipolär.
Min barndom har inte varit idyllisk och mina föräldrar har inte gett mig det som alla barn behöver, närhet, trygghet och kärlek. Den första gången som jag kände att jag betydde något var när jag rymde till Stockholm, 17 år och då jag fann min låtsas mamma*.
Mitt liv som 19 åring är idag fyllt av kärlek, närhet, trygghet men även än idag så finns oro och dåligt mående med i bilden. Mitt liv är inte jätte bra, det finns fortfarande saker i vardagen som måste fixas och jag måste lära mig att må bra men jag är på god väg.
Jag är en helt okej person, jag har mina brister precis som alla andra, och ni anar inte hur mycket det tar emot att skriva så men jag tror de kan stämma.
Men jag är okej.
Jag har inte levt i så jätte många år men det livet har utsatt mig för har gjort att jag inte direkt ser fram emot att leva så mycket längre. Livet i mina ögon är en hemsk plats, ett dåligt val. För mig, så långt tillbaka jag kan minnas, så har döden alltid varit det rätta och livet har varit det som man ska dra undan sig för eftersom livet är ett helvete.
Min syn på livet har som tur är förändrats lite, vilket är skönt men jag ser fortfarande döden som en utväg och det är inget jag fruktar. Utan att bli allt för personlig så minns jag än hur jag tänkte kring att begå självmord, jag var beredd på att göra det och jag gjorde några halvseriösa försök och några seriösa. Jag minns att jag var dag när jag vaknat tänkte efter om jag skulle fortsätta leva eller om jag skulle avsluta allt och än så länge så lever jag...
Jag är som sagt en helt okej person, jag har många brister men jag har nog några goda sidor med. Jag är mer eller mindre rädd för framtiden och livet, jag är rädd för nytt folk och jag har en tendens till att kränka mig själv väldigt mycket och ställa alldeles för höga krav på mig själv. Men annars så är mitt liv helt okej. Jag vet inte riktigt om detta blev en lyckad presentation men det är väl alltid något.
Jag har haft en tendens att dra på mig skit som jag kanske inte direkt förtjänar, det har hänt mycket i mitt liv som gjort att jag har en väldigt negativ syn på livet. Redan som 10 åring mådde jag inte bra psykiskt och min omgivning var inte bra för mig.
Vid tidig ålder försökte jag avsluta mitt liv och sedan dess så har jag skurit mig själv, använt alkohol, sex, ätstörning/kontroll av intag, droger, andras våld och tabletter för att klara av att leva. Jag har mer eller mindre alltid varit väldigt dum mot mig själv eftersom jag inte förstått att mitt värde var lika med andras. Mitt liv betydde ingenting och min kropp blev ett levande bevis på att jag föraktade mig själv och världen.
Jag har gått i terapi, bup, öppenvård, varit på avgiftning och på behandling och jag är på god väg att ändra min syn på livet men det finns lite kvar.
Efter min behandling fick jag diagnosen bipolär.
Min barndom har inte varit idyllisk och mina föräldrar har inte gett mig det som alla barn behöver, närhet, trygghet och kärlek. Den första gången som jag kände att jag betydde något var när jag rymde till Stockholm, 17 år och då jag fann min låtsas mamma*.
Mitt liv som 19 åring är idag fyllt av kärlek, närhet, trygghet men även än idag så finns oro och dåligt mående med i bilden. Mitt liv är inte jätte bra, det finns fortfarande saker i vardagen som måste fixas och jag måste lära mig att må bra men jag är på god väg.
Jag är en helt okej person, jag har mina brister precis som alla andra, och ni anar inte hur mycket det tar emot att skriva så men jag tror de kan stämma.
Men jag är okej.
Jag har inte levt i så jätte många år men det livet har utsatt mig för har gjort att jag inte direkt ser fram emot att leva så mycket längre. Livet i mina ögon är en hemsk plats, ett dåligt val. För mig, så långt tillbaka jag kan minnas, så har döden alltid varit det rätta och livet har varit det som man ska dra undan sig för eftersom livet är ett helvete.
Min syn på livet har som tur är förändrats lite, vilket är skönt men jag ser fortfarande döden som en utväg och det är inget jag fruktar. Utan att bli allt för personlig så minns jag än hur jag tänkte kring att begå självmord, jag var beredd på att göra det och jag gjorde några halvseriösa försök och några seriösa. Jag minns att jag var dag när jag vaknat tänkte efter om jag skulle fortsätta leva eller om jag skulle avsluta allt och än så länge så lever jag...
Jag är som sagt en helt okej person, jag har många brister men jag har nog några goda sidor med. Jag är mer eller mindre rädd för framtiden och livet, jag är rädd för nytt folk och jag har en tendens till att kränka mig själv väldigt mycket och ställa alldeles för höga krav på mig själv. Men annars så är mitt liv helt okej. Jag vet inte riktigt om detta blev en lyckad presentation men det är väl alltid något.
fredag 11 februari 2011
Tänkte jag kanske skulle skriva lite efter den här listan.. Kan vara ett kul sätt att få reda på lite saker om mig även för mig själv. Jag kanske rent av lär mig något men man vet aldrig...
Men men jag kan ju försöka skriva ett inlägg per dag, kanske besökarna blir flera :) o kommentarerna
Dag 01 – Presentera mig själv
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick
Men men jag kan ju försöka skriva ett inlägg per dag, kanske besökarna blir flera :) o kommentarerna
Dag 01 – Presentera mig själv
Dag 02 – Min första kärlek
Dag 03 – Mina föräldrar
Dag 04 – Det här åt jag i dag
Dag 05 – Vad är kärlek?
Dag 06 – Min dag
Dag 07 – Min bästa vän
Dag 08 – Ett ögonblick
Dag 09 – Min tro
Dag 10 – Det här hade jag på mig i dag
Dag 11 – Mina syskon
Dag 12 – I min handväska
Dag 13 – Den här veckan
Dag 14 – Vad hade jag på mig i dag?
Dag 15 – Mina drömmar
Dag 16 – Min första kyss
Dag 17 – Mitt favoritminne
Dag 18 – Min favoritfödelsedag
Dag 19 – Detta ångrar jag
Dag 20 – Den här månaden
Dag 21 – Ett annat ögonblick
Dag 22 – Det här upprör mig
Dag 23 – Det här får mig att må bättre
Dag 24 – Det här får mig att gråta
Dag 25 – En första
Dag 26 – Mina rädslor
Dag 27 – Min favoritplats
Dag 28 – Det här saknar jag
Dag 29 – Mina ambitioner
Dag 30 – Ett sista ögonblick
Jag lär mig lite små saker här och där. Jag har börjat små leka i photoshop, jag får låna min pojkväns ritplatta och jag har börjat vänja mig vid att rita med en sådan och jag börjar även lära mig lite små grejer i photoshop. Jag har sett många videos om photoshop och de får det att se så enkelt ut men i praktiken så är det mycket svårare...
Mitt liv känns tja, inte tråkigt, men underligt. Jag har saker att göra, jag har nya kunskaper som jag kan använda, jag har nya saker som jag kan lära mig, jag har filmer och anime att se, jag har nya eldkonster att träna in samt svärdstekniker, jag har all tid i världen för att kunna bli bra på någonting men jag orkar inte riktigt lägga ner tid på det...
Igår fick jag min tvätt tvättad, vilket var väldigt bra så nu har jag rena kläder att ha på mig. Jag spelade lite wow och såg på väldigt många photoshop videos om grunderna till hur det funkar osv.
Jag har inte riktigt bestämt mig för vad jag ska göra idag. Har några budgivningar på tradera som jag är sugen att buda på men jag glömmer oftast bort dem under dagen så får se om jag kommer ihåg dem idag. ( Har nämligen varit sugen på många saker som sålts på tradera men alltid missat dem eftersom jag gör annat)
Ska hälla i mig en till redbull och se om jag kommer på något smart att göra
Ps
Har ändrat design på min blogg, rätt lätt att konstatera om man kommer ihåg hur den gamla såg ut, typ grön och svart och tråkig, men ville skriva om det ändå.
Jag vet inte om denna är mycket bättre men jag tycker iaf om denna mer nu än den gamla. Men precis som allt annat så ändrar jag åsikt rätt ofta... Men jag ville ha lite clean look över det hela och inte så färgglad och kladdig som den andra var. Några tips på förbättring?
Tråkighetslista :)
Tre namn jag går under:
1. Vivvi
2. Kissen
3. Viveka
Tre saker som skrämmer mig:
1. Framtiden
2. Livet
3. Never ending pain
Tre saker som är typiskt mig:
1. Mjaaauuuu:a
2. Bli arg på mig själv när jag misslyckas
3. Jämföra min kropp med andras
Tre av mina favoritartister:
1. (har svårt att sätta någon på första plats, saker o ting ändras hela tiden)
2. Razor
3. Lennon
Tre sanningar:
1. Mina krav på mig själv är orimligt höga
2. Jag har en ätstörning
3. Jag är en kattmänniska
Tre av mina hobbys:
1. Spela
2. -
3. -
Tre saker jag verkligen, verkligen vill ha:
1. Ett mål att längta efter och sträva efter
2. Självförtroende
3. -
[Tre människor som jag utmanar:]
De som har tittat har läst igenom den här texten ;DD]
Tre namn jag går under:
1. Vivvi
2. Kissen
3. Viveka
Tre saker som skrämmer mig:
1. Framtiden
2. Livet
3. Never ending pain
Tre saker som är typiskt mig:
1. Mjaaauuuu:a
2. Bli arg på mig själv när jag misslyckas
3. Jämföra min kropp med andras
Tre av mina favoritartister:
1. (har svårt att sätta någon på första plats, saker o ting ändras hela tiden)
2. Razor
3. Lennon
Tre sanningar:
1. Mina krav på mig själv är orimligt höga
2. Jag har en ätstörning
3. Jag är en kattmänniska
Tre av mina hobbys:
1. Spela
2. -
3. -
Tre saker jag verkligen, verkligen vill ha:
1. Ett mål att längta efter och sträva efter
2. Självförtroende
3. -
[Tre människor som jag utmanar:]
De som har tittat har läst igenom den här texten ;DD]
lördag 5 februari 2011
What do I want?
Det är andra gången nu som jag försöker börja skriva någonting här. Min motivation är låg och jag har inget positivt att skriva om. Jag längtar inte efter någonting, jag strävar inte direkt efter någonting, jag är för svag för att våga medge att jag strävar efter något eftersom jag misslyckas totalt med det.
Min vilja är delad.
Mina tankar är kritiska och svart/vita.
Jag har börjat att granska min kropp och jag vill inte visa mig oftast. Spegelbilden skrämmer mig och gör mig till ett mer eller mindre nervvrak.
Jag känner mig illa till mods när jag sitter i linne, jag mer eller mindre hatar hur min kropp ser ut.
Nej jag hatar den verkligen om jag ska vara ärlig.
Den senaste veckan har för mig varit tuff. Jag har inte mått på topp alls och det har även J märkt vilket i sin tur leder till att jag får skuldkänslor och vill gömma mig. Men gömmer jag mig så hittar J mig...
Jag kan medge att jag har försökt att skriva en lista med mål som jag har i livet, jag har inte kommit på en ärlig punkt. Jag vet inte vad jag vill göra med mitt liv, bara tanken på det gör mig nervös och illa till mods. Dumma frågor, frågor som bara jag kan svara på, kommer upp i mitt huvud. Vill jag leva?
Går det att ens sätta upp några realistiska mål när jag tvivlar på livet it self?
Jag vet inte men jag tvivlar på det.
Så vad ska det bli av mig?
Min vilja är delad.
Mina tankar är kritiska och svart/vita.
Jag har börjat att granska min kropp och jag vill inte visa mig oftast. Spegelbilden skrämmer mig och gör mig till ett mer eller mindre nervvrak.
Jag känner mig illa till mods när jag sitter i linne, jag mer eller mindre hatar hur min kropp ser ut.
Nej jag hatar den verkligen om jag ska vara ärlig.
Den senaste veckan har för mig varit tuff. Jag har inte mått på topp alls och det har även J märkt vilket i sin tur leder till att jag får skuldkänslor och vill gömma mig. Men gömmer jag mig så hittar J mig...
Jag kan medge att jag har försökt att skriva en lista med mål som jag har i livet, jag har inte kommit på en ärlig punkt. Jag vet inte vad jag vill göra med mitt liv, bara tanken på det gör mig nervös och illa till mods. Dumma frågor, frågor som bara jag kan svara på, kommer upp i mitt huvud. Vill jag leva?
Går det att ens sätta upp några realistiska mål när jag tvivlar på livet it self?
Jag vet inte men jag tvivlar på det.
Så vad ska det bli av mig?
onsdag 2 februari 2011
Jag vill sluta hamna i svackor, jag vill inte ha kränkande ord ekande i mitt huvud. Jag vill ha total frihet.
Jag vill sluta drömma mig bort till drogerna, jag vill inte men det är så gott som omöjligt.
För när tankar kring livets dumma gåtor svämmar över vill jag instinktivt fly.
Fly till världens ände och bortom universum.
Jag vet inte vart mitt liv försvann men jag kan inte ge upp sökandet även om det känns ynkligt.
Lika ynkligt som det lilla liv jag har kvar.
Jag vill sluta drömma mig bort till drogerna, jag vill inte men det är så gott som omöjligt.
För när tankar kring livets dumma gåtor svämmar över vill jag instinktivt fly.
Fly till världens ände och bortom universum.
Jag vet inte vart mitt liv försvann men jag kan inte ge upp sökandet även om det känns ynkligt.
Lika ynkligt som det lilla liv jag har kvar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)