03 Mina föräldrar

Tja vart ska man börja. Jag började så smått skriva om mina föräldrar i min presentation innan men gick aldrig in på hur illa de gjorde mig och på vilket sätt de har format mig som person. Föräldrar i mina ögon ska vara två starka personer som vill tillsammans skaffa ett/flera barn och uppfostra dem/det med all kärlek och trygghet de bara kan och ge sitt/ sina barn tips om hur man kan klara av livets olika prövningar.
Men mina föräldrar var inte så, de var två främmande personer som jag inte hade något gemensamt med, inte ens kärlek till varandra hade vi gemensamt. Vi var inte en familj, vi var tre personer som levde under ett och samma tak.

Min mamma har alltid mått mer eller mindre dåligt så länge jag kan minnas, hennes självmordsförsök intyder på det och likaså hennes inställning till livet. Jag har fått uppleva min mamma nära till att hoppa från balkongen och jag har fått vara den som tagit hand om henne och fått tala henne ur idéen om att hoppa, redan som 10 åring.
Min pappa å andra sidan har varit en person som jag mer eller mindre fruktat ända sedan barnsben. Hans sätt att hantera mina misstag var till att se till att jag grät när han var färdig med mig.
Att jag frukta min pappa som liten var pga hans sätt att kommunicera med mig, verbalt som fysiskt. Han var inte rädd för att ta i med hårdhandskarna mot mig och när man som barn endast får den typen av uppmärksamheten, våld och har en mamma som inte kan rädda* en, så blir man lätt skärrad, rädd och det enda man vill göra är att isolera sig och ta avstånd från de som skadar en och kränker en d.v.s. mina "föräldrar".
Jag kan inte påstå att det hände ofta att jag fick stryk men det var bara frågan om när. Om jag inte fick stryk fick jag genomlida olika verbala hotelser så som att jag ska slå dig så hårt så att du inte kan sitta på fjorton dagar, du tigger om stryk, jag ska döda dig, jag vill döda dig, osv.
Det var många gånger som jag fick gömma mig för att han inte skulle finna mig och skaka mig våldsamt och skrika hemska ord i mitt ansikte.
Det som fattades i min barndom var kärlek, inte en enda gång, och då överdriver jag inte, sa min pappa något kärleksfullt till mig utan de enda orden jag fick höra från honom hade en negativ inställning och var mer eller mindre hotelser/kränkningar.

Och vilka var mina misstag som barn?
Vad hade jag gjort för att förtjäna sådana ord och hotelser som liten?
Han påpeka att jag hela tiden provocerade honom, jag spillde mjölk, jag råka tappa ett glas, jag stängde bildörren för hårt, jag hade glömt att släcka ljuset, saker som egentligen inte är så farliga men som blev ett absolut nej nej för mig.
Idag har jag t.ex. svårt att kommunicera med människor efter som jag är rädd för att det jag säger provocerar dem, jag blir nervös då jag blir tvungen att stänga en bildörr eftersom jag vet hur mycket skit jag fick av min pappa om jag slog igen dörren för hårt. Det finns mycket i min vardag som jag inte vågar eftersom jag är rädd för att göra fel, för gjorde jag fel så skulle jag ha fått en hel del kräkningar och kanske en omskakning när jag bodde hemma.
Jag minns fraser som han sa till mig som än idag gnager i mig, saker som
" Jag ville aldrig ha barn, din mamma lura mig",
"du ser gravid ut",
"du är ett misslyckande",
"du är en jävla unge"...

Saker som man inte trodde skulle hänga med efter alla dessa år finns fortfarande kvar och jag kan riktigt höra honom säga det, spotta det rakt i ansiktet på mig och jag har självklart låtit det påverka mig, även om de så är motvilligt.
Min inställning till mig själv idag är fortfarande korrupt, jag kan inte/ vågar inte göra vissa saker för jag är rädd att det ska bli fel, jag känner mig som ett misslyckande och att jag inte är värd någonting.

Det passerade ofta tankar på att antingen skada mig själv så illa så att jag avled eller att jag skulle göra slut på dem, det kan jag inte förneka. Men det var endast tankar, iaf det om att skada dem. Jag skadade mig själv dagligen med antingen rakblad, knivar, kedjor, hammare, alkohol, matvägring, droger, sex, misshandel...

Idag har jag ingen kontakt med mina föräldrar, de kan då och då försöka kontakta mig men jag brukar oftast inte svara och har jag råkat svara för att jag trodde det var en myndighet, de ringer nämligen med dolt nummer precis som alla myndigheter, så blir det inte långa samtal.
Jag har ingenting att säga till dem och jag känner fortfarande hat mot dem.
De har många gånger försökt få mig tillbaka med dumma ursäkter som,
"allt du har gjort kommer vara glömt så du behöver inte skämmas"...