Min första kärlek är svår att definiera och jag kan faktiskt inte minnas att jag älska någon direkt förrän när jag var 16-17. Jag har varit kär ett par gånger men det har inte slutat lyckligt. Min första pojkvän minns jag inte så mycket av och jag minns inte varför jag var ihop med honom och de som inte ville ha mig som deras flickvän har jag försökt att förtränga eftersom heartbreak är fruktansvärt smärtsamt.
En pojkvän, M, som jag blev för beroende av såra mig på ett hemskt sätt, han var falsk mot mig och lämnade mig mer eller mindre i sticket. När han väl kom till tals och avslutade det hela mellan oss var jag nära på att ta mitt liv. Detta var alltså en person som betytt väldigt mycket för mig och som hade förändrat min livssituation. Han mer eller mindre gav mig ett hem i Stockholm när jag flydde från vardagen som jag hade i Malmö. Den vardagen var fylld av droger, våld, sex och självdestruktivitet och när jag rymde till Stockholm fick mitt liv ett nytt värde och jag började få hjälp...
Så när denna personen sårade mig, bedrog mig och lämna mig kändes det verkligen som om mitt liv gick i bitar och allting rasade under mina fötter. Jag kunde inte se klart och jag kommer mycket väl ihåg samtalet med min kontakt på bup och hur allvarligt det plötsligt blev...
Nä kärlek är en underbar men hemsk sak, den kan vara helt underbar som helst och samtidigt väldigt riskfylld och farlig för ett svagt sinne. Man ska inte glömma bort sig själv i någon annan utan ständigt försöka uppnå sina egna mål och sträva efter en ljus framtid. Man ska vara glad för det man har och inte be om mer för då kan man mista allt...
Jag är glad för den personen som jag får dela mitt liv med, J. Vi har det väldigt bra tillsammans och jag älskar honom väldigt mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar