Jag minns fortfarande hur han luktar....nr 2

Dagen gryr, min mobil ringer och lilla Jimmy är i andra änden av luren, han ger mig goda nyheter. Klockan har nyss passerat 11 och han är redan på väg ner hit, mot hemmet, mot mig. YAY tänker jag! Säger det med tror jag. Puss puss.
Lägger på.
Somnar om lite smått. Vaknar upp ur dvalan och ur gråten som jag inte kommer ihåg varför den ens var där. Mina ögon gör ont efter nattens mardrömmar och svårigheter.
Går på toaletten, hämtar frukost ur garaget, sätter mig ner på golvet vid ett påbörjat pussel och får en lilleman boff. Han kelar länge med mig och det gör mig glad.
Vi delar på frukosten och sedan försvinner han bort ett tag.
Jag får ett sms utav Sara, en vän till mig, nästan en syster till mig. Mr Burns, en katt som jag älskar, har nyligen dött och jag reagerar med att hulkandes sitta och vagga mig själv fram och tillbaka, dämpa gråten med min hand och försöka att lugna ner mig… men allt jag ser är bilder av honom, som små videoklipp som spelas upp i mitt huvud och jag kommer speciellt ihåg när han låg i sängen med mig och snoozade. Han spann och gav mig värme, jag hade nyss skurit mig lite, gråtit lite med och han trösta mig genom att bara ligga nära mig och värma mig...
Jag älskar den katten, han är så söt, han var så söt, han är det fortfarande även om han är död. Häromdagen tänkte jag på katterna hemma hos Sara, alla 5 katter som är där, till och med lilla Snus som jag knappt träffat, bara en gång. Jag har bläddrat igenom gamla bilder, de få jag har kvar efter att min hårddisk krascha för mig, och jag saknar dessa katter väldigt mycket.
Och nu när jag får reda på att en av dem har dött blir jag ledsen.
Väldigt ledsen… </3
Jag kan fortfarande minnas hur han luktade.

Min natt har inte varit rolig, inte för att jag visste att en katt som jag älskar har dött utan mer för att den bara har varit det. 
Den har varit precis lika tråkig som min dag hitintills har varit...
Det första som jag ska klaga på är att det var svårt att somna, jag grubblade mycket, försökte somna men det var omöjligt. Jag såg på en film, the wrestler, sett den innan och visste att den skulle få mig att gråta, vilket jag vid slutet också gjorde. Slutet på filmen är inte helt solklart, man vet inte riktigt vad som händer, det blir bara svart men eftersom jag är en pessimist så tror jag att det värsta inträffar.
 Efter det kollade jag smått på house, men avsnitten var starka, dvs. känslosamma så som de kan vara ibland. Typiskt men aja, jag fortsatte att små kolla på dem och grät lite emellanåt. Tröttnade på att ligga stilla i sängen så bestämde mig för att börja lägga ett pussel på 1000 bitar. Efter att ha legat på golvet i konstiga ställningar ett bra tag så la jag mig i sängen igen, men somnade inte. Tänkte på mycket saker, som att jag blir nekad kärlek, upplever om ett par våldtäkter, massa förtvivlan och äckel osv.
En hel del med andra ord.
Tänker mycket på min födelsedag som närmar sig, vilket jag inte tycker om.
Jag läser lite ur boken Biten som för övrigt är en bra bok men som jag tröttnar snabbt på att läsa eftersom jag läser så sakta. Det tar en evighet för mig att läsa mig igenom 10 sidor ens men det är för att jag inte är van vid att läsa på engelska, boken är på engelska.
Det hela gör mig orolig och stressad och det sänker mitt självförtroende. Efter ett tag lägger jag ifrån mig boken och försöker åter somna men misslyckas och samma förtvivlan som jag hade för ett tag sedan blomstrar igen och får mig att gråta.
Som om allt detta inte är nog så har jag en till sak att klaga på, den sista nu…
En smärta börjar växa sig starkare i mitt underliv och får mig att vilja försvinna bort, långt bort.
Jag är trött, jag är öm i ansiktet efter ansträngningar från gråten som kommer och hälsar på mig var kvart om inte oftare och på det så gör det ont i underlivet.
Så nu är det nog med klagande iaf...

Känslomässigt just nu är jag ett vrak, känslorna snurrar runt och runt, mina tankar får mig att må hemskt dåligt. Jag går och bär omkring ett stort obehag, en stor rädsla, en stor nervositet för många olika små saker som kommer att inträffa och som jag är rädd för att de ska inträffa.

I natt när jag väl lyckats somna, drömde jag om mina föräldrar. Nu när jag tänker efter så minns jag inte riktigt vad det handlade om men jag minns när jag vakna hur dåligt det kändes.
Jag går omkring i indirekt hemlighet och oroar mig för min födelsedag, inte bara för födelsedagen i sig, kommer förklaring sen till det sen. Utan oroar mig också för att någon utav mina föräldrar kommer att kontakta mig när jag fyller år.
Om de gör det vet jag inte vad jag ska ta mig till, jag vet inte hur jag kommer reagera och jag vill inte veta av det och jag känner mig väldigt orolig inombords. Bara tanken just nu på mina föräldrar gör mig inte glad, det gör mig väldigt orolig och jag känner mig jagad.
För jag vill inte att denna födelsedagen ska sluta så som de flesta har gjort, i blodpölar och i tårar. Jag vill inte att min födelsedag ska komma, jag vill inte fylla år.
Just det här med födelsedagar, min då, är för mig en hemsk dag. Det finns väl ingen direkt bakomliggande orsak till varför jag känner så om min födelsedag mer än att jag har jobbiga minnen förknippade med den som gör att jag inte tycker om den.
Jag brukar alltid på något vis lyckas med att må väldigt dåligt på mina födelsedagar, antingen fysiskt eller psykiskt, på något vis så mår jag alltid dåligt på dessa dagar då jag fyller år. Minns inte många födelsedagar som har slutat bra om man säger så. Så av två anledningar, dels för att det bara är min födelsedag men också för att jag är rädd att mina föräldrar ska ringa så känner jag en stor oro inför dagen som är snart här.

Jag är orolig för fler saker än just min födelsedag men orkar inte skriva mer nu. Känner mig lite tom och död inombords. Är glad för att Jimmy snart är hemma.

Jag minns fortfarande hur han luktar....

Denna tötnosen, Mr Burns, har avlidigt.
Och jag saknar honom väldigt mycket.
Ett längre inlägg är på väg inom kort, ska bara återhämta mig och ta bort det skadliga.

Älskar dig än Mr Burns.

Run Away

Det finns inget för mig att göra just nu, jag ligger i sängen o grubblar onödigt mycket.
På en, nästan två dagar, har jag kollat mig igenom en säsong av House, dvs nästan 22 avsnitt, vart av dem en timme långt ungefär.
Jag har ordnat om på mina två hårddiskar, flyttat o kopierat o raderat.
Jag har påbörjat en teckning, nästan gjort två klara. Jag har tänt lite ljus, jag har skrattat åt min egen dumhet och gråtit utan att riktigt kunna sätta ord på varför.
Jag har gått runt med ett leende på läpparna, gottat mig i min frihet, samtidigt som jag har gått runt med våta kinder och känt mig ovanligt liten men på något vis ändå inte.
Jag önskar jag kunde sätta ord på mina känslor men det finns inga ord som stämmer överens med hur jag känner inombords.
Jag försöker intala mig själv att jag mår bra men jag är inte så säker på det. Det känns som om något fattas.

Imorn kommer tötnosen , min Jimmy hem, jag tror o hoppas på att hans hemkomst kommer få mig att tänka på annat än de som inte går att förklara.

Midwinters night ^_^

Out and play in the snow

Jag har nyss vaknat och det känns minst sagt snurrigt i huvudet. Jag tänker gå ut och gå en stund, ta med mig min kamera och försöka ta de första vinterbilderna för i år. Jag har många gånger haft lust at gå ut och göra det men det har alltid kommit upp små hinder, som t.ex. att jag sovit för länge och det redan är mörkt när jag går upp.
Så ska det inte bli idag. Så fort jag skrivit klart detta ska jag trotsa mig själv och gå ut, först klä på mig för det har jag inte hunnit gjort än men sen ska jag gå ut. Ta det lugnt visserligen, men ut ska jag och en bra vinterbild ska jag ha lyckats ta innan jag går in igen. Envis som jag är. :P

Igår hamnade jag i en liten svacka, minst sagt, det är tur att jag inte har tabletter liggandes må jag säga.
Mitt humör går upp och ner och igår blev jag intalad att låta det ta sin tid, att ta det lugnt.
Vilket hjälpte en hel del.
Den värsta smärtan i mitt underliv håller på att försvinna allt mer och mer, det gör inte hemskt ont när jag ska gå på toa längre så jag behöver inte dra mig inför varje toalettbesök. Jag har mer ont i rumpan än i det främre området…
Vilket inte är kul när man ska sätta sig ner eller resa sig upp. Heh..
Nåja nu ska jag inte dra ut på det längre. Nu ska jag gå ifrån datorn och klä på mig, lyssna på Tenacious D och skratta åt deras texter :)

Zero self confidence

Tycker inte om att jag känner mig så ledsen över att Jimmy ska åka själv till Stockholm och ta hem det sista från lägenheten. Han ska vara borta i sammanlagt 3 dagar, från idag lördag till måndag, det blir väl två dagar eller?
Aja, i vilket fall så kommer han vara borta i några dagar och det kommer kännas väldigt tomt utan honom i närheten. Det kommer vara tyst och jobbigt och det tycker jag inte om alls för tillfället.
Ska jag vara ärlig så känns det inte okej att vara själv. Inte någonstans alls. Men det finns inget man kan göra åt saken. Min kropp hindrar mig från att kunna följa med.
Känner mig väldigt sårbar när jag är själv, utblottad. Visst är jag van vid att ta hand om mig själv, jag har överlevt mycket pga att jag själv har fått ta hand om mig själv när egentligen kanske någon annan skulle ha hjälpt mig, som t.ex. mina föräldrar.
Var var dem egentligen när jag var liten?
Var var dem när jag försökte ta livet av mig?
Var var dem under hela min uppväxt?
Jag har klarat av mycket själv och nu ska jag klara det här med, jag ska klara av läkningsprocessen och vad allt det kan innebära. Visst kommer jag överleva, visst kommer jag klara det men det känns inte roligt att genomleva det.
Allt mindre när jag är själv, fast jag får kanske något bra utav det.
-.-
När jag ser mig i spegeln blir jag rädd. Jag är inte vad vid att kunna se på mig själv utan att kunna klandra någon annan för att jag är så missnöjd med mig själv. Men nu när jag inte har en enorm mage så har jag ingen orsak längre till att se så fet ut som jag gör. Jag trodde att jag skulle må lite bättre, självförtroende mässigt nu när magen är borta, nu när graviditeten är över, men jag känner mig bara mer och mer oattraktiv ju längre jag står framför spegeln och stirrar in i min spegelbild.
Jag vänder och vrider på mig själv, drar och klämmer i skinnet som är löst och fult. Jag ser ner på mig själv och ogillar min kropp så mycket att jag skäms för att visa mig. Jag får ångest när jag tänker på hur jag måste se ut i andras ögon. Jag får ångest när jag tänker på hur ful och äcklig jag är, min kropp är så sliten, den ser ut till att ha levt mycket längre än vad den faktiskt gjort.
Den ser ut till att tillhöra en halv tjock gammal gumma, som passerat 50 år, som börjar få rynkor och löst skinn. Hängpattar, dubbelhakor, rynkor i pannan, bristningar kring låren och en skrynklig rumpa.
-.-
Jag känner mig hemskt obehaglig till mods, önskar att jag var någon annanstans, önskar att jag kunde fixa min kropp på någon timme så att den blev lika fin som den faktiskt var för ett år sedan så jag kunde slippa känna detta obehag som för tillfället bara växer inom mig och blir större och större.
Alla mina ärr var innan min graviditet överkomliga, man kunde acceptera att de fanns där, men nu är det mer än bara ärr som gör att min kropp ser hemsk ut.
Det finns mer än bara en sak i helhet som får mitt självförtroende att svikta och det finns mer än bara en sak som gör att jag mår så här dåligt över min kropp, som gör mig så självmedveten.
I mina ögon:
Det är en hel del ärr, nästan överallt, sedan på det så är det halv feta lår med bristningar, bristningar på rumpan och vid midjan, skinnet på magen är löst och fult, mina armar är tjocka och dallriga, jag har snart dubbelhaka. Mina kinder är tjocka och fula, det finns inte en del på min kropp som jag just nu är nöjd med, inte ens mina bröst är snygga längre, de hänger som två väldigt livlösa sandpåsar.
Självförtroendet är verkligen nere på noll.
Och på alla dessa brister som jag ser så har jag ont i kroppen, det gör ont när jag går, det gör ont när jag sitter ner, det blöder dygnet runt från mitt underliv och jag får inte anstränga mig. Så fort jag reser mig upp snurrar världen, så fort jag gör någon rörelse så kan jag känna hur det blöder från mitt underliv. Efter varje toalettbesök svider det ruskigt mycket i underlivet, det värker i rumpan och på det har jag smärtor som påminner om dem man har när man har mens, i stort sett dygnet runt mer eller mindre.
Min kropp känns gammal och sliten, jag känner mig gammal och sliten…
Någon som vill byta kropp och sinnelag?

Sådär stundvis så är jag orolig, hemskt orolig, för att jag ska vara annorlunda nere i underlivet, att något har förändrats och att det antingen kommer kännas väldigt mycket på ett negativt sätt eller att det inte kommer kännas någonting när jag har sex nästa gång. Det är inget jag tänker på dagligen, varje timme, men det dyker upp i mitt huvud då och då.
Tillräckligt ofta för att jag ska notera det och bli orolig av det.

Jag vill inte ha mer förändringar just nu, känslomässigt håller jag på att bli ett vrak. Bara det här med att jag kommer blöda ett bra tag och inte kunna ha sexuellt umgänge på 6-8 veckor är tillräckligt. Jag kommer ihåg hur ful jag kände mig när det hade gått mer än en vecka mellan sexuellt umgänge. Jag minns hur dålig jag kände mig, hur ful jag kände mig, hur otillräcklig jag kände mig. Jag minns det mycket väl och det gör mig inte på ett bättre humör.

Även om jag vet att jag kommer överleva så känns det just nu inte roligt alls, därav min vilja till att inte vara ensam. Jag kan känna små impulser till att vilja skada mig själv, jag kan känna impulser till att vilja supa skallen av mig, jag känner av impulser till att göra båda sakerna samt svälja tabletter så att jag däckar. Allt bara för att komma bort tillfälligt ifrån alla tankar och känslor som jag känner, den tillfälliga flykten är lockande och nu finns det indirekt inget som hindrar mig mer än mitt samvete från att göra det mina impulser säger åt mig att göra.
Det känns hemskt tråkigt att vara själv och det får mig att verkligen tro på allt negativt jag tänker om mig själv. Den indirekta ensamheten får mig att verkligen fokusera på det som jag hatar med mig själv och på det som jag är missnöjd med mitt liv just nu och det tycker jag inte om. Jag har ingenting att distrahera mina tankar med för allt jag vill nu är att gå ner i vikt, få bort alla bristningar, få ut min rädsla, få ut allt jag känner men jag vet inte hur.
Det hjälper mig inte jätte mycket att skriva av mig, det känns just nu inte tillräckligt, det täcker inte det behovet som jag känner att jag har av att få ut mina känslor. Jag vet för tillfället inte vad jag ska göra så det är nog bäst om jag inte gör någonting mer än att försöka fixa mitt utseende lite.
Ta på mig kläder så jag skyller kroppen min, måla på nytt nagellack, städa lite mera omkring mig även om det redan är rätt städat. Försöka att inte gå ut och anstränga kroppen fysiskt även om jag vill det hemskt gärna. Kanske ta och kleta på lite smink och mascara med, det skulle inte skada…

Förlåt för ett väldigt detaljerat och invecklat inlägg...

Meow

Löjligt värre
Sitter nästan som på nålar och väntar på att min
inkorg uppnår 1000!
Det är bara 20 mail som återstår tills jag kan få min
perfektion tillfredsställd.
Känner mig sådär lagom idiotisk.

It´s all over

Fullständig freedom vill jag kalla det.

Det är över. Det är verkligen över nu. Jag bär inte längre på något barn, jag har inte länge ont i min mage, jag är inte gravid längre och det känns nästan för bra för att vara sant.
Men det känns för jävla underbart med!
Det var minst sagt oväntat, hela födseln,  inte förberedd med någonting alls. Hade ingenting med mig, ingen bok, inga kläder och ingen tandborste, tja i stort sett ingenting förutom mig själv, Jimmy och min lilla låtsas katt Cloud. 
Jag vaknade på morgonen av att jag hade ont, men trodde att det var sådant som skulle gå över efter en halv timme sånär som på en timme men värkarna slutade inte. Rätt bra tajmat att vi ändå hade ett möte nu inne på Kalmar sjukhus... Det var på sjukhuset som vi kunde få bekräftat att jag var i aktivt stadie, barnet skulle komma idag eller inom den närmsta tiden.
Först när vi kom dit fick vi vänta ett bra tag innan någon ens hjälpte oss eller tog emot oss. När jag väl kom in i förlossningssalen/rummet så fick jag byta kläder, ta på mig en stor vit klänning som inte var vacker alls, trosorna var helt okej, tror de har ändrat design på dem sedan jag såg/bar på ett senast, vilket var ungefär precis ett år sedan. Känns som mer men det är det nog inte.
Aja.
Smärtan just då var helt okej, det gjorde ont men man kunde leva med det. Men jag erbjöds ett bad och kunde inte tacka nej till det. Låg i badet länge, tror en timme eller mera, vid detta laget var klockan omkring halv två, värkarna blev allt tätare och tätare och de ökade i styrka hela tiden. När jag kom in i rummet igen och lade mig i sjukhussängen så blev mina värkar bara värre och värre klockan var ungefär fem. Jag vände och vred på mig, skrek då och då, kved och hade mig. Jag våndades i mina plågor, sa att jag inte orkar mera, jag vill inte mera… Det var då Jimmy kallade på barnmorska.
Smärtorna är svåra att förklara, dvs förklara hur de känns, det går inte att riktigt jämföra med något annat som jag tidigare har varit med om. Det känns så mycket mer än kraftiga pms smärtor, det känns så mycket mer än vad det går med ord att beskriva men man kan inte förstå smärtan om man själv inte haft den tidigare…
Allting gick väldigt fort, allting gick som det skulle och jag hade ploppat ut ungen på mindre än en timme, från att jag var ute ur badet vid fem till att jag låg svettig och öm och pustade ut vid sex tiden. Klar. Det var över.
Det är över och det är fruktansvärt skönt. Hemskt skönt. 
Som jag skrev i början av inlägget, det är för bra för att vara sant.
Det värsta är över, den värsta smärtan är över, det finns ingen förlossning att frukta eller vara orolig över, det enda som finns kvar är läkningen av min kropps inre som är lite fuckat* för tillfället men bara för tillfället.
Det som jag känner av nu är små mens smärtor, öm i rumpan, seg när jag går och väldigt väldigt trött.
Har sovit mig igenom hela natten, från halv 10 ungefär till 8 på morgonen, sedan har jag sovit lite till och sedan har jag varit uppe på benen men hemskt trött och väldigt öm i rumpan.
Nu tänkte jag lägga mig ner en stund och vila, är som sagt hemskt trött.

just because

Hej du glade
Ta en spade
Och gräv ner dig
Så jag slipper se
Dig

Sucka*

*frustrerat mjau*
Jag gjorde som jag hade tänkt mig, jag gick och lade mig i sängen för att försöka somna lite tidigare så att jag kan komma upp imorgon inför mötet i Kalmar men jag fann inte sömnen utan blev bara mer och mer pigg av att ligga ner och försöka sova.
Så efter nästan två timmars försök till tidig sömn så ger jag upp...
Varmt och skönt var det i och för sig men det var nog det enda positiva med grejen, fast det var dock skönt med lite avlastning för ryggen kan jag ju påstå.
Men annars känns det som ett slöseri att jag låg där.

När jag låg i sängen började jag  teckna lite, skissa lite smått på  väldigt porriga bilder, som innehåller för tillfället bara en massa snusk. Skäms nästan, men bara nästan.
Tycker om att skissa porriga bilder, inte för att de blir särskilt bra men det är kul ändå.

Kom att tänka på att jag möjligtvis kan ha fuckat upp min dygnsrytm ännu mer nu när jag försökte lägga mig tidigare. Kom även att tänka på om jag ändå inte är övertrött kanske men trots det inte kan få ro till att sova… Aja hur som helst så kommer jag inte kunna sova på någon timme vilket är ganska illa för jag måste ha några timmars sömn för att orka vara med imorgon.

Var nyss ute en liten snabbis och kollade hur mycket snö det hade kommit sen jag sist var ute tillsammans med Jimmy, vilket var ungefär 3 timmar sedan.
Det har säkerligen kommit minst 5 cm snö till på marken.
Jag är lite smått orolig över hur det kommer gå imorgon när vi ska köra iväg. Om vi ens får igång bilen och om den ens kommer ifrån parkeringsplatsen och om vi kommer ut på vägen utan att hamna i diket eller något i den stilen.
Mötet imorgon med barnmorskan på Kalmar sjukhus är jag inte direkt orolig för i sig, jag blir orolig för hur vi ska ta oss dit, att vi inte ska komma i tid och för att vi inte sedan ska komma hem utan att hamna i någon olycka. Men själva mötet i sig är jag inte orolig för, är mer orolig för hur jag är efteråt. Har en tendens till att stänga av mig själv när jag kommer till sådana platser och sedan när jag återfinner mig i min vanliga miljö och i mig själv igen så kan det hända att jag bryter ihop totalt.
Det kan vara rätt skrämmande ibland men det är så jag funkar. Det är som en inbyggd mekanism, en försvarsmekanism kan man nästan kalla det. Jag vet inte varför men jag tycker inte om att visa mina känslor öppet bland andra, jag känner mig inte mindre värd eller väldigt känslig för att jag gör det utan det handlar om något annat skulle jag tro.
Något som jag än inte riktigt kan ta på eller vill riktigt förstå. Ibland är det bättre att bara låta det vara, men jag vet inte om det är så denna gången.

Nåja nog med skrivandet för idag….

Cloudeo

Dagen har varit kort minst sagt, den har gått fort förbi, det känns som om jag har gjort en jävla massa saker men egentligen så minns jag knappt ens vad jag har gjort, minns nästan inte vad jag heter eller hur gammal jag är men bara NÄSTAN.
Jag vaknade vid elva av att jag behövde göra mitt första besök på toaletten, ni vet sådant som man vaknar av för att man har så ont i blåsan… Aja skit samma.
Vad jag gjorde fel efter att jag var klar var att jag gick och la mig i sängen igen, det var ett dumt men kanske ett behövligt misstag. Jag sov till två ungefär och blev väckt på ett väldigt mysigt och rart sätt utav Jimmy. Mådde illa det första jag gjorde och kunde inte förmå mig själv att röra mig eftersom jag bara inte kunde. Var rädd för att jag skulle spy men det gick över efter ett tag och först då kunde jag röra på mig och ställa mig upp, klä på mig och sedan promenera ut i vardagsrummet.
Efter det tror jag vi kollade på någon tv serie av något slag och åt frukost, sen var jag själv ett tag, sedan såg vi, jag och Jimmy, på något mer men minns inte riktigt vad…
 Kommer ihåg att jag gick runt och små städade lite ett tag men kommer inte ihåg hur jag kom på den iden och det var efter att jag badat och gjort mig ren, minns sedan att kände jag bara "i need food" och sen åt vi och såg samtidigt  på ett till avsnitt av en serie som jag inte kan namnet på men som är väldigt bra…
Kan förstå hur fel och skumt det låter, att jag inte vet vad serien heter eller vad jag har sett på eller vad jag har gjort idag. Men så är det antar jag. Minst sagt lite förvirrande.
Det är nu på senare timme som jag vaknat till liv lite och vet vad jag gör och vad jag inte gör. Tror promenaden i snön gjorde susen. Xd
Vi träffade på tre killar som just kört ner med en bil i  ett dike, tack vare snön och väglaget som nästan helt bara består av halt underlag, snö ovanpå is… Det var rena turen att de inte skada sig eller att bilen fick några skador, det var väldigt läskigt att se när en traktor kom och drog upp bilen men en hel del lärorikt kanske.

Imorgon ska jag iväg till ännu ett läkarbesök i Kalmar, halv tidigt för mig som är van vid att kunna sova hur länge jag känner för och behöver. Efter det vet jag inte vad vi orkar göra, om vi ens har börjat vakna i huvudet och inte bara lever på kroppens egna vilja till att gå utan att man tänker på det själv…

Funderar på om jag ska gå och lägga mig i sängen redan nu och bara vänta tills sömnen slår mig, känner mig en hel del trött trots allt fast kan inte förstå varför men men.
Känner av i ryggen att det gör ont att sitta hela dagen vilket kanske inte är så jätte underligt eller förvånande för den delen heller men det spänner även över magen och ja lite här och där vilket inte gör sittandet så hemskt roligt.

På fredag ska vi åka och hämta de sista sakerna i Stockholm, ta några sista rundor i stan, se bio och leva dyrt som helvete eftersom vi inte kan använda lägenhetens spis, kyl eller frys, lämna nycklarna och säga hejdå till lägenheten för gott och för evigt.
Rest in peace säger jag bara.
Hoppas den får några ägare som inte trashar den totalt XD
 

Sammandragningar USCHA PÅ

Jag har nästan nyss vaknat och mörkret har redan lagt sig över det ödsliga Sverige. Somnade sent igår efter att ha kollat på några tv-serier, minns faktiskt inte vilka…
 Jag har vaknat och lagt mig i soffan och sett det nyaste avsnittet av the walking dead,i mitten av the walking dead började jag få hemska, verkligen hemska, sammandragningar. Fruktade ett tag att det var dags för mig att föda men just när jag trodde att det var så illa så började de försvinna och lugna ner sig. Vilket var väldigt skönt eftersom det var verkligen inte roligt.
Fruktar vart tillfälle då jag får ont, fruktar att det är dags för att föda. Ju mer jag tänker på det, ju mer jag drömmer om det, ju mer säker blir jag på att jag kommer inte klara detta.
Det känns omöjligt.
Det känns oöverkomligt, fullkomligt fruktansvärt och omöjligt.
När vi va på sjukhuset i Kalmar och såg hur det såg ut i en förlossningssal skrämde det mig inte lika mycket som det gör nu i efterhand. Det ser inte hemskt ut där inne eller så, det ser inte ut som ett urklipp av en skräckfilm men det skrämmer mig trots det väldigt mycket.
Bilderna som jag ser framför mig när jag tänker på förlossningen gör mig väldigt obehaglig till mods.
Att försöka förstå och smälta det hela att jag kommer vara i en sådan sal nu snart och ha enorma smärtor och verkligen föda ett barn med allt vad det innebär känns fruktansvärt. Jag tvivlar seriöst på om jag kommer klara det.
Det är inget skämt, det är inget man kan säga; det är långt till dess, du behöver inte oroa dig för det än, glöm det så länge det är många månader kvar, osv.. . Det ska ske nu snart, det kan ske vilken dag som helst och att jag inte har någon kontroll på det skrämmer mig. Det är inte bara smärtan som jag fruktar, det är skammen, en otroligt stor skam, det är sårbarhet, det finns chanser att man får skador, det finns risker för total utblottning.
 Jag fruktar hela grejen i sig själv…
Så när jag får sådana här sammandragningar, nästan attacker, blir jag väldigt rädd. Det skrämmer mig att jag inte kan ha kontroll över det och att det är bara att försöka hänga med även om man bara vill lägga sig ner och dö för en stund.

Just nu sitter jag hemma hos en av Jimmys vänner här i Nybro, sitter och små ler och försöker vara rolig och social men känner inte riktigt helhjärtat för det. Jag är trött och skulle mer än gärna bara lägga mig i sängen och ligga där tills jag tröttnar på det.
Jag vill känna mig hel men jag känner mig bara halvfärdig. Trött och seg, ledsen och rädd, frustrerad och smått irriterad på allting som inte rör sig och som rör sig. Jag är fan jävligt trött på mig själv och att leva i den kroppen som jag har fått nu.
BLÄ på det

Bam och smutsen är väck*

Under dagens gång har jag blivit lite piggare, sov fyra timmar till efter det första inlägget. Vilket behövdes men jag kände mig lite dum när jag vakna igen och klockan hade passerat två…
Jag har varit iväg och handlat lite, sett Metropia filmen som var helt okej.
Den var, och är fortfarande, aktuell på bio misstänker jag.
Gillade sättet som den var filmad på/ gjord på, annorlunda och storyn var annorlunda den med så den funkade bra som film att se på direkt efter att man ätit sig slö på en korv och lite hemmagjord mos.
(Mumsigt värre btw med ordentlig mat, yay.
Har levt de senaste dagarna på pizza sallad, knäckebröd, clementiner och pizza.)

Det var inte mycket action i den, en bra godnatt saga om man bortser från att det den handlar om i största allmänhet kan vara lite oroväckande. Men som sagt, den är värd att se men ingen bra film om man inte vill somna kanske eller väcka konstiga tankar inom en. Den är lite off men helt okej.

Vill inte spoila handlingen eller slutet heller för den delen men fan det var en intressant inblick, framtidssyn/ whatever… Tänk om det fanns en tunnelbana som du kunde åka till Paris med ifrån Stockholm på bara några minuter, tja resa runt i hela Europa på bara några minuter, tänk så har en morgon det svenska språket försvunnit och ersätts av engelskan. Det fanns inte längre några bilar och det var förbjudet att cykla, allting styrdes av ett och samma företag…
Filmen väcker många intressanta men skrämmande tankar.

Nu ska jag slita mig ifrån datorn och rita lite. Har gjort upp en liten skiss som jag ska försöka få klar och sedan kanske försvinna in i något deppigt tema och rita något konstigt som inte stämmer med verkligheten.

På ett konstigt sätt

Det är tidig morgon för mig, jag har nyss vaknat, inte ens orkat borsta mina tänder så att jag är fräsch i munnen. Dataljuset får mina ögon att svida och klia, min hals är svullen och jag är öm i äggstockarna. När jag skulle lägga mig igår fick jag smått ont i kroppen, en lem från barnet låg fel och det låg och pressade på mina äggstockar, vilket med andra ord gör ont...
Jag mår väl relativt okej antar jag, jag har inget som får mig att må skit men jag har heller inget som får mig att må jätte bra just nu. När jag var iväg och tog blodprover, i torsdags, så sa de att jag är fysiskt frisk.
Barnet mår bra som vanligt. Men frågan är hur jag egentligen mår?
Jag är rädd för att vara ärlig mot mig själv, mot andra med, så därför så känner jag mig frustrerad och vilsen i mig själv. Men det finns inget man kan göra så länge jag inte tillåter mig själva att komma åt det sårbara som ligger och skaver i mig. Jag kommer inte få något svar från mig själv och jag kan inte ge något svar till någon annan heller förrän jag själv tar reda på vart det skaver.
Ska snart gå och lägga mig igen eftersom det känns meningslöst att vara uppe, det pirrar i hela kroppen och jag vill inte veta varför så jag vill lägga mig och sova bort fler timmar.
Illamåendet kommer och går och ibland blir det värre än vad det brukar. Jag är törstig men jag har inget som går att dricka, inget som är gott just nu.
Bara coca cola och det vill jag inte ha.
 
En sak som är säker och det är att jag känner mig trygg trots allt på något konstigt sätt.

Uppdatering

Jag har inte skrivit på länge eftersom jag inte känt att jag har något direkt att skriva. Jag är tom på ord när det gäller till att skriva om mina tankar och mina känslor, de känns inte viktiga eller verkliga längre. Jag har varit lite nedstämd de senaste dagarna, lite mer idag än dem andra. Jag håller det mesta för mig själv som vanligt men inte pga någon speciell anledning vad jag vet. Mer för att jag inte vet hur jag ska kunna beskriva mina tankar med ord för någon annan så att den kan förstå, det känns viktigt för mig att när jag väl berättar att den andre förstår... Jag vet inte hur jag ska få det att låta rätt så att någon annan kan förstå vad jag menar så därför håller jag det mesta inne. Jag säger som det är när någon frågar hur jag mår, att jag är okej eller att det är mindre bra, något så när, överlever osv. Men sen tar mina ord slut.

De senaste dagarna har jag ritat mycket, skissat på en hel del gubbar men bara gjort klart två teckningar. Jag har ingen större prestationsångest så som jag brukar men jag blir inte nöjd med teckningarna, fantasin flödar inte den är snarare begränsad…
 Jag och Jimmy har haft Saw maraton igår och i förrgår och vi har sett alla filmer förutom den nyaste, VII, kvalitén som ligger ute på pirate på den senaste filmen är usel så därför väntar vi med att se den tills en bättre kommer ut.

En liten uppdatering skulle man kunna kalla det för…
 

Fjortonde november