Dagen gryr, min
mobil ringer och lilla Jimmy är i andra änden av luren, han ger mig goda
nyheter. Klockan har nyss passerat 11 och han är redan på väg ner hit, mot
hemmet, mot mig. YAY tänker jag! Säger det med tror jag. Puss puss.
Lägger på.
Somnar om lite smått. Vaknar upp ur dvalan och ur gråten som jag inte kommer ihåg varför den ens var där. Mina ögon gör ont efter nattens mardrömmar och svårigheter.
Går på toaletten, hämtar frukost ur garaget, sätter mig ner på golvet vid ett påbörjat pussel och får en lilleman boff. Han kelar länge med mig och det gör mig glad.
Vi delar på frukosten och sedan försvinner han bort ett tag.
Jag får ett sms utav Sara, en vän till mig, nästan en syster till mig. Mr Burns, en katt som jag älskar, har nyligen dött och jag reagerar med att hulkandes sitta och vagga mig själv fram och tillbaka, dämpa gråten med min hand och försöka att lugna ner mig… men allt jag ser är bilder av honom, som små videoklipp som spelas upp i mitt huvud och jag kommer speciellt ihåg när han låg i sängen med mig och snoozade. Han spann och gav mig värme, jag hade nyss skurit mig lite, gråtit lite med och han trösta mig genom att bara ligga nära mig och värma mig...
Jag älskar den katten, han är så söt, han var så söt, han är det fortfarande även om han är död. Häromdagen tänkte jag på katterna hemma hos Sara, alla 5 katter som är där, till och med lilla Snus som jag knappt träffat, bara en gång. Jag har bläddrat igenom gamla bilder, de få jag har kvar efter att min hårddisk krascha för mig, och jag saknar dessa katter väldigt mycket.
Och nu när jag får reda på att en av dem har dött blir jag ledsen.
Väldigt ledsen… </3
Jag kan fortfarande minnas hur han luktade.
Min natt har inte varit rolig, inte för att jag visste att en katt som jag älskar har dött utan mer för att den bara har varit det.
Den har varit precis lika tråkig som min dag hitintills har varit...
Det första som jag ska klaga på är att det var svårt att somna, jag grubblade mycket, försökte somna men det var omöjligt. Jag såg på en film, the wrestler, sett den innan och visste att den skulle få mig att gråta, vilket jag vid slutet också gjorde. Slutet på filmen är inte helt solklart, man vet inte riktigt vad som händer, det blir bara svart men eftersom jag är en pessimist så tror jag att det värsta inträffar.
Efter det kollade jag smått på house, men avsnitten var starka, dvs. känslosamma så som de kan vara ibland. Typiskt men aja, jag fortsatte att små kolla på dem och grät lite emellanåt. Tröttnade på att ligga stilla i sängen så bestämde mig för att börja lägga ett pussel på 1000 bitar. Efter att ha legat på golvet i konstiga ställningar ett bra tag så la jag mig i sängen igen, men somnade inte. Tänkte på mycket saker, som att jag blir nekad kärlek, upplever om ett par våldtäkter, massa förtvivlan och äckel osv.
En hel del med andra ord.
Tänker mycket på min födelsedag som närmar sig, vilket jag inte tycker om.
Jag läser lite ur boken Biten som för övrigt är en bra bok men som jag tröttnar snabbt på att läsa eftersom jag läser så sakta. Det tar en evighet för mig att läsa mig igenom 10 sidor ens men det är för att jag inte är van vid att läsa på engelska, boken är på engelska.
Det hela gör mig orolig och stressad och det sänker mitt självförtroende. Efter ett tag lägger jag ifrån mig boken och försöker åter somna men misslyckas och samma förtvivlan som jag hade för ett tag sedan blomstrar igen och får mig att gråta.
Som om allt detta inte är nog så har jag en till sak att klaga på, den sista nu…
En smärta börjar växa sig starkare i mitt underliv och får mig att vilja försvinna bort, långt bort.
Jag är trött, jag är öm i ansiktet efter ansträngningar från gråten som kommer och hälsar på mig var kvart om inte oftare och på det så gör det ont i underlivet.
Så nu är det nog med klagande iaf...
Känslomässigt just nu är jag ett vrak, känslorna snurrar runt och runt, mina tankar får mig att må hemskt dåligt. Jag går och bär omkring ett stort obehag, en stor rädsla, en stor nervositet för många olika små saker som kommer att inträffa och som jag är rädd för att de ska inträffa.
I natt när jag väl lyckats somna, drömde jag om mina föräldrar. Nu när jag tänker efter så minns jag inte riktigt vad det handlade om men jag minns när jag vakna hur dåligt det kändes.
Jag går omkring i indirekt hemlighet och oroar mig för min födelsedag, inte bara för födelsedagen i sig, kommer förklaring sen till det sen. Utan oroar mig också för att någon utav mina föräldrar kommer att kontakta mig när jag fyller år.
Om de gör det vet jag inte vad jag ska ta mig till, jag vet inte hur jag kommer reagera och jag vill inte veta av det och jag känner mig väldigt orolig inombords. Bara tanken just nu på mina föräldrar gör mig inte glad, det gör mig väldigt orolig och jag känner mig jagad.
För jag vill inte att denna födelsedagen ska sluta så som de flesta har gjort, i blodpölar och i tårar. Jag vill inte att min födelsedag ska komma, jag vill inte fylla år.
Just det här med födelsedagar, min då, är för mig en hemsk dag. Det finns väl ingen direkt bakomliggande orsak till varför jag känner så om min födelsedag mer än att jag har jobbiga minnen förknippade med den som gör att jag inte tycker om den.
Jag brukar alltid på något vis lyckas med att må väldigt dåligt på mina födelsedagar, antingen fysiskt eller psykiskt, på något vis så mår jag alltid dåligt på dessa dagar då jag fyller år. Minns inte många födelsedagar som har slutat bra om man säger så. Så av två anledningar, dels för att det bara är min födelsedag men också för att jag är rädd att mina föräldrar ska ringa så känner jag en stor oro inför dagen som är snart här.
Jag är orolig för fler saker än just min födelsedag men orkar inte skriva mer nu. Känner mig lite tom och död inombords. Är glad för att Jimmy snart är hemma.
Lägger på.
Somnar om lite smått. Vaknar upp ur dvalan och ur gråten som jag inte kommer ihåg varför den ens var där. Mina ögon gör ont efter nattens mardrömmar och svårigheter.
Går på toaletten, hämtar frukost ur garaget, sätter mig ner på golvet vid ett påbörjat pussel och får en lilleman boff. Han kelar länge med mig och det gör mig glad.
Vi delar på frukosten och sedan försvinner han bort ett tag.
Jag får ett sms utav Sara, en vän till mig, nästan en syster till mig. Mr Burns, en katt som jag älskar, har nyligen dött och jag reagerar med att hulkandes sitta och vagga mig själv fram och tillbaka, dämpa gråten med min hand och försöka att lugna ner mig… men allt jag ser är bilder av honom, som små videoklipp som spelas upp i mitt huvud och jag kommer speciellt ihåg när han låg i sängen med mig och snoozade. Han spann och gav mig värme, jag hade nyss skurit mig lite, gråtit lite med och han trösta mig genom att bara ligga nära mig och värma mig...
Jag älskar den katten, han är så söt, han var så söt, han är det fortfarande även om han är död. Häromdagen tänkte jag på katterna hemma hos Sara, alla 5 katter som är där, till och med lilla Snus som jag knappt träffat, bara en gång. Jag har bläddrat igenom gamla bilder, de få jag har kvar efter att min hårddisk krascha för mig, och jag saknar dessa katter väldigt mycket.
Och nu när jag får reda på att en av dem har dött blir jag ledsen.
Väldigt ledsen… </3
Jag kan fortfarande minnas hur han luktade.
Min natt har inte varit rolig, inte för att jag visste att en katt som jag älskar har dött utan mer för att den bara har varit det.
Den har varit precis lika tråkig som min dag hitintills har varit...
Det första som jag ska klaga på är att det var svårt att somna, jag grubblade mycket, försökte somna men det var omöjligt. Jag såg på en film, the wrestler, sett den innan och visste att den skulle få mig att gråta, vilket jag vid slutet också gjorde. Slutet på filmen är inte helt solklart, man vet inte riktigt vad som händer, det blir bara svart men eftersom jag är en pessimist så tror jag att det värsta inträffar.
Efter det kollade jag smått på house, men avsnitten var starka, dvs. känslosamma så som de kan vara ibland. Typiskt men aja, jag fortsatte att små kolla på dem och grät lite emellanåt. Tröttnade på att ligga stilla i sängen så bestämde mig för att börja lägga ett pussel på 1000 bitar. Efter att ha legat på golvet i konstiga ställningar ett bra tag så la jag mig i sängen igen, men somnade inte. Tänkte på mycket saker, som att jag blir nekad kärlek, upplever om ett par våldtäkter, massa förtvivlan och äckel osv.
En hel del med andra ord.
Tänker mycket på min födelsedag som närmar sig, vilket jag inte tycker om.
Jag läser lite ur boken Biten som för övrigt är en bra bok men som jag tröttnar snabbt på att läsa eftersom jag läser så sakta. Det tar en evighet för mig att läsa mig igenom 10 sidor ens men det är för att jag inte är van vid att läsa på engelska, boken är på engelska.
Det hela gör mig orolig och stressad och det sänker mitt självförtroende. Efter ett tag lägger jag ifrån mig boken och försöker åter somna men misslyckas och samma förtvivlan som jag hade för ett tag sedan blomstrar igen och får mig att gråta.
Som om allt detta inte är nog så har jag en till sak att klaga på, den sista nu…
En smärta börjar växa sig starkare i mitt underliv och får mig att vilja försvinna bort, långt bort.
Jag är trött, jag är öm i ansiktet efter ansträngningar från gråten som kommer och hälsar på mig var kvart om inte oftare och på det så gör det ont i underlivet.
Så nu är det nog med klagande iaf...
Känslomässigt just nu är jag ett vrak, känslorna snurrar runt och runt, mina tankar får mig att må hemskt dåligt. Jag går och bär omkring ett stort obehag, en stor rädsla, en stor nervositet för många olika små saker som kommer att inträffa och som jag är rädd för att de ska inträffa.
I natt när jag väl lyckats somna, drömde jag om mina föräldrar. Nu när jag tänker efter så minns jag inte riktigt vad det handlade om men jag minns när jag vakna hur dåligt det kändes.
Jag går omkring i indirekt hemlighet och oroar mig för min födelsedag, inte bara för födelsedagen i sig, kommer förklaring sen till det sen. Utan oroar mig också för att någon utav mina föräldrar kommer att kontakta mig när jag fyller år.
Om de gör det vet jag inte vad jag ska ta mig till, jag vet inte hur jag kommer reagera och jag vill inte veta av det och jag känner mig väldigt orolig inombords. Bara tanken just nu på mina föräldrar gör mig inte glad, det gör mig väldigt orolig och jag känner mig jagad.
För jag vill inte att denna födelsedagen ska sluta så som de flesta har gjort, i blodpölar och i tårar. Jag vill inte att min födelsedag ska komma, jag vill inte fylla år.
Just det här med födelsedagar, min då, är för mig en hemsk dag. Det finns väl ingen direkt bakomliggande orsak till varför jag känner så om min födelsedag mer än att jag har jobbiga minnen förknippade med den som gör att jag inte tycker om den.
Jag brukar alltid på något vis lyckas med att må väldigt dåligt på mina födelsedagar, antingen fysiskt eller psykiskt, på något vis så mår jag alltid dåligt på dessa dagar då jag fyller år. Minns inte många födelsedagar som har slutat bra om man säger så. Så av två anledningar, dels för att det bara är min födelsedag men också för att jag är rädd att mina föräldrar ska ringa så känner jag en stor oro inför dagen som är snart här.
Jag är orolig för fler saker än just min födelsedag men orkar inte skriva mer nu. Känner mig lite tom och död inombords. Är glad för att Jimmy snart är hemma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar