Jag har nästan nyss
vaknat och mörkret har redan lagt sig över det ödsliga Sverige. Somnade sent
igår efter att ha kollat på några tv-serier, minns faktiskt inte
vilka…
Jag har vaknat och lagt mig i soffan och sett det nyaste avsnittet av the walking dead,i mitten av the walking dead började jag få hemska, verkligen hemska, sammandragningar. Fruktade ett tag att det var dags för mig att föda men just när jag trodde att det var så illa så började de försvinna och lugna ner sig. Vilket var väldigt skönt eftersom det var verkligen inte roligt.
Fruktar vart tillfälle då jag får ont, fruktar att det är dags för att föda. Ju mer jag tänker på det, ju mer jag drömmer om det, ju mer säker blir jag på att jag kommer inte klara detta.
Det känns omöjligt.
Det känns oöverkomligt, fullkomligt fruktansvärt och omöjligt.
När vi va på sjukhuset i Kalmar och såg hur det såg ut i en förlossningssal skrämde det mig inte lika mycket som det gör nu i efterhand. Det ser inte hemskt ut där inne eller så, det ser inte ut som ett urklipp av en skräckfilm men det skrämmer mig trots det väldigt mycket.
Bilderna som jag ser framför mig när jag tänker på förlossningen gör mig väldigt obehaglig till mods.
Att försöka förstå och smälta det hela att jag kommer vara i en sådan sal nu snart och ha enorma smärtor och verkligen föda ett barn med allt vad det innebär känns fruktansvärt. Jag tvivlar seriöst på om jag kommer klara det.
Det är inget skämt, det är inget man kan säga; det är långt till dess, du behöver inte oroa dig för det än, glöm det så länge det är många månader kvar, osv.. . Det ska ske nu snart, det kan ske vilken dag som helst och att jag inte har någon kontroll på det skrämmer mig. Det är inte bara smärtan som jag fruktar, det är skammen, en otroligt stor skam, det är sårbarhet, det finns chanser att man får skador, det finns risker för total utblottning.
Jag fruktar hela grejen i sig själv…
Så när jag får sådana här sammandragningar, nästan attacker, blir jag väldigt rädd. Det skrämmer mig att jag inte kan ha kontroll över det och att det är bara att försöka hänga med även om man bara vill lägga sig ner och dö för en stund.
Just nu sitter jag hemma hos en av Jimmys vänner här i Nybro, sitter och små ler och försöker vara rolig och social men känner inte riktigt helhjärtat för det. Jag är trött och skulle mer än gärna bara lägga mig i sängen och ligga där tills jag tröttnar på det.
Jag vill känna mig hel men jag känner mig bara halvfärdig. Trött och seg, ledsen och rädd, frustrerad och smått irriterad på allting som inte rör sig och som rör sig. Jag är fan jävligt trött på mig själv och att leva i den kroppen som jag har fått nu.
BLÄ på det
Jag har vaknat och lagt mig i soffan och sett det nyaste avsnittet av the walking dead,i mitten av the walking dead började jag få hemska, verkligen hemska, sammandragningar. Fruktade ett tag att det var dags för mig att föda men just när jag trodde att det var så illa så började de försvinna och lugna ner sig. Vilket var väldigt skönt eftersom det var verkligen inte roligt.
Fruktar vart tillfälle då jag får ont, fruktar att det är dags för att föda. Ju mer jag tänker på det, ju mer jag drömmer om det, ju mer säker blir jag på att jag kommer inte klara detta.
Det känns omöjligt.
Det känns oöverkomligt, fullkomligt fruktansvärt och omöjligt.
När vi va på sjukhuset i Kalmar och såg hur det såg ut i en förlossningssal skrämde det mig inte lika mycket som det gör nu i efterhand. Det ser inte hemskt ut där inne eller så, det ser inte ut som ett urklipp av en skräckfilm men det skrämmer mig trots det väldigt mycket.
Bilderna som jag ser framför mig när jag tänker på förlossningen gör mig väldigt obehaglig till mods.
Att försöka förstå och smälta det hela att jag kommer vara i en sådan sal nu snart och ha enorma smärtor och verkligen föda ett barn med allt vad det innebär känns fruktansvärt. Jag tvivlar seriöst på om jag kommer klara det.
Det är inget skämt, det är inget man kan säga; det är långt till dess, du behöver inte oroa dig för det än, glöm det så länge det är många månader kvar, osv.. . Det ska ske nu snart, det kan ske vilken dag som helst och att jag inte har någon kontroll på det skrämmer mig. Det är inte bara smärtan som jag fruktar, det är skammen, en otroligt stor skam, det är sårbarhet, det finns chanser att man får skador, det finns risker för total utblottning.
Jag fruktar hela grejen i sig själv…
Så när jag får sådana här sammandragningar, nästan attacker, blir jag väldigt rädd. Det skrämmer mig att jag inte kan ha kontroll över det och att det är bara att försöka hänga med även om man bara vill lägga sig ner och dö för en stund.
Just nu sitter jag hemma hos en av Jimmys vänner här i Nybro, sitter och små ler och försöker vara rolig och social men känner inte riktigt helhjärtat för det. Jag är trött och skulle mer än gärna bara lägga mig i sängen och ligga där tills jag tröttnar på det.
Jag vill känna mig hel men jag känner mig bara halvfärdig. Trött och seg, ledsen och rädd, frustrerad och smått irriterad på allting som inte rör sig och som rör sig. Jag är fan jävligt trött på mig själv och att leva i den kroppen som jag har fått nu.
BLÄ på det
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar