Tycker inte om att
jag känner mig så ledsen över att Jimmy ska åka själv till Stockholm och ta hem
det sista från lägenheten. Han ska vara borta i sammanlagt 3 dagar, från idag
lördag till måndag, det blir väl två dagar eller?
Aja, i vilket fall så kommer han vara borta i några dagar och det kommer kännas väldigt tomt utan honom i närheten. Det kommer vara tyst och jobbigt och det tycker jag inte om alls för tillfället.
Ska jag vara ärlig så känns det inte okej att vara själv. Inte någonstans alls. Men det finns inget man kan göra åt saken. Min kropp hindrar mig från att kunna följa med.
Känner mig väldigt sårbar när jag är själv, utblottad. Visst är jag van vid att ta hand om mig själv, jag har överlevt mycket pga att jag själv har fått ta hand om mig själv när egentligen kanske någon annan skulle ha hjälpt mig, som t.ex. mina föräldrar.
Var var dem egentligen när jag var liten?
Var var dem när jag försökte ta livet av mig?
Var var dem under hela min uppväxt?
Jag har klarat av mycket själv och nu ska jag klara det här med, jag ska klara av läkningsprocessen och vad allt det kan innebära. Visst kommer jag överleva, visst kommer jag klara det men det känns inte roligt att genomleva det.
Allt mindre när jag är själv, fast jag får kanske något bra utav det.
-.-
När jag ser mig i spegeln blir jag rädd. Jag är inte vad vid att kunna se på mig själv utan att kunna klandra någon annan för att jag är så missnöjd med mig själv. Men nu när jag inte har en enorm mage så har jag ingen orsak längre till att se så fet ut som jag gör. Jag trodde att jag skulle må lite bättre, självförtroende mässigt nu när magen är borta, nu när graviditeten är över, men jag känner mig bara mer och mer oattraktiv ju längre jag står framför spegeln och stirrar in i min spegelbild.
Jag vänder och vrider på mig själv, drar och klämmer i skinnet som är löst och fult. Jag ser ner på mig själv och ogillar min kropp så mycket att jag skäms för att visa mig. Jag får ångest när jag tänker på hur jag måste se ut i andras ögon. Jag får ångest när jag tänker på hur ful och äcklig jag är, min kropp är så sliten, den ser ut till att ha levt mycket längre än vad den faktiskt gjort.
Den ser ut till att tillhöra en halv tjock gammal gumma, som passerat 50 år, som börjar få rynkor och löst skinn. Hängpattar, dubbelhakor, rynkor i pannan, bristningar kring låren och en skrynklig rumpa.
-.-
Jag känner mig hemskt obehaglig till mods, önskar att jag var någon annanstans, önskar att jag kunde fixa min kropp på någon timme så att den blev lika fin som den faktiskt var för ett år sedan så jag kunde slippa känna detta obehag som för tillfället bara växer inom mig och blir större och större.
Alla mina ärr var innan min graviditet överkomliga, man kunde acceptera att de fanns där, men nu är det mer än bara ärr som gör att min kropp ser hemsk ut.
Det finns mer än bara en sak i helhet som får mitt självförtroende att svikta och det finns mer än bara en sak som gör att jag mår så här dåligt över min kropp, som gör mig så självmedveten.
I mina ögon:
Det är en hel del ärr, nästan överallt, sedan på det så är det halv feta lår med bristningar, bristningar på rumpan och vid midjan, skinnet på magen är löst och fult, mina armar är tjocka och dallriga, jag har snart dubbelhaka. Mina kinder är tjocka och fula, det finns inte en del på min kropp som jag just nu är nöjd med, inte ens mina bröst är snygga längre, de hänger som två väldigt livlösa sandpåsar.
Självförtroendet är verkligen nere på noll.
Och på alla dessa brister som jag ser så har jag ont i kroppen, det gör ont när jag går, det gör ont när jag sitter ner, det blöder dygnet runt från mitt underliv och jag får inte anstränga mig. Så fort jag reser mig upp snurrar världen, så fort jag gör någon rörelse så kan jag känna hur det blöder från mitt underliv. Efter varje toalettbesök svider det ruskigt mycket i underlivet, det värker i rumpan och på det har jag smärtor som påminner om dem man har när man har mens, i stort sett dygnet runt mer eller mindre.
Min kropp känns gammal och sliten, jag känner mig gammal och sliten…
Någon som vill byta kropp och sinnelag?
Sådär stundvis så är jag orolig, hemskt orolig, för att jag ska vara annorlunda nere i underlivet, att något har förändrats och att det antingen kommer kännas väldigt mycket på ett negativt sätt eller att det inte kommer kännas någonting när jag har sex nästa gång. Det är inget jag tänker på dagligen, varje timme, men det dyker upp i mitt huvud då och då.
Tillräckligt ofta för att jag ska notera det och bli orolig av det.
Jag vill inte ha mer förändringar just nu, känslomässigt håller jag på att bli ett vrak. Bara det här med att jag kommer blöda ett bra tag och inte kunna ha sexuellt umgänge på 6-8 veckor är tillräckligt. Jag kommer ihåg hur ful jag kände mig när det hade gått mer än en vecka mellan sexuellt umgänge. Jag minns hur dålig jag kände mig, hur ful jag kände mig, hur otillräcklig jag kände mig. Jag minns det mycket väl och det gör mig inte på ett bättre humör.
Även om jag vet att jag kommer överleva så känns det just nu inte roligt alls, därav min vilja till att inte vara ensam. Jag kan känna små impulser till att vilja skada mig själv, jag kan känna impulser till att vilja supa skallen av mig, jag känner av impulser till att göra båda sakerna samt svälja tabletter så att jag däckar. Allt bara för att komma bort tillfälligt ifrån alla tankar och känslor som jag känner, den tillfälliga flykten är lockande och nu finns det indirekt inget som hindrar mig mer än mitt samvete från att göra det mina impulser säger åt mig att göra.
Det känns hemskt tråkigt att vara själv och det får mig att verkligen tro på allt negativt jag tänker om mig själv. Den indirekta ensamheten får mig att verkligen fokusera på det som jag hatar med mig själv och på det som jag är missnöjd med mitt liv just nu och det tycker jag inte om. Jag har ingenting att distrahera mina tankar med för allt jag vill nu är att gå ner i vikt, få bort alla bristningar, få ut min rädsla, få ut allt jag känner men jag vet inte hur.
Det hjälper mig inte jätte mycket att skriva av mig, det känns just nu inte tillräckligt, det täcker inte det behovet som jag känner att jag har av att få ut mina känslor. Jag vet för tillfället inte vad jag ska göra så det är nog bäst om jag inte gör någonting mer än att försöka fixa mitt utseende lite.
Ta på mig kläder så jag skyller kroppen min, måla på nytt nagellack, städa lite mera omkring mig även om det redan är rätt städat. Försöka att inte gå ut och anstränga kroppen fysiskt även om jag vill det hemskt gärna. Kanske ta och kleta på lite smink och mascara med, det skulle inte skada…
Förlåt för ett väldigt detaljerat och invecklat inlägg...
Aja, i vilket fall så kommer han vara borta i några dagar och det kommer kännas väldigt tomt utan honom i närheten. Det kommer vara tyst och jobbigt och det tycker jag inte om alls för tillfället.
Ska jag vara ärlig så känns det inte okej att vara själv. Inte någonstans alls. Men det finns inget man kan göra åt saken. Min kropp hindrar mig från att kunna följa med.
Känner mig väldigt sårbar när jag är själv, utblottad. Visst är jag van vid att ta hand om mig själv, jag har överlevt mycket pga att jag själv har fått ta hand om mig själv när egentligen kanske någon annan skulle ha hjälpt mig, som t.ex. mina föräldrar.
Var var dem egentligen när jag var liten?
Var var dem när jag försökte ta livet av mig?
Var var dem under hela min uppväxt?
Jag har klarat av mycket själv och nu ska jag klara det här med, jag ska klara av läkningsprocessen och vad allt det kan innebära. Visst kommer jag överleva, visst kommer jag klara det men det känns inte roligt att genomleva det.
Allt mindre när jag är själv, fast jag får kanske något bra utav det.
-.-
När jag ser mig i spegeln blir jag rädd. Jag är inte vad vid att kunna se på mig själv utan att kunna klandra någon annan för att jag är så missnöjd med mig själv. Men nu när jag inte har en enorm mage så har jag ingen orsak längre till att se så fet ut som jag gör. Jag trodde att jag skulle må lite bättre, självförtroende mässigt nu när magen är borta, nu när graviditeten är över, men jag känner mig bara mer och mer oattraktiv ju längre jag står framför spegeln och stirrar in i min spegelbild.
Jag vänder och vrider på mig själv, drar och klämmer i skinnet som är löst och fult. Jag ser ner på mig själv och ogillar min kropp så mycket att jag skäms för att visa mig. Jag får ångest när jag tänker på hur jag måste se ut i andras ögon. Jag får ångest när jag tänker på hur ful och äcklig jag är, min kropp är så sliten, den ser ut till att ha levt mycket längre än vad den faktiskt gjort.
Den ser ut till att tillhöra en halv tjock gammal gumma, som passerat 50 år, som börjar få rynkor och löst skinn. Hängpattar, dubbelhakor, rynkor i pannan, bristningar kring låren och en skrynklig rumpa.
-.-
Jag känner mig hemskt obehaglig till mods, önskar att jag var någon annanstans, önskar att jag kunde fixa min kropp på någon timme så att den blev lika fin som den faktiskt var för ett år sedan så jag kunde slippa känna detta obehag som för tillfället bara växer inom mig och blir större och större.
Alla mina ärr var innan min graviditet överkomliga, man kunde acceptera att de fanns där, men nu är det mer än bara ärr som gör att min kropp ser hemsk ut.
Det finns mer än bara en sak i helhet som får mitt självförtroende att svikta och det finns mer än bara en sak som gör att jag mår så här dåligt över min kropp, som gör mig så självmedveten.
I mina ögon:
Det är en hel del ärr, nästan överallt, sedan på det så är det halv feta lår med bristningar, bristningar på rumpan och vid midjan, skinnet på magen är löst och fult, mina armar är tjocka och dallriga, jag har snart dubbelhaka. Mina kinder är tjocka och fula, det finns inte en del på min kropp som jag just nu är nöjd med, inte ens mina bröst är snygga längre, de hänger som två väldigt livlösa sandpåsar.
Självförtroendet är verkligen nere på noll.
Och på alla dessa brister som jag ser så har jag ont i kroppen, det gör ont när jag går, det gör ont när jag sitter ner, det blöder dygnet runt från mitt underliv och jag får inte anstränga mig. Så fort jag reser mig upp snurrar världen, så fort jag gör någon rörelse så kan jag känna hur det blöder från mitt underliv. Efter varje toalettbesök svider det ruskigt mycket i underlivet, det värker i rumpan och på det har jag smärtor som påminner om dem man har när man har mens, i stort sett dygnet runt mer eller mindre.
Min kropp känns gammal och sliten, jag känner mig gammal och sliten…
Någon som vill byta kropp och sinnelag?
Sådär stundvis så är jag orolig, hemskt orolig, för att jag ska vara annorlunda nere i underlivet, att något har förändrats och att det antingen kommer kännas väldigt mycket på ett negativt sätt eller att det inte kommer kännas någonting när jag har sex nästa gång. Det är inget jag tänker på dagligen, varje timme, men det dyker upp i mitt huvud då och då.
Tillräckligt ofta för att jag ska notera det och bli orolig av det.
Jag vill inte ha mer förändringar just nu, känslomässigt håller jag på att bli ett vrak. Bara det här med att jag kommer blöda ett bra tag och inte kunna ha sexuellt umgänge på 6-8 veckor är tillräckligt. Jag kommer ihåg hur ful jag kände mig när det hade gått mer än en vecka mellan sexuellt umgänge. Jag minns hur dålig jag kände mig, hur ful jag kände mig, hur otillräcklig jag kände mig. Jag minns det mycket väl och det gör mig inte på ett bättre humör.
Även om jag vet att jag kommer överleva så känns det just nu inte roligt alls, därav min vilja till att inte vara ensam. Jag kan känna små impulser till att vilja skada mig själv, jag kan känna impulser till att vilja supa skallen av mig, jag känner av impulser till att göra båda sakerna samt svälja tabletter så att jag däckar. Allt bara för att komma bort tillfälligt ifrån alla tankar och känslor som jag känner, den tillfälliga flykten är lockande och nu finns det indirekt inget som hindrar mig mer än mitt samvete från att göra det mina impulser säger åt mig att göra.
Det känns hemskt tråkigt att vara själv och det får mig att verkligen tro på allt negativt jag tänker om mig själv. Den indirekta ensamheten får mig att verkligen fokusera på det som jag hatar med mig själv och på det som jag är missnöjd med mitt liv just nu och det tycker jag inte om. Jag har ingenting att distrahera mina tankar med för allt jag vill nu är att gå ner i vikt, få bort alla bristningar, få ut min rädsla, få ut allt jag känner men jag vet inte hur.
Det hjälper mig inte jätte mycket att skriva av mig, det känns just nu inte tillräckligt, det täcker inte det behovet som jag känner att jag har av att få ut mina känslor. Jag vet för tillfället inte vad jag ska göra så det är nog bäst om jag inte gör någonting mer än att försöka fixa mitt utseende lite.
Ta på mig kläder så jag skyller kroppen min, måla på nytt nagellack, städa lite mera omkring mig även om det redan är rätt städat. Försöka att inte gå ut och anstränga kroppen fysiskt även om jag vill det hemskt gärna. Kanske ta och kleta på lite smink och mascara med, det skulle inte skada…
Förlåt för ett väldigt detaljerat och invecklat inlägg...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar