Sucka*

*frustrerat mjau*
Jag gjorde som jag hade tänkt mig, jag gick och lade mig i sängen för att försöka somna lite tidigare så att jag kan komma upp imorgon inför mötet i Kalmar men jag fann inte sömnen utan blev bara mer och mer pigg av att ligga ner och försöka sova.
Så efter nästan två timmars försök till tidig sömn så ger jag upp...
Varmt och skönt var det i och för sig men det var nog det enda positiva med grejen, fast det var dock skönt med lite avlastning för ryggen kan jag ju påstå.
Men annars känns det som ett slöseri att jag låg där.

När jag låg i sängen började jag  teckna lite, skissa lite smått på  väldigt porriga bilder, som innehåller för tillfället bara en massa snusk. Skäms nästan, men bara nästan.
Tycker om att skissa porriga bilder, inte för att de blir särskilt bra men det är kul ändå.

Kom att tänka på att jag möjligtvis kan ha fuckat upp min dygnsrytm ännu mer nu när jag försökte lägga mig tidigare. Kom även att tänka på om jag ändå inte är övertrött kanske men trots det inte kan få ro till att sova… Aja hur som helst så kommer jag inte kunna sova på någon timme vilket är ganska illa för jag måste ha några timmars sömn för att orka vara med imorgon.

Var nyss ute en liten snabbis och kollade hur mycket snö det hade kommit sen jag sist var ute tillsammans med Jimmy, vilket var ungefär 3 timmar sedan.
Det har säkerligen kommit minst 5 cm snö till på marken.
Jag är lite smått orolig över hur det kommer gå imorgon när vi ska köra iväg. Om vi ens får igång bilen och om den ens kommer ifrån parkeringsplatsen och om vi kommer ut på vägen utan att hamna i diket eller något i den stilen.
Mötet imorgon med barnmorskan på Kalmar sjukhus är jag inte direkt orolig för i sig, jag blir orolig för hur vi ska ta oss dit, att vi inte ska komma i tid och för att vi inte sedan ska komma hem utan att hamna i någon olycka. Men själva mötet i sig är jag inte orolig för, är mer orolig för hur jag är efteråt. Har en tendens till att stänga av mig själv när jag kommer till sådana platser och sedan när jag återfinner mig i min vanliga miljö och i mig själv igen så kan det hända att jag bryter ihop totalt.
Det kan vara rätt skrämmande ibland men det är så jag funkar. Det är som en inbyggd mekanism, en försvarsmekanism kan man nästan kalla det. Jag vet inte varför men jag tycker inte om att visa mina känslor öppet bland andra, jag känner mig inte mindre värd eller väldigt känslig för att jag gör det utan det handlar om något annat skulle jag tro.
Något som jag än inte riktigt kan ta på eller vill riktigt förstå. Ibland är det bättre att bara låta det vara, men jag vet inte om det är så denna gången.

Nåja nog med skrivandet för idag….