Fullständig freedom
vill jag kalla det.
Det är över. Det är verkligen över nu. Jag bär inte längre på något barn, jag har inte länge ont i min mage, jag är inte gravid längre och det känns nästan för bra för att vara sant.
Men det känns för jävla underbart med!
Det var minst sagt oväntat, hela födseln, inte förberedd med någonting alls. Hade ingenting med mig, ingen bok, inga kläder och ingen tandborste, tja i stort sett ingenting förutom mig själv, Jimmy och min lilla låtsas katt Cloud.
Jag vaknade på morgonen av att jag hade ont, men trodde att det var sådant som skulle gå över efter en halv timme sånär som på en timme men värkarna slutade inte. Rätt bra tajmat att vi ändå hade ett möte nu inne på Kalmar sjukhus... Det var på sjukhuset som vi kunde få bekräftat att jag var i aktivt stadie, barnet skulle komma idag eller inom den närmsta tiden.
Först när vi kom dit fick vi vänta ett bra tag innan någon ens hjälpte oss eller tog emot oss. När jag väl kom in i förlossningssalen/rummet så fick jag byta kläder, ta på mig en stor vit klänning som inte var vacker alls, trosorna var helt okej, tror de har ändrat design på dem sedan jag såg/bar på ett senast, vilket var ungefär precis ett år sedan. Känns som mer men det är det nog inte.
Aja.
Smärtan just då var helt okej, det gjorde ont men man kunde leva med det. Men jag erbjöds ett bad och kunde inte tacka nej till det. Låg i badet länge, tror en timme eller mera, vid detta laget var klockan omkring halv två, värkarna blev allt tätare och tätare och de ökade i styrka hela tiden. När jag kom in i rummet igen och lade mig i sjukhussängen så blev mina värkar bara värre och värre klockan var ungefär fem. Jag vände och vred på mig, skrek då och då, kved och hade mig. Jag våndades i mina plågor, sa att jag inte orkar mera, jag vill inte mera… Det var då Jimmy kallade på barnmorska.
Smärtorna är svåra att förklara, dvs förklara hur de känns, det går inte att riktigt jämföra med något annat som jag tidigare har varit med om. Det känns så mycket mer än kraftiga pms smärtor, det känns så mycket mer än vad det går med ord att beskriva men man kan inte förstå smärtan om man själv inte haft den tidigare…
Allting gick väldigt fort, allting gick som det skulle och jag hade ploppat ut ungen på mindre än en timme, från att jag var ute ur badet vid fem till att jag låg svettig och öm och pustade ut vid sex tiden. Klar. Det var över.
Det är över och det är fruktansvärt skönt. Hemskt skönt.
Som jag skrev i början av inlägget, det är för bra för att vara sant.
Det värsta är över, den värsta smärtan är över, det finns ingen förlossning att frukta eller vara orolig över, det enda som finns kvar är läkningen av min kropps inre som är lite fuckat* för tillfället men bara för tillfället.
Det som jag känner av nu är små mens smärtor, öm i rumpan, seg när jag går och väldigt väldigt trött.
Har sovit mig igenom hela natten, från halv 10 ungefär till 8 på morgonen, sedan har jag sovit lite till och sedan har jag varit uppe på benen men hemskt trött och väldigt öm i rumpan.
Nu tänkte jag lägga mig ner en stund och vila, är som sagt hemskt trött.
Det är över. Det är verkligen över nu. Jag bär inte längre på något barn, jag har inte länge ont i min mage, jag är inte gravid längre och det känns nästan för bra för att vara sant.
Men det känns för jävla underbart med!
Det var minst sagt oväntat, hela födseln, inte förberedd med någonting alls. Hade ingenting med mig, ingen bok, inga kläder och ingen tandborste, tja i stort sett ingenting förutom mig själv, Jimmy och min lilla låtsas katt Cloud.
Jag vaknade på morgonen av att jag hade ont, men trodde att det var sådant som skulle gå över efter en halv timme sånär som på en timme men värkarna slutade inte. Rätt bra tajmat att vi ändå hade ett möte nu inne på Kalmar sjukhus... Det var på sjukhuset som vi kunde få bekräftat att jag var i aktivt stadie, barnet skulle komma idag eller inom den närmsta tiden.
Först när vi kom dit fick vi vänta ett bra tag innan någon ens hjälpte oss eller tog emot oss. När jag väl kom in i förlossningssalen/rummet så fick jag byta kläder, ta på mig en stor vit klänning som inte var vacker alls, trosorna var helt okej, tror de har ändrat design på dem sedan jag såg/bar på ett senast, vilket var ungefär precis ett år sedan. Känns som mer men det är det nog inte.
Aja.
Smärtan just då var helt okej, det gjorde ont men man kunde leva med det. Men jag erbjöds ett bad och kunde inte tacka nej till det. Låg i badet länge, tror en timme eller mera, vid detta laget var klockan omkring halv två, värkarna blev allt tätare och tätare och de ökade i styrka hela tiden. När jag kom in i rummet igen och lade mig i sjukhussängen så blev mina värkar bara värre och värre klockan var ungefär fem. Jag vände och vred på mig, skrek då och då, kved och hade mig. Jag våndades i mina plågor, sa att jag inte orkar mera, jag vill inte mera… Det var då Jimmy kallade på barnmorska.
Smärtorna är svåra att förklara, dvs förklara hur de känns, det går inte att riktigt jämföra med något annat som jag tidigare har varit med om. Det känns så mycket mer än kraftiga pms smärtor, det känns så mycket mer än vad det går med ord att beskriva men man kan inte förstå smärtan om man själv inte haft den tidigare…
Allting gick väldigt fort, allting gick som det skulle och jag hade ploppat ut ungen på mindre än en timme, från att jag var ute ur badet vid fem till att jag låg svettig och öm och pustade ut vid sex tiden. Klar. Det var över.
Det är över och det är fruktansvärt skönt. Hemskt skönt.
Som jag skrev i början av inlägget, det är för bra för att vara sant.
Det värsta är över, den värsta smärtan är över, det finns ingen förlossning att frukta eller vara orolig över, det enda som finns kvar är läkningen av min kropps inre som är lite fuckat* för tillfället men bara för tillfället.
Det som jag känner av nu är små mens smärtor, öm i rumpan, seg när jag går och väldigt väldigt trött.
Har sovit mig igenom hela natten, från halv 10 ungefär till 8 på morgonen, sedan har jag sovit lite till och sedan har jag varit uppe på benen men hemskt trött och väldigt öm i rumpan.
Nu tänkte jag lägga mig ner en stund och vila, är som sagt hemskt trött.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar