Dagen då det var tid för mig att åka tillbaka till Malmö igen gjorde mig svag, gjorde mig tröstlös, gjorde mig rädd, galen, jag ville inte tillbaka och min ångest inför den dagen var enorm.
Människorna omkring mig försökte lugna mig, vi alla försökte komma på en lösning för jag kunde inte åka tillbaka dit. De kunde inte låta mig åka tillbaka när de visste hur jag hade det.
Vi hade många diskussioner långt in på natten om hur vi skulle göra och de fortsatte igen på morgonen. Först bestämde vi, M´s mamma, syster och jag att vi skulle åka ner dit när mina föräldrar jobbade och hämta alla mina saker och sedan skulle vi åka upp igen. Men vem skulle stå för bensinen, hur skulle vi tajma allting och hur skulle min dåvarande pojkväns mamma orka köra både upp och ner på en dag?
Vi hade kontaktat socialmyndigheten i Malmö och jag hade blivit intervjuad och likaså M´s mamma, jag försökte få dem på socialen att förstå att jag kunde inte åka tillbaka dit. De nere på kommunen i Malmö ville träffa mig i vilket fall som, det var det enda sättet för dem att kunna ge mig lite bistånd så att jag kunde klara mig och så att M´s mamma kunde få pengar för att hon hade mig hos sig.
Till slut bestämde vi att jag skulle åka ner till Malmö så som bestämt, gå på de bokade mötet med socialen på kommunhuset, stanna där ett par nätter tills skolan började igen, säga till skolan vad som sker och att jag slutar samt att jag under den tiden som jag var där skulle jag smyg packa allting som var viktigt att ha och inte väcka några misstankar hos mina föräldrar. Fast min rädsla var stor, jag var väldigt orolig inför den dagen då det var tänkt att jag skulle åka tillbaka för det var det sista jag ville.
De 8 timmarna på tåget som tog mig tillbaka till Malmö var långa och hemska, jag minns hur panikslagen jag var. Jag var rädd att det stod klart och tydligt i pannan på mig att jag tänker rymma härifrån, kolla inte på mig jag tänker rymma hemifrån...
Jag hade i smyg beställt en biljett till Stockholm och allting var ordnat men det enda som återstod nu var att jag skulle lyckas lura mina föräldrar och smita därifrån innan de märkte att jag var borta. Jag hade tur som kom ner till Malmö när deras årliga festival var igång och jag fick en anledning till att vara ifrån hemmet så ofta jag bara kunde och jag väckte inga misstankar när jag var på mötet med socialen. Jag började små packa redan dagen som jag kom ner, jag var rädd men även förväntansfull. Jag längtade och fruktade den dagen som jag skulle åka därifrån för gott.
När väl dagen kom var jag nervös, jag var skärrad och jag var rädd att mina föräldrar skulle glömma något hemma och att de var tvungna att åka tillbaka och hitta mig i full gång med att packa det sista. Jag minns att jag sov dåligt den natten, jag var uppe många gånger och packade i smyg ner några småsaker till och några till, när det väl var ljust ute och mina föräldrar hade åkt iväg till jobbet var jag helt stirrig. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra och om några timmar skulle skolan börja och jag skulle hinna dit, prata med dem och sedan hinna till tåget. Jag försökte lugna mig själv och hålla mig ifrån alkoholen men det gick inte och jag drack tills jag inte kände något och sedan påbörjade jag resan ner till busshållplatsen. Jag hade 8 tunga stora otympliga väskor, bara två av dem kunde man rulla, några var fastspända på de väskor som jag kunde rulla och resten fick jag bära. Jag fick gå två omgångar innan jag hade fått med mig alla väskorna till busshållplatsen...
Mina nerver var på spänn och jag stampade nervöst i marken och önskade att bussen skulle komma, den får bara inte vara försenad. Bussen kom och jag fick be busschauffören att stanna en liten längre stund så att jag kunde få med alla väskor på bussen. Samma sak gällde när jag skulle av bussen. Sedan fick jag gå i omgångar med väskorna den biten det var kvar till skolan. Jag mötte min vän Emelie på vägen och hon hjälpte mig så gott hon kunde. Vi båda var trötta när vi kom fram till skolan. (Hon och jag hade pratat om allt som behövde pratas om. Varför jag bestämde mig för att ta chansen och rymma. Och att jag skulle sakna henne. Vi skulle ses igen någon gång.)
Min vän hämtade min kontaktlärare och när han såg mig blev han chockad men inte förvånad. När terminen slutade för året hade vi ett kontaktsamtal, jag, min kontaktlärare och mina föräldrar och det hade blivit bråk och mina föräldrar hade sagt dumma saker om både mig och mycket mer. Och han påpeka sedan när vi gick in i ett rum och talades vid att han märkte att något inte stod rätt till hemma hos mig, mellan mig och mina föräldrar. Han frågade mig gång på gång om jag var säker på min sak, han var väldigt snäll mot mig och hjälpte mig sedan till centralstationen där tåget till Stockholm skulle avgå om en timme, genom att bjuda mig på en taxi resa. Min vän följde med mig i taxin och vi fick lite bärhjälp av han som satt i taxin och körde oss och sedan var jag tillsammans med min vän i mina egna händer.
Jag var nervös men samtidigt glad för att allting hade gått så väl som det hade.
Mina föräldrar kom inte på mig, jag kom iväg till skolan och de förstod mig och var på min sida, nu skulle jag bara på tåget och sedan kunde jag vila innan det var tid för att ta alla mina saker av tåget och sedan förflytta mig hemmått till mitt nya hem. Tåget kom och jag sa hejdå till min vän. Det var ledsamt men jag kunde inte gråta eftersom lyckan inombords att jag lyckats, jag har kommit härifrån, jag behöver aldrig mer se mina föräldrar igen var enorm.
Jag log under hela resan till Stockholm och när jag mötte min vän i Stockholm som hjälpte mig med min packning kunde jag heller inte sluta le.
Jag hade lyckats, jag hade kommit ifrån mitt helvete i Malmö och jag hade skapat en ny framtid för mig själv. Jag hade gjort någonting bra med mitt liv, jag hade tagit eget ansvar för min egna goda hälsa och jag hade lyckats.
Ps
Det skulle senare bli en svår tid för mig. Leta efter skolplats, ringa jobbiga samtal, pengar/ ekonomi, telefonsamtal från socialen, myndigheter och mina föräldrar som hotade med att polisanmäla mig.
Men jag har överlevt allting även om jag övervägde att ta mitt liv för tredje eller fjärde gången igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar