Mayor

Gårdagens utflykt till Valbo är fylld med lyckanden, jag fann det som jag hade skrivit upp på min lista, fann även en snygg tröja på rea med som jag inte bara kunde säga nej till. Men något som jag blev varse om ju längre jag gick där på centrumet var att jag känner mig fet och besvärlig. Mina inköpt känns besvärliga, det känns som om jag stör dem som jobbar när jag låter dem slå in varorna och ta betalt för dem. Det känns som om jag ständigt blir iakttagen och ut stirrad, ibland känns det som om jag inte syns alls eftersom folk kollar in i omklädningsrummet där jag då står och provar kläder men sen när jag går runt och tittar på kläder och annat grej så känns det som om jag har ögon i nacken, de fräter hål på mig och jag blir galen. Det känns som om människorna är robotar och att de spelar in varje rörelse som jag gör på en evighetslång videofilm. Jag känner mig inte bekväm, bara obehaglig till mods och det känns som om jag blir utstirrad, verkligen utpekad.

Visst jag är annorlunda från andra men är det så stor skillnad?

Och även om jag är så avvikande från andra så betyder det väl inte att jag ska bli ett utställningsobjekt som alla stirrar på för det…

Jag hanterade blickarna rätt bra tror jag, jag glodde mest ner i marken för att undvika ögonkontakt med någon eftersom jag var rädd för att jag kunde avläsa deras ogillande som de hyser mot mig i deras blick. Människor skrämmer mig mer än många saker, de skrämmer mig mer än spindlar, de skrämmer mig mer än en grävling gör.

De skrämmer mig väldigt mycket.

Människor är lömska och själviska, väldigt egoistiska varelser som tror att de är något överhuvud på något vis. Kan de regera över någon annan varelse så drar de sig inte för det, de äter på ens lust och ens rädsla. Livet är inte enkelt för människan, hade varit så mycket enklare att klara av olika sorters problematik om man var djur. Dels för att man inte ens hade haft lika många problem, man hade inte haft någon tanke på det ens. Önskar att jag kunde få byta skepnad och sinne.

Jag har inte skrivit om mitt möte med Janni som jag hade i torsdags tror jag, inte mer än att jag hade ett. Gruppen som ska vara för tjejerna är nedlagd eftersom det bara finns jag kvar som tjej som är aktiv i min behandling, den andra som är kvar är *the queen of the flies*. Hon styr dem andra klienterna och drogar ner dem, jag vet inte vad hon mer gör med dem förutom att hon vänder ut och in på deras tankar och får dem att agera för henne.

Nåja, gruppen är nedlagd tills vidare och jag kan inte säga att jag är ledsen för det. Faktiskt glad för det, men det som blir jobbigt är att jag blir nu tvungen att ha något att säga ständigt när jag är där på samtal istället. Visst det är okej att prata med denna herre men jag vet inte riktigt om det ändå känns helt bra, han är ju trots allt en människa, en människa som har en lägre syn på djur än andra, men vad kan man göra.

Han kan vara lömsk men sen kan jag få känslan av att han förmodligen vill hjälpa mig och att han dessutom ser mina framsteg för en gångs skull. Jag är inte samma Vivvi nu som när jag kom hit, jag får inte mina destruktiva återfall i samma mängd och grad som innan, jag accepterar mina svåra känslor och tankar och låter dem bara vara där. Jag bekämpar dem inte, jag dämpar dem inte på något vis mer än att jag försöker leva med dem och sysselsätta mig med något.

Viljan att fly från allting finns kvar såklart, samma känsla är kvar men jag gör ingenting åt den. Jag dämpar det inte även om jag vill. Jag kan säga nej till knark, jag kan säga nej och det kunde jag inte för bara någon månad sen. För någon månad sen kunde jag röka på hela dagar i rad utan att bry mig och det är inget som syns på journalerna här.

Innan när jag pratade med vännerna via telefon så var jag hög eftersom jag inte orkade prata om någonting alls om jag inte var lite borta i skallen. Jag tycker det fortfarande är jobbigt med att prata i telefon men jag är inte hög längre. Innan kunde jag samtidigt som jag satt i telefon rulla mig en ny röka, det är inget jag gör idag.

Visst kan jag få drogsug, starkt sådant men jag använder inga droger längre. Jag tar ingen medicin som gör att jag blir slö och jag tar inga morgondrinkar och jag skär mig inte längre. Jag slår inte mig själv längre, det kan finnas en destruktiv del kvar i mig men den är ingen som jag vill tala om.

På mötet fick jag fram en hel del, sedan drog jag in mina föräldrar i det hela, något som vi ska börja prata om mer från och med nästa gång. Känner att dem är något jag måste reda ut för mig själv i mitt huvud innan jag kan gå vidare och veta hur jag ska göra med deras ständiga närvaro även om de inte är ett endaste dugg nära mig.