Make something

Dagarna flyter samman och jag ser ingen skillnad på dagarna längre, jag måste skriva upp det jag ätit numera för att ens vara säker på att jag äter en gång om dagen... Men det är svårt att faktiskt äta någonting när man inte känner någon hunger. Det tar emot och jag känner mig illamående efter bara några tuggor. Allt jag orkar är en väldigt liten mumsbit resten slängs i stort sett, det är ett slöseri med mat jag är medveten om det men jag kan inte äta mer än vad jag kan. Och jag vill dessutom inte gå upp i vikt utan snarare tvärtom så då är det ganska bra om man kan minska på portionerna. Fast nu är jag nere på knappt en måltid om dagen och det jag äter då är inte mycket. Jag börjar känna av att jag har brist på näring i kroppen eftersom jag mår illa lätt och är väldigt dåsig och okoncentrerad. Jag lever i stort sett på vätska och det har gett mig konstiga biverkningar.
Ska inte gå in på detaljer men det är inte kul ska jag tala om.

Mitt humör går upp och ner fortfarande, jag kan må bra en sekund och må seriöst dåligt en annan. Jag har inte kraschat ordentligt på länge, iaf inte på två eller en dag nu. Små grät lite idag eftersom jag inbilla mig att ingen någonsin  skulle vilja ha sex med mig igen eftersom jag är så hemskt skadad på kroppen. Efter ett tag passera de tankarna om mig själv och nu sitter jag mest och är väldigt rastlös. Jag vet inte riktigt vad jag ska hitta på eftersom jag har ingen lust med någonting. Jag orkar inte lägga ner någon energi på någonting heller för den delen så jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Det är såhär nästan jämt och det stör mig väldigt mycket och jag känner mig väldigt störig för de som är omkring mig när jag inte har en blekaste aning om vad jag vil hitta på. Bara helt blank och tom i tankarna.

Jag kan inte direkt påstå att jag mår direkt bra, men jag mår inte dåligt. Det finns ingenting i min omgivning som är dåligt förutom mig själv. Jag är *the badgirl*  in this case...
Jag mår dåligt pga mig själv, mina tankar, min kropp och allt jag gör och säger.
Måste påpeka att jag är hemskt trött på mitt eget sällskap o på mina tankar som får mig att bete mig hemskt underligt och som får mig att inte ha lust till någonting.
Förstår inte vad andra ser hos mig, vad får dem att vilja vara med mig när jag är som jag är? Konstig med andra ord...
Har börjat fundera på om jag kanske ska söka upp någon att prata med. Lätta på trycket eftersom jag kan inte lasta allting på någon annan och jag kan inte hålla det inne för de är en början på undergång.
Men jag vet inte riktigt, just nu spånar jag bara. Ska försöka hitta på något nu snart.

Mjau