Jag minns mycket väl hur mycket jag önskade livets slut, världens ände och att jag aldrig föddes. Jag minns vilket avskum jag tyckte att världen var, jag minns hur stort mitt hat mot mina föräldrar var. Varje gång de öppnade sin mun ville jag skrika åt dem att dra åt helvete. Jag ville visa mitt missnöje med min tillvaro och med att jag faktiskt hade ett liv som jag inte ville leva.
Min ångest inför livet var hemsk, den var som en röd tråd genom hela min ungdom. Jag var mer rädd för att leva ett helt liv, klara av studierna, föda barn, skaffa familj, jobba, bli sjuk och sedan slutligen dö än att bara göra slut på plågandet här och nu.
Jag ville inte gå igenom allt det där bara för att sedan komma dit jag ville.
Jag ville dö där på fläcken.
Döden var en framtidsvy som jag hade länge, jag ville hellre dö än att leva och i många år levde jag med de tankarna.
Bitar av ångesten inför livet finns fortfarande kvar men jag har kommit över det mesta men jag har egentligen inte kommit till någon säker punkt eftersom jag inte har lyckats med det jag var rädd för att jag skulle misslyckas med.
Jag är rädd för vissa delar i livet som man normalt sätt alltid upplever, majoriteten upplever det. Det jag menar är t.ex. klara av studierna, jobba, skaffa familj, skaffa barn, bli gammal, osv.
Jag misslyckades med gymnasiet, precis som jag fruktade, jag misslyckades med att må bra, jag misslyckades med drogerna och allt skärande och även om jag lyckades komma ifrån missbruket och destruktiviteten så finns de kanske ofarliga men ändå tankarna om min existens kvar.
Jag frågar aldrig mig själv om jag är någonting värd eftersom jag själv redan vet svaret.
Det jag frågar mig själv är om jag har något att finna hopp i. Något att verkligen brinna för.
Visst finns det vissa saker som jag vill ha avklarat innan jag dör men ingenting känns riktigt viktigt. Det blir inte gjort och jag brinner inte riktigt för någonting.
Jag har det bra just nu och det är nog det som får mig att börja gnaga på mig själv eftersom mitt psyke är så van vid att det är kaos i min värld eller att någon person hackar på mig att det är svårt när allting bara är bra och när ingen är på mig.
Så jag går på mig själv i stället, finner jag det minsta fel som jag gjort så går jag på mig själv med fulla krafter och slår ner mig själv med fula ord som får mig till att till slut krascha och falla ihop.
Och ibland behöver jag inte ha gjort någonting utan att jag finner saker att klaga på om mitt beteende.
Det har hänt nu nästan för mycket på väldigt kort tid att jag faller under pressen av mina egna föraktfulla tankar om mig själv. Jag plågar bokstavligen mig själv när jag håller på så som jag gör. Jag får mig själv att må fruktansvärt dåligt, jag inbillar mig saker som kanske egentligen inte stämmer och jag får mig själv att falla ihop till en ynklig liten hög av skit. Jag förstår inte varför jag håller på så och jag vet inte riktigt hur jag ska få kontroll över mina tankar igen.
Styra dem åt ett annat håll...
Mindcontrol?
Att bara vända så som jag gjort från att vara väldigt självmordsbenägen till att bli levande igen och vara med i livets svängningar är en stor omställning. Jag själv hänger nog inte riktigt med.
(Ungefär som när jag födde barnet, jag var där men jag hängde inte med, jag trodde inte att det var möjligt, att det verkligen skedde...
Jag har än svårt att förstå det och acceptera att det hänt och nu när jag hela tiden med jämna mellanrum får hem papper om barnet och så vidare så bidrar det till att jag tänker ytterligare allt mer på det och det får mig att må dåligt.
Jag har fått veta mer än vad jag ville om barnet och det är verkligen inte behagligt.
Nu har det ett kön och ett namn och det var inte så jag ville ha det för nu blir det mer personligt.
Innan var det bara ett barn, inget mer men nu har det ett namn och ett kön, det är en person och det känns mycket hårdare men jag kan inte riktigt beskriva hur det känns eller varför det känns så.Kan ha något att göra med den moderliga instinkten.
Saken är den att jag ångrar mig inte att jag adoptera bort det för jag ville inte ha barnet men det är något inom mig som gör att jag reagerar.
För det är ju trots allt mitt barn. Jag har fan fött ett barn, jag har skapat ett liv även om jag inte ville det. Och jag ville inte ha reda på något men nu så har jag ändå fått reda på mer än vad jag ville eftersom folk har varit oförsiktiga och slarvat.
Min kropp har förändrats mot min vilja och jag har fått biverkningar som inte kommer att försvinna... Och allt har fortfarande hänt mot min vilja. Jag har alltså skapat ett liv mot min vilja, jag har sedan försökt att inte göra det till en stor grej genom att inte vilja ha någonting med barnet att göra. dvs inte veta någonting om det förutom att det var friskt. Men nu när jag har fått reda på mera så känns det konstigt. )
Hade jag skrivit om detta igår så hade jag varit i tårar nu, men igår när jag fall ner i en svacka, djup sådan, så vågade jag tala om lite för J vad det handlade om.
Vågade och vågade. Jag vill inte vara till besvär om man säger så och därför så vill jag inte berätta allt jag tänker på och varför jag mår dåligt eftersom jag inte vill att han ska få höra hur dum jag egentligen är mot mig själv. Och det kan också blir tröttsamt i längden att leva med en sådan som jag som med jämna mellanrum mår lite dåligt och klagar på olika saker och ting.
Då är det bättre att hålla det för sig själv.
I vilket fall som så kändes det lite bättre igår då jag luftade ut tankarna och lät gråten komma.
Jag har varit i något av en svacka nu i ett par dagar och det är nog också därför jag lätt påverkas av mindre bra saker som att papper om ett visst barn kommer hem till mig med jämna mellanrum.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar