Jag har börjat ändra på dygnet väldigt mycket, nästan vänt helt och hållet på det. Somnar efter 6 tiden, egentlig morgon, och vaknar sedan vid två på dagen. Egentligen så bryr jag mig inte om det men det vore kanske kul om man kunna få tillbaks sin andra dygnsrytm, när man somna vid tolv ett och vaknade sedan vid tio.
Tankarna kring allt och inget snurrar. Jag är lite smått nedstämd med jämna mellanrum. Mitt humör växlar väldigt fort och jag minns oftast inte vad jag mår dåligt av. Jag minns oftast inte ens vad jag tänkt på under dagen men jag har mina stunder då jag försvinner in i mig själv utan att riktigt vara medveten om det. Det konstiga nu är att när jag skriver om det så kommer tankar på mina föräldrar, smärta och hur dum jag var och får mig att känna mig väldigt obehaglig till mods..
Jag har nu på senare tid tänkt mycket på varför jag var tvungen att skära mig själv så mycket i unga tonåren. Varför räckte det inte med att skära på ena underarmen? Varför gick jag över till nästa arm och sedan till båda benen och varför slutade jag inte då? Varför gav jag mig på min mage med? Jag förstår det inte riktigt och jag minns faktiskt inte hur jag tänkte. Det var min överlevnad, det var på det sättet som jag överlevde och det är i stort sett det enda jag kommer ihåg... Min överlevnadsmetod var att skära sönder mig själv och fördärva min kropp för evig tid. Alla ärren kommer inte gå bort och det kommer alltid att synas att jag var en självdestruktiv person, att jag tillhör den gruppen av människor. Jag tillhör de skadade människorna. De som är minst lika värda alla andra men de är skadade. De har något som jagar en, det är demoner och de släpper inte taget om en. En gång skadad alltid skadad.
Fan vad sugen jag blev på en cigarett.
Vill ta halsblossen som får mina lungor att svida och skapa den irriterande hostan.
Jag minns fyllan som jag upplevde var dag eller nästan var dag när jag gick i grundskolan. Jag minns hur det fyllde tomheten och rädslan som jag innan kände försvann och jag kunde andas, även om jorden runt mina fötter snurrade så kunde jag åtminstone andas. Jag minns morgon ruset innan jag gick iväg till skolan. Jag minns hur svårt det var att pricka låset och låsa dörren efter mig. Jag minns hur svårt det var att ta sig till skolan även om det bara var en max 4 minuters väg. Jag minns inte mycket av lektionerna. Den enda tanken jag hade när jag satt på lektionerna var att överlev. Överlever du tills lektionen är slut och hinner ta en påfyllning så klarar du nästa lektion. Maten som serverades på skolan struntade jag i att ens försöka äta de sista åren på skolan. Jag åt ingenting utan levde på luft och alkoholen som pulserade runt i mina ådror. Jag var full de sista två åren under grundskolan.
Det var i grundskolan som jag börja rispa på min ena underarm. Det var vid slutet av grundskolan och mellan starten till gymnasieskolan som jag började skära mig ordentligt.
Jag gjorde en vana av att vara ute och gå otroligt fort var dag i flera timmar även om mina fötter bokstavligen blöde men min vikt var viktigare än något annat så därför så fortsatte jag. Jag ville bli smal, vissa påpeka att jag redan var smal men jag hävdade annorlunda. För min besatthet av att kunna se mina revben sticka ut, höftbenen lika så var för stor, min målvikt var 40 och på vägen dit svimmade jag och mådde väldigt dåligt...
Varje tugga mat var som gift och varje gång jag såg mig själv i spegeln blev jag arg på mig själv för att jag inte var tillräckligt smal, vilket ledde till att jag straffa mig själv.
Jag ville vara smal och det skulle få kosta vad det ville.
Jag kommer ihåg när jag band ett strävt snöre hårt/ tajt runt midjan och gick omkring med det hela dagarna. Det gjorde ont, det sved och det sved ännu mer om jag inte höll inne magen.
På så sätt lärde jag mig att hålla inne magen och se lite smalare ut än vad jag kanske var.
När det var tid för att skära sig gick jag in i badrummet, låste dörren efter mig, och ställde mig inne i duschen eftersom jag visste att det skulle bli väldigt mycket blod spillt och det var lika bra att jag stod i duschen där det var lätt åtkomligt vatten så att jag kunde skölja bort allt fort och slapp ligga på alla fyra och torka golv. Jag kommer ihåg den gången då mina föräldrar upptäckte att jag skurit mig och då de kanske började inse att jag inte mådde så bra...
Jag låg halvt medvetslös på golvet i mitt rum med en vodka flaska fastklämd mellan mina ben och med en massa blod omkring mig. Pölar av blod, många halv stora jack och tre djupa jack i ena benet. Jag kommer även ihåg att de frågade varför jag straffar dem, varför jag gör så mot dem, varför är jag så dum osv. De frågade aldrig hur jag mådde, de frågade aldrig varför jag egentligen gjorde det utan antog genast att det var deras fel eller att det var de det var synd om. Varför gjorde jag så mot er? tja jag gjorde det inte mot er... Jag gjorde det mot mig själv och att ni fick se det var en olyckshändelse.
Ett dumt misstag.
Tyckte faktiskt att det var konstigt att de inte märkt något tidigare än nu, skumt.
Det finns som sagt många tankar och jag försöker komma på varför jag fortsatte och fortsatte med att skära mig själv även om jag visste att det inte skulle bli bättre. Varför fortsatte jag?
En fråga som endast jag själv kan svara på men jag kan inte svaret. Det får bli ett evigt dilemma som jag får leva med så länge jag lever.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar