Paranoid

Paranoid är jag var dag nu sedan jag blivit hackad. Så fort något inte riktigt stämmer så blir jag överdrivet rädd och kör en eller tre scannar på datorn för att vara säker på att jag inte har en hacker efter mig.
Paranoid är jag för att jag väntar ett viktigt samtal var dag men det ringer aldrig.
Paranoid är jag för hur andra ser på mig och mina egna tankar drar mig ner till en nivå jag inte vill vistas på, nämligen självömkan och tysta men hörda kränkningar...
Den nivån suger.

Kjolen som jag köpte tillsammans med ett par rosa nätstrumpbyxor och ett par lila matchande knä strumpor har blivit använda mycket. Jag älskar min nya kjol och den är så fluffig och fin att jag inte vill ha något annat på mig. Det enda jobbiga är att jag inte har någon bra topp att ha på mig så jag går runt i linne och visar min fula kropp. Borde kanske hitta några nya toppar i storlekar som passar mig.

Ja min bild på mig själv är korrupt som helvete, den är åt helvete för korrupt om du frågar mig och alla andra runt omkring mig. När jag ser mig själv i spegel ser jag inte det ni förmodligen ser, jag ser inte det som J påstår att han ser. I mina ögon är jag inte ett dugg smal, mina ben är för tok för breda och lika så mina höfter och mina bröst är fortfarande för stora och min mage putar ut. Jag tycker inte om min hud som är lös och degig. Jag vill ha tillbaka min ungdomskropp då min mage var smal och gick inåt och inte hade några ärr på sig heller för den delen. Jag saknar den tiden då mina ben inte ägde varken bristningar eller ärr, samma gäller andra delar på min kropp.

Mina krav på mig själv är utöver de vanliga. Jag viker inför de krav jag har på mig själv och varje gång jag misslyckas så blir mitt straff mot mig själv värre.

Minnen från våldtäkt kom fram igår och jag insåg vilket lätt offer jag är när jag inte orkar eller har kraft till att flytta mig ifrån förgriparen. Jag måste se till att ändra på det för jag vill inte vara känd för min svaghet.
Så nu ska jag prova mina nya hantlar och se om jag kan bli lite stark.