Jag vet inte vad jag tänker. Allt jag gör när jag ser hur illa min kropp ser ut är att jag gråter, vill riva bort delar av mig själv, vill ta bort de förstörda delarna... Innan kunde det vara tillräckligt jobbigt att se ner på sig själv och se alla skärsår men nu är det mer än det som inte stämmer.
Min kropp känns bara fel och jag tänker matstrejka så mycket jag bara kan för egentligen så smakar ingen mat mig bra. Det känns meningslöst att äta.
Mina händer är hemskt knubbiga och jag klarar inte av att så mycket som se ner på dem eftersom jag blir så illa berörd av åsynen. Jag vet inte hur jag ens klarar av att gå omkring om dagarna och hålla fasaden uppe, det känns så falskt men vad ska man göra. Jag låtsas att jag mår fint, att det inte är fel på mig inte. Allting är så som det ska vara, jag älskar livet verkligen, allting går så bra och jag har allt jag vill ha och lite till. Men jag vet inte, det är kanske bra om fasaden ser bra ut för de andra omkring mig för jag vill inte dra till mig uppmärksamhet eftersom då brister det.
Det känns meningslöst att göra någonting, säga någonting och jag vill just nu bara gräva ner mig i sängen och sova bort denna vecka som kommer. Jag orkar inte vara med på någonting, varken skolans aktiviteter eller de saker som man måste göra här för att få flitpengen som jag så väl behöver. Det verkar inte som om någon tar hänsyn till att man inte orkar med allting hela tiden, att man inte orkar göra allting som man egentligen borde. Jag har varit prickfri, gjort allt man ska och fått full pott var vecka i säkert två månader och ja jag vet inte om jag orkar mera.
Det känns fel att ens skriva ner det här så jag slutar nu
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar