Morgon tur

Det finns något i mig som gör att det tar emot att ge iväg, ge mig iväg ut på cykelns hårda sadel som får min rumpa att vilja skrika aj aj aj, för tusan aj!
Cykeln gör att varje backe känns tio gånger värre än vad det är och jag får cykla på ettans växel vilket jag aldrig annars gör. Men denna cykeln är så pass trög att det går inte att göra någonting annat än att trampa som en idiot på ettans växel. Jag blir trött i mina ben och bensyran kommer nästan på en gång, det är väl ett tecken på att jag är otränad antar jag. Men det ska jag faktiskt ändra på, fast här där jag är nu känner jag mig inte ett dugg motiverad till att göra det bara hemskt less.
Det finns ingen skog som man kan springa i utan bara landsvägar som är trafikerade med bilar som kör i över 70km/h. Vägarna är trånga och bilarnas ägare har noll hänsyn så det känns mer som om man är i vägen när man är ute och går än att man gör någon nytta.
Men när jag väl flyttat finns det inget som hindrar mig från att dra igång mitt springande igen, har saknat det väldigt mycket, ända sen jag flyttade till Rimbo faktiskt. Inte för att där inte fanns möjligheten men det var inte samma sak. Jag ville springa i de skogarna som jag var van vid, som jag kunde och som jag och Dafne, hunden som jag drog med mig, trampade på. Det kändes bra i de skogarna och nu ska jag försöka bygga upp samma känsla när jag börjar springa i den andra skogen. Den verkar vara stor, många vägar att utforska och gå vilse på vilket jag tycker om.
Kommer ihåg när jag gick vilse de första gångerna i skogen som är i Täby, jag var ute i flera timmar och hittade verkligen inte tillbaks. Som tur var så hade jag inte vikt av från stigar eller så men förutom det så var jag helt vilse, kände inte igen mig och jag gick, nu när jag tänker efter, nog säkert i cirklar. Men det är sådana äventyr som jag trivs att leva i och vara med om och sedan efteråt kunna berätta vad jag fann och inte fann.
jag sprang i den skogen var morgon och kväll, tillsammans med hunden Dafne som jag saknar väldigt mycket emellanåt. Hon blev aldrig riktigt trött heller även om vi var ute tre gånger om dagen och sprang i timmar eller gick runt. Kommer ihåg när jag bestämde mig för att bara följa en stig längs vägen, det slutade med att jag hade gått från Täby till Vallentuna...
Vet inte hur långt det är emellan men jag minns att mina fötter gjorde ont som helvete, den gången såg Dafne faktiskt lite trött ut.
Hon är en hund man bara kan älska även om man kan bli less på henne ibland så är det inget upp mot när hon ska vara nära en och dela med sig av sin värme. Blir varm när jag tänker på henne. Minns även att hon slickade mina sår när de blödde även om jag inte tyckte om att hon gjorde det, kändes inte rätt men hon ville...
Hon låg antingen på golvet eller i sängen tillsammans med mig när jag vilade ibland, väntade på att jag skulle hoppa upp och säga, nu ska vi gå ut och springa woho! Hon ville alltid vara nära en, hon satt ofta och lutade sig mot en och tröttnade aldrig på att bli klappad, aldrig!

Nu är det tid för mig rumpa att stålsätta sig och sluta skrika aj aj, nu blir det cykeltur till busshållplatsen och sedan bussen till skolan och sen ja vet jag inte. Vet inte ens vart jag ska vara idag så får se hur det går.