Min hjärna exploderar av alla känslor som kommer upp och jag börjar gråta när jag inte klarar av att cykla upp med ettans växel för en backe. Misslyckandet ekar inom mig. Det tar emot precis överallt och min rumpa skriker argt på fast skriket glöms bort när jag hör min hjärna skrika hemska saker till mig själv.
Du är meningslös, du är ful och fet, för fet för att ens kunna cykla upp för en backe.
Det finns så många tankar och så många känslor inom mig att det känns som om jag när som helst kunde explodera och förstöra allt i min krets.
Det känns som om jag förstör allting när jag väl skriver om allt som jag känner. Det som om jag är i vägen när jag säger som det är, när jag inte döljer någonting utan bara visar och säger det jag känner. Det känns fel att prata om hur jag mår, det känns fel att skriva om hur hopplöst det känns inom mig, det känns besvärligt när jag på nätterna inte kan sova och skriver till Jimin t.ex.
Även om det känns bättre för mig så vet jag inte om jag är till besvär.
När jag talar om hur det är så känns det som om jag drar mig över de andra, blir en börda och jag vill inte vara en börda och jag vill främst av allt inte ta plats…
När jag tar som minst plats det är då jag känner att jag har gjort rätt, när jag inte syns så känns det bra att jag inte gör det. Även om jag mår skit av att inte synas så mår jag likaså skit när jag syns, det måste väl finnas något mellanting.
Jag vet inte varför det är så, men jag är inte van vid att plats och när jag väl gör så att jag tar plats, sträcker mig ut och pratar om mina känslor så känns det bara felaktigt. Jag har fått lära mig att man inte ska prata om sina känslor, lära och lära jag har väl blivit uppfostrad med det. Det står inlärt i mig att det är fel att visa känslor och det är fel att prata om dem.
De enda gångerna som jag och min före detta/så kallade familj satt ner och pratade om hur vi känner var då en utomstående var med när min mamma försökte ta livet av sig. Min pappa var full lika så mamma och den utomstående var full eller påverkad av alkohol.
Men annars var det tyst som på natten.
Även om jag inte innerst inne vill att det ska vara så, så föreställer jag mig att det vore skönt att vara tillbaka i mina destruktiva beteenden för då visste jag vad jag skulle göra för att jag skulle må bättre för en stund. Jag visste vad jag skulle göra och vad jag inte skulle göra men nu när jag inte använder mig av rakblad eller andra föremål på mig själv för att orsaka fysisk smärta som går att ta på så är jag vilsen.
Jag ser kanske inte vilsen ut, jag kan göra saker, det kan jag, men i mina ögon så blir det bara katastrof och det finns inget som blir färdigt. Det känns som om allt är kaos. Det blir bara halvdant och misslyckat och jag känner mig så hemskt förvirrad.
Jag känner mig maktlös.
Man vill så gärna ha kontroll över sitt liv och när det inte går så som det är för mig nu så försöker man på något vis göra andra saker som man kan kontrollera för att stilla sitt kontrollbehov. Jag brukade skära mig, jag brukade kontrollera mitt matinnehåll, jag brukade vara ute i timmar och springa, men nu gör jag inget av det…
Var på möte idag med kuratorn, blev lite tufft i slutet när hon tog upp något som jag inte ville prata om. Även om jag är glad för att jag ifrån så känner jag mig så svag när jag gör det, inte klarar av att prata om vissa saker. Känns inte kul alls och jag blir ledsen. Tror turen med den tröga cykeln tog slut på mig så när jag kom in i rummet mitt så bröt jag ihop totalt…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar