Just nu är jag inte sugen på någonting, jag är bara empty, tom inombords och jag vill egentligen bara krypa ner i sängen och sova bort denna kväll men det kan jag inte. Jag har inte ro till det i kroppen, det tar emot men det känns heller inte världens roligaste att sitta framför datorn och skriva. Jag har egentligen inget vettigt att komma med, inget att direkt berätta om förutom små tjafs men jag känner att jag måste få vädra ut lite så att jag kan tänka klart igen för nu känner jag mig bara tom och det känns som om jag har glömt en massa.
Det är en miljard tankar i mitt huvud, det är det vanligtvis med, men man tänker inte på att man tänker men nu känns det som om jag känner varenda tanke som passerar och jag känner mig pressad på något vis. Pressad till att göra och orka med massa.
Oktober månad är som tur var snart slut, kändes som om den aldrig skulle ta slut någon gång. Den har varit lång och konstig, fylld med missöden och lycka men de saker som har hänt har inte känts verkligt eller verkligt har de ju känts, verkligheten har varit lite för grov emellanåt.
Men det känns inte som om man riktigt har varit med om allting och känt, sagt, gjort allt det man har. Man har varit i en annan värld medan man under tiden har levt i sin skepnad här och nu känns det som om man vaknar upp ur en djup sömn och inte vill kliva ur sängen även om man vet om att man har säkert mycket att ta igen efter alla timmar av sömn men man orkar inte. Det är varmt i sängen och väldigt inbjudande till att somna om igen och strunta i alla måsten hit och dit.
Jag har en hel del att göra, en massa pappersarbeten, telefonsamtal, samtal med kurator samt besök på sjukhus som jag måste vara på och sedan står jag inför den hemska frigivelsen från denna tunga börda som jag går och bokstavligen bär på inom mig…
Jag fick skjuts till skolan idag på morgonen… Jag är glad för att jag vågade påpeka för personalen att det var frost på cykelsadeln som inte gick att ta bort och det kändes bara omänskligt om de skulle tvinga mig att sitta på den. Har man inte haft urinverksinfektion så kommer man ju att få det om jag hade suttit mig på sadeln och låtsas som att jag inte kände att det blev blött och att jag frös som utav bara helvete. Jag fick skjuts till skolan och kom tidigt dit. Satte mig i en fåtölj med avhuggen rygg och försökte göra det bekvämt för mig. Läste en hel del medan resten av gruppen ramlade in.
Dagen gick snabbt men segt, kommer inte ihåg vad vi pratade om direkt. Känns mer som en massa mummel och jag var väl inte riktigt där heller. Mina tankar var någon annanstans men jag vet inte var, jag minns inte vad jag tänkte på eller vad det var som gjorde att jag inte kunna stanna kvar i rummet utan sväva vidare.
Blev sedan vid tre tiden hämtad för att åka på ett läkarbesök, läkarbesöket gick rätt så bra men gick inte med på att de oplanerat skulle sticka mig i fingret. Så sa barskt nej det tänker jag inte göra, ni har redan fått mitt blod så varför ska ni sticka igen, tänkte jag. Samtalet med läkaren gick bra, de mätte och klämde på mig. Sa si och så, frågade om jag druckit alkohol nu sen sist och jag svarade ärligt nej.
Vi åkte sedan därifrån när allt var klart och köpte lite små saker på vägen, köpte bl.a. frimärken, postade ett brev, växlade in mina 50 öringar och hämtade mina skor hos skomakaren…
Som jag inte kan kalla för någon skomakare.
Han hade ingen koll på vart mina skor var, vad det var som skulle ordnas och han gick säkert runt i affären och letade efter min känga i 5 minuter och kom sedan på vad han hade gjort av den. Han hade inte påbörjat lagningen av min känga ens och jag hade lämnat in den för minst en månad sedan om inte mer. Med tanke på hur oprofessionellt allt kändes så bad jag bara om min känga tillbaka och gick därifrån. Glad är jag för att jag återfått min stackars känga, saknat den hah. Hur man nu kan göra det vet jag faktiskt inte…
När vi befann oss åter tillbaks på hemmet så åt jag lite, försökte få mat ro även om knarkardrottningen satt i bakgrunden och mumlade, sluddrade, pratade i nattmössan, vad man nu ska kalla det. Men hon störde som utav bara helvete och när jag sedan fick höra någonting om en misskött katt som var här, djurplågeri blev jag fly förbannad.
Frågade henne om det var min katt hon syftade på, ja svarade hon och en massa annat mummel, jag sa ifrån och sa att du har inget med min katt att göra överhuvudtaget och du ska inte prata om sådant helt enkelt, du kan vara djurplågeri osv.
Mera mummel och avvisande från hennes sida, jag sa återigen ungefär samma sak men med högre och mer bestämd röst, till slut skrek jag till henne att hon inte har med det att göra och att hon inte ska prata om min katt, PUNKT. Personalen som satt bredvid mig tog mitt parti, yay, och sa att hon, knarkardrottningen, inte får lov att säga så till mig, det är kränkande och bla bla bla. Hon tystnade inte direkt, man hörde hennes mummel i bakgrunden men man kunde väl inte göra mera. Jag fick stor lust till att slänga mitt glad i huvudet på henne men gjorde det som tur var inte, tror inte hon skulle bli så glad då. Men jag ville så hemskt gärna, för jag stör mig på henne enormt, är så oerhört trött på henne att det inte går med ord att beskriva hur trött jag verkligen är på henne.
Nu efter en lång dusch som inte var lika jobbig som jag har trott att den skulle vara så är jag trött och vill bara gräva ner mig i sängen och dö lite. Dö tillsammans med min bok som är grov ^^
En massa sex som är brutalt och från en mans perspektiv. Känns lite jobbigt att läsa om det men boken är bra.
Pause/ Play heter den..
Dags att dö…
Det är en miljard tankar i mitt huvud, det är det vanligtvis med, men man tänker inte på att man tänker men nu känns det som om jag känner varenda tanke som passerar och jag känner mig pressad på något vis. Pressad till att göra och orka med massa.
Oktober månad är som tur var snart slut, kändes som om den aldrig skulle ta slut någon gång. Den har varit lång och konstig, fylld med missöden och lycka men de saker som har hänt har inte känts verkligt eller verkligt har de ju känts, verkligheten har varit lite för grov emellanåt.
Men det känns inte som om man riktigt har varit med om allting och känt, sagt, gjort allt det man har. Man har varit i en annan värld medan man under tiden har levt i sin skepnad här och nu känns det som om man vaknar upp ur en djup sömn och inte vill kliva ur sängen även om man vet om att man har säkert mycket att ta igen efter alla timmar av sömn men man orkar inte. Det är varmt i sängen och väldigt inbjudande till att somna om igen och strunta i alla måsten hit och dit.
Jag har en hel del att göra, en massa pappersarbeten, telefonsamtal, samtal med kurator samt besök på sjukhus som jag måste vara på och sedan står jag inför den hemska frigivelsen från denna tunga börda som jag går och bokstavligen bär på inom mig…
Jag fick skjuts till skolan idag på morgonen… Jag är glad för att jag vågade påpeka för personalen att det var frost på cykelsadeln som inte gick att ta bort och det kändes bara omänskligt om de skulle tvinga mig att sitta på den. Har man inte haft urinverksinfektion så kommer man ju att få det om jag hade suttit mig på sadeln och låtsas som att jag inte kände att det blev blött och att jag frös som utav bara helvete. Jag fick skjuts till skolan och kom tidigt dit. Satte mig i en fåtölj med avhuggen rygg och försökte göra det bekvämt för mig. Läste en hel del medan resten av gruppen ramlade in.
Dagen gick snabbt men segt, kommer inte ihåg vad vi pratade om direkt. Känns mer som en massa mummel och jag var väl inte riktigt där heller. Mina tankar var någon annanstans men jag vet inte var, jag minns inte vad jag tänkte på eller vad det var som gjorde att jag inte kunna stanna kvar i rummet utan sväva vidare.
Blev sedan vid tre tiden hämtad för att åka på ett läkarbesök, läkarbesöket gick rätt så bra men gick inte med på att de oplanerat skulle sticka mig i fingret. Så sa barskt nej det tänker jag inte göra, ni har redan fått mitt blod så varför ska ni sticka igen, tänkte jag. Samtalet med läkaren gick bra, de mätte och klämde på mig. Sa si och så, frågade om jag druckit alkohol nu sen sist och jag svarade ärligt nej.
Vi åkte sedan därifrån när allt var klart och köpte lite små saker på vägen, köpte bl.a. frimärken, postade ett brev, växlade in mina 50 öringar och hämtade mina skor hos skomakaren…
Som jag inte kan kalla för någon skomakare.
Han hade ingen koll på vart mina skor var, vad det var som skulle ordnas och han gick säkert runt i affären och letade efter min känga i 5 minuter och kom sedan på vad han hade gjort av den. Han hade inte påbörjat lagningen av min känga ens och jag hade lämnat in den för minst en månad sedan om inte mer. Med tanke på hur oprofessionellt allt kändes så bad jag bara om min känga tillbaka och gick därifrån. Glad är jag för att jag återfått min stackars känga, saknat den hah. Hur man nu kan göra det vet jag faktiskt inte…
När vi befann oss åter tillbaks på hemmet så åt jag lite, försökte få mat ro även om knarkardrottningen satt i bakgrunden och mumlade, sluddrade, pratade i nattmössan, vad man nu ska kalla det. Men hon störde som utav bara helvete och när jag sedan fick höra någonting om en misskött katt som var här, djurplågeri blev jag fly förbannad.
Frågade henne om det var min katt hon syftade på, ja svarade hon och en massa annat mummel, jag sa ifrån och sa att du har inget med min katt att göra överhuvudtaget och du ska inte prata om sådant helt enkelt, du kan vara djurplågeri osv.
Mera mummel och avvisande från hennes sida, jag sa återigen ungefär samma sak men med högre och mer bestämd röst, till slut skrek jag till henne att hon inte har med det att göra och att hon inte ska prata om min katt, PUNKT. Personalen som satt bredvid mig tog mitt parti, yay, och sa att hon, knarkardrottningen, inte får lov att säga så till mig, det är kränkande och bla bla bla. Hon tystnade inte direkt, man hörde hennes mummel i bakgrunden men man kunde väl inte göra mera. Jag fick stor lust till att slänga mitt glad i huvudet på henne men gjorde det som tur var inte, tror inte hon skulle bli så glad då. Men jag ville så hemskt gärna, för jag stör mig på henne enormt, är så oerhört trött på henne att det inte går med ord att beskriva hur trött jag verkligen är på henne.
Nu efter en lång dusch som inte var lika jobbig som jag har trott att den skulle vara så är jag trött och vill bara gräva ner mig i sängen och dö lite. Dö tillsammans med min bok som är grov ^^En massa sex som är brutalt och från en mans perspektiv. Känns lite jobbigt att läsa om det men boken är bra.
Pause/ Play heter den..
Dags att dö…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar