Down on Johnsons street

Jag sitter gråtandes och läser om förlossningens tre steg på en hemsida.
http://www.vardguiden.se/Tema/Gravid/Forlossningen/Forlossningens-tre-steg/
 Jag känner obehaget i mitt underliv, känner hur panikartad jag är inför förlossningen. Att se förlossningen som ett slut på det hela hjälper inte mycket faktiskt, det hjälper en del men jag vill ändå trots allt inte genomgå förlossningen. Jag vill verkligen inte föda något hemskt jävla skit barn.
Det är inte en del av det hela som jag vill vara med om, jag vill inte ta del av det sista utav graviditeten. Jag vill bara inte. Det tar emot och jag vill skrika:
NEJ!!!!
 JAG VILL INTE RÖR MIG INTE; JAG VILL INTE FÖDA! JAG TÄNKER INTE  FÖDA!
ALDRIG! ALDRIG ALDRIG NÅGONSIN!
 

Jag är inte bara hemskt rädd jag är så panikartad att jag inbillar mig att jag ska föda nu på en gång. Jag är rädd för det som händer sedan. Jag är rädd för tiden innan födseln och jag är rädd för tiden efter den. Kommer jag att vara ensam eller kommer någon att vara hos mig?
Hur kommer jag att vara just då, lika panikslagen som nu eller värre?
Jag litar inte ett dugg på läkarna. De skrämmer mig enormt mycket. Jag vill inte prata med dem, jag vill inte se dem jag vill bara bort från dem. De vill ha mitt blod och jag vill inte ge det. De vill mäta min fitta och det vill jag inte. Jag vill bara inte. Jag vill bara slippa den biten, jag vill inte ha med sjukhus, barn, förlossning eller blodprover att göra.
JAG VILL INTE!

Men jag måste…..
Jag måste även om jag inte vill. Jag måste även om det skrämmer livet ur mig. Jag måste även om jag  hellre dör än att behöva föda ett oönskat helvetes barn. Jag vill verkligen inte men det finns inget man kan göra, ingenting överhuvudtaget.
Alla dessa tankar om min rädsla inför det som komma skall gör att det  kryper i mig, det känns som om larver kryper inuti mig och jag vill slå och klösa sönder mig själv. Banka huvudet mot väggen tills jag inte känner mer.
Spräcka skallen och dö och slippa föda ett jävla barn som ingen vill ha!
Och när jag känner hur detta monster rör sig inuti mig blir jag ännu mer rädd. Jag blir äcklad, och mina impulser blir starkare, jag vill bara bort bort bort, jag vill klösa bort äcklet, tvätta, skrubba bort det. Det känns som om jag blir våldtagen på nytt återigen.
Något äckel har varit i mig, smutsat ner mig, befläckat mig, gjort mig äcklig. Jag vill tvätta bort allt smuts, tvätta bort barnet, tvätta bort minnena och den paniken som jag känner.

Jag vill döda barnet. Jag vill faktiskt det men det är inget jag kan säga till någon för då tror de att jag är galen. Är jag galen om jag vill döda det?
Jag håller allt inom mig för annars skrämmer jag iväg andra. Jag skrämmer iväg dem med mina tankar, mina känslor och min gråt och mina skrik som inte hörs eller som inte syns. Jag kan inget göra mer än att leva med min rädsla och tvingas göra något som jag absolut inte vill.
Innan när allt detta var nytt för mig, graviditeten, när jag nyss fått reda på att jag var gravid så funderade jag seriöst på att ta livet av mig. Jag funderar fortfarande på det…

Min aptit har försvunnit igen, återfann den när jag var på permissionen men nu är den borta. Jag åt inget igår och jag har knappt ätit något idag. Jag lever på lite coca cola som jag då och då häller i mig. Jag vet att barnet inte dör av att jag gör såhär men det känns bra att göra uppror mot det.
Visst barnet är oskyldigt men jag är minst lika oskyldig, jag får sparkar och åter sparkar och sedan på det värk överallt och svårigheter med att sova, duscha, visa mig ute bland andra, stiga upp och ner i sängen, resa mig från ett sittande position osv. jag får en massa skit tack vare denna jävla ungen och jag tänker inte gå med på det. Det är inte så jäkla oskyldigt, inte enligt kristendomen hahaha! :P
Visst är det oskyldigt men det ger inte det anledning till att ständigt påminna mig om sin närvaro.