Jag plågas nog som det är av de skador som jag har åstadkommit på mig själv under mina deppigaste år. Jag får leva med dem var dag, se dem, känna av dem och ja bara leva med dem. Jag kan inte göra någonting åt dem utan kan bara acceptera att de finns.
Nu när min tid på k-rehab börjar närma sig sitt slut så är det väldigt konstigt att se tillbaka på ens handlingar och hur dum och desperat man blir när man är så pass isolerad som man är. Man blir vän med folk man egentligen inte har något gemensamt med förutom drogerna och kanske någon psykisk åkomma. Man fördriver tiden med att sitta och klaga på hur dåligt det är att bo på hemmet, man är bara bland en grupp människor som är lika desperata och trängda som en själv, man är desperat efter närhet och trygghet, man knarkar tillsammans och försöker att njuta av det lilla ruset som man upplever även om oron för att bli påkommen är rätt stor. En inre oro som ger en adrenalin men som även gör en stressad och nervös.
Jag kommer ihåg då jag och två andra samlades nere i källaren och drack spetsat te, det smakade illa men effekten var värd den hemska grumliga smaken. Vi gömde oss inne i torkrummet och låg på madrasser. Två av oss var utslagna men ändå kontaktbara. Jag minns små bitar av det men minns inte hur jag kom till sängen…
Jag gjorde en sak under min tid på hemmet som jag verkligen ångrar, jag ångrar den djupt. Den får mig ibland att vilja klösa sönder mitt skinn, dränka mig själv i mitt eget blod och spy av äckel. Jag hatar mig själv för att jag inte var starkare. För att jag inte kunde streta emot. För att göra saken mindre bra så var jag dessutom påverkad, ingen ursäkt bara ett faktum.
Som sagt man blir desperat och man gör saker som man sedan ångrar likt ett oönskat barn.
Jag ångrar vart enda ord, jag ångrar varje cigarettpaus, jag ångrar all fysisk kontakt.
Men….
För att inte fördöma allt så ska jag sluta där.
Har jag fått något bra utav denna vistelse, denna så kallade behandling?
En fråga jag har frågat mig själv rätt ofta och jag vet inte om jag kan vara ärlig eller om jag ens kan lura mig själv till att det finns något bra med min vistelse där.
Men något måste det ju ha gett mig.
Även om jag gjorde det mesta själv…
Det jag kan konstatera är följande.
- De gav mig inget stöd
- De gav mig indirekt tillgång till mycket droger,
- De gav mig tabletter som jag lärde mig att missbruka och gömma undan.
- De gav mig upplevelser som jag önskar att jag hade sluppit.
- De gav mig falska löften.
- De gav mig ingen säker behandling.
- De gav mig mer besvikelse och osäkerhet än vad jag klarade av i slutändan.
Samtalen som jag hade med en terapeut gav mig ingenting, han kränkte mig, han skrattade mig i ansiktet, talade om för mig hur dum jag var och dessutom så gav han mig ingenting bra alls.
Den andra, psykologen som gjorde min utredning, påminde mig om att jag var smart men väldigt dum han frågade varför jag gjorde så osv och han frågade mig en dum fråga som jag inte kan släppa än...
Visst det är väl okej att vara nyfiken men varför så nyfiken? Varför så pervers och grov?
Jag mådde sämre efter mötena än vad jag gjorde innan och jag förstod inte varför jag skulle gå på de mötena när de bara plågade mig både i vaket tillstånd som sovande. Min handläggare på socialen som inte längre är min handläggare gav mig bara mindre och mindre frihet. Han gjorde det till ett tvång att gå på de där mötena med psykologen och terapeuten och sedan berövade han mig på permissioner.
Mötena med psykologerna osv. de fick mig att må sämre och sämre och jag grävde ner mig själv i sängen och svalde mina piller. Jag kunde sova bort dagarna, mer eller mindre.
Många förstod väl att jag hade blivit felplacerad men det var ingen som tog ansvaret, allra minst jag själv. Men det fanns ingen ork, jag gjorde några försök att komma därifrån men fick bara ett blankt nej gång på gång ifrån socialen, bla. Min självkänsla blev sämre och sämre och jag klarade helt enkelt inte av att ens kontakta någon eller prata om något alls. Mitt humör gick ner och ännu längre ner, jag var nere i hopplösheten och en dag när vi pratade om hur stor vinst ägarna gör på oss var månad bröt jag ihop.
För det var så jävla hopplöst i den stunden.
Vi fick ingen hjälp, ingen lyssnade på oss, vi bad om hjälp men fick ingen, vi skrek och vi kämpade men vi fick inget tillbaka och sen på det så får man reda på hur mycket de tjänar på att bara ha en där var dag och sen under en månad blev bara för mycket.
Det rörde sig om flera hundratusen…
You let me violate you
You let me desecrate you
You let me penetrate you
You let me complicate you
Help me
I broke apart my insides
Help me
I've got no soul to sell
Help me
The only thing that works for me
Help me get away from myself
Inklistrat från <http://artists.letssingit.com/nine-inch-nails-lyrics-closer-9d8bjzn>
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar