Jag
har nästan nyss vaknat, eller egentligen så kan man säga att jag har varit mer
eller mindre vaken under hela natten och precis gått upp och klätt på mig.
Sitter med datorn nästan i famnen och försöker bortse från den smärta som jag
känner i min ena höft och längs med hela ryggraden och över magen.
Det finns inga kläder som kan göra så att min mage syns mindre, det finns inget någon kan säga som kan få mig att känna mig bättre till mods just nu. Jag är i ett hopplöst tillstånd.
Mina växlingar mellan glad till ledsen är icke acceptabla. Jag var redan innan jag var gravid konstig i mitt humör och i hur det växlade men nu är det helt enkelt bara för mycket för mig.
(Jag har diagnosen bipolär, orkar inte gå in på vad det betyder men det innebär ungefär: snabba som långsiktiga växlingar i humör, allt från glad till självmordsbenägen osv. )
Jag vill inte stiga upp ur sängen längre…
Jag önskar att det fanns något som kunde få mig att må bättre. Ju mer jag försöker desto sämre går det och jag blir lätt arg på absolut ingenting och jag gråter nästan jämt för absolut ingen anledning och sen på det får jag hela dagen lång höra en hemskt massa tjat och gnäll..
Som får mig bara att vilja få damp ordentligt och ta sönder allting som kommer i min väg.
Jag bokstavligen HATAR att vara gravid.
Jag hatar varje känsla som jag känner.
Jag hatar varje del av graviditeten.
Jag hatar att känna mig så oduglig som jag gör.
Jag hatar att jag inte kan göra det jag vill göra.
Jag hatar att känna mig så otillräcklig, ivägen, jobbig, ledsen, hopplös, ful och fet.
Jag hatar att jag inte kan tillfredsställa någon.
Jag hatar att känna hur (skit, bajs, djävuls, missfostret till barn) rör sig inom mig.
Jag hatar att behöva dela min kropp med någon annan.
Jag hatar att vara gravid, allting som har med graviditet hatar jag.
Jag känner mig så indirekt påtvingad detta tillståndet, det är så sant som att det inte är mitt val men det känns som om det är mitt fel att jag är i det tillståndet som jag är. Och ibland känns det som om folk dömer mig med blicken så fort de får reda på hur allting ligger till.
Jag känner mig bara så fel.
Det känns verkligen som om det är mitt fel, jag kommer ihåg när jag var hos gynekologen och fick reda på att jag var gravid, de såg ner på mig och fick mig att känna mig så skamsen.
De fick mig att gråta...
Hur kan man gå runt och vara smyg gravid i två/tre månader utan att märka något, hur kunde jag vara så dum. Är du helt väck eller? Hur dum får man vara? Nej du måste föda barnet? Du måste vänja dig vid att se det på ultraljudet för du ska ha barn, förstått?
Nej usch..
Jag vill inte ha barn. Jag vill inte föda, jag vill inte bära och jag vill inte ha med det att göra. Det är väl en kvinnas plikt att ge sin man ett barn eller flera, men jag tänker inte göra det. Jag vill inte ha barn på långa vägar. Det finns inget i mig som drar mig till barn, snarare tvärtom. Jag tar avstånd från dem eftersom de skrämmer mig och gör mig så äcklat ledsen och rädd.
Nej nu ska jag lägga mig ner och gråta tyst och hoppas på att ingen ser mig…
http://mammasidan.se/foerlossning/efter-foerlossningen
Det finns inga kläder som kan göra så att min mage syns mindre, det finns inget någon kan säga som kan få mig att känna mig bättre till mods just nu. Jag är i ett hopplöst tillstånd.
Mina växlingar mellan glad till ledsen är icke acceptabla. Jag var redan innan jag var gravid konstig i mitt humör och i hur det växlade men nu är det helt enkelt bara för mycket för mig.
(Jag har diagnosen bipolär, orkar inte gå in på vad det betyder men det innebär ungefär: snabba som långsiktiga växlingar i humör, allt från glad till självmordsbenägen osv. )
Jag vill inte stiga upp ur sängen längre…
Jag önskar att det fanns något som kunde få mig att må bättre. Ju mer jag försöker desto sämre går det och jag blir lätt arg på absolut ingenting och jag gråter nästan jämt för absolut ingen anledning och sen på det får jag hela dagen lång höra en hemskt massa tjat och gnäll..
Som får mig bara att vilja få damp ordentligt och ta sönder allting som kommer i min väg.
Jag bokstavligen HATAR att vara gravid.
Jag hatar varje känsla som jag känner.
Jag hatar varje del av graviditeten.
Jag hatar att känna mig så oduglig som jag gör.
Jag hatar att jag inte kan göra det jag vill göra.
Jag hatar att känna mig så otillräcklig, ivägen, jobbig, ledsen, hopplös, ful och fet.
Jag hatar att jag inte kan tillfredsställa någon.
Jag hatar att känna hur (skit, bajs, djävuls, missfostret till barn) rör sig inom mig.
Jag hatar att behöva dela min kropp med någon annan.
Jag hatar att vara gravid, allting som har med graviditet hatar jag.
Jag känner mig så indirekt påtvingad detta tillståndet, det är så sant som att det inte är mitt val men det känns som om det är mitt fel att jag är i det tillståndet som jag är. Och ibland känns det som om folk dömer mig med blicken så fort de får reda på hur allting ligger till.
Jag känner mig bara så fel.
Det känns verkligen som om det är mitt fel, jag kommer ihåg när jag var hos gynekologen och fick reda på att jag var gravid, de såg ner på mig och fick mig att känna mig så skamsen.
De fick mig att gråta...
Hur kan man gå runt och vara smyg gravid i två/tre månader utan att märka något, hur kunde jag vara så dum. Är du helt väck eller? Hur dum får man vara? Nej du måste föda barnet? Du måste vänja dig vid att se det på ultraljudet för du ska ha barn, förstått?
Nej usch..
Jag vill inte ha barn. Jag vill inte föda, jag vill inte bära och jag vill inte ha med det att göra. Det är väl en kvinnas plikt att ge sin man ett barn eller flera, men jag tänker inte göra det. Jag vill inte ha barn på långa vägar. Det finns inget i mig som drar mig till barn, snarare tvärtom. Jag tar avstånd från dem eftersom de skrämmer mig och gör mig så äcklat ledsen och rädd.
Nej nu ska jag lägga mig ner och gråta tyst och hoppas på att ingen ser mig…
http://mammasidan.se/foerlossning/efter-foerlossningen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar