Sweet sugar

Det börjar likna ett hem nu, det är mysigt, det luktar oss, det ser ut som om man kan bo här, det är inte bara en massa kartonger längre, de flesta är faktiskt borta. Hyllorna är monterade och de börjar fyllas med våra tillhörigheter, de som får det lilla grytet att likna vårat.
Det är vårat nu...
Jag tycker om att bo så här, det är lite små saker som ska fixas hit och dit, en ny kontorsstol ska jag inskaffa, kanske två nya "dyra" förvaringslådor från Ikea men bortsett från det och att det är trångt så trivs jag bra här. Längtar tills vi får upp dörren så att vi kan spärra ute de andra som bor här, så att det blir lite mer privat.
Inte för att vi ska hitta på en massa bus men för att det kan vara skönt och kunna stänga om dig och slippa ha det öppet så som nu. Det är inte så roligt att andra kan komma in rusande till oss utan förvarning… Det finns ju de gånger då man vill vara ifred.

Idag har vi varit en runda på Ikea igen, fick fixa fler skruvar och hyllplan till hyllorna som vi monterat upp nu senare idag och jag köpte två dyra förvaringslådor som jag inte kunde föreställa mig skulle kosta mer än 100 kronor men som kosta 129 kr… Det sög lite men det var de nog värt kanske för de ser snyggare ut än att ha en massa små skit synligt.
Har fått in alla mina kläder på plats i stort sett och har börjat fylla väggarna med lite art, planscher,"tyg" tavlor, ljus och annat små skit som gör att det ser bra ut.
Det börjar verkligen kännas som hemma minst sagt vilket är skönt.
Och snart kommer vi få tillgång till en egen frys och kyl här nere så vi slipper springa upp och ner i trapporna och störa de som sover på natten…

Bortsett från hur allt går här hemma så känner jag mig lite små orolig. Förlossningen är mindre än en månad fram i tiden, jag fyller år snart och jag fruktar att jag kommer få ligga på sjukhus på min födelsedag. Jag vet om att ens födelsedag är en helt vanlig dag men det skulle inte vara så roligt att ligga på sjukhus, ett av de värsta ställena jag vet, på min födelsedag. Jag brukar vara tillräckligt deppig på mina födelsedagar för att kunna ta livet av mig så det skulle som sagt vara skönt att slippa vara på sjukhus och hantera ännu mera skit…
Fast har inga planer för min födelsedag, vill bara att den dagen ska passera så fort som möjligt så att jag slipper oroa mig för vad som kan hända eller inte hända.
Förstår inte varför jag mår dåligt på min födelsedag, har gjort det ett par år tillbaka nu vad jag minns, men jag har alltid mått mindre bra så jag vet inte riktigt hur man ska ta det i beräkning. Men det gör mig lite smått fundersam men det finns inget man kan göra, det är bara till att överleva...
Hoppas nästan på att jag glömmer bort att det är min födelsedag så jag slipper bli så hängig.

Varje gång värkarna sätter igång, varje gång jag känner av någonting som rör sig eller som är obehagligt så blir jag rädd att det är tid för mig att föda. Jag känner mig otroligt spänd jämt, jag går bara och väntar på att vattnet mitt ska gå och att värkarna ska bli omänskliga, rena tortyren. Jag fruktar den dag då vattnet faktiskt går* och då jag känner på mig att värkarna inte går bort eller minskar i styrka utan tilltar och blir istället värre. Jag verkligen fruktar det och jag känner mig som en jagad hare. Rädd som helvete, så rädd att jag kunde skaka vid vissa tillfällen.
Känner mig till och från lite bortkommen och vilsen men det passerar inte några varningslinjer så jag håller mig lugn och försöker göra det bästa utav situationen. Jag är ju trots allt inte ensam, jag har stöd, ett underbart stöd som jag inte kan ersätta med någonting!
Vet inte hur jag skulle klara av allting utan stödet från honom, min varg Jimmy <3