Jag sitter på hemmet nu, precis packat upp allting, hela väskans innehåll ligger på sängen och jag orkar inte bry mig om det. Jag är inte ett dugg trött bara en hel del less på precis allting. Jag vet att det finns mycket runt omkring mig som är bra men det känns oviktigt när jag mår såhär dåligt över vissa saker. Det känns som om något motarbetar mig samtidigt som det inte gör det. Jag är oerhört rädd och ledsen för många saker, en del saker som jag inte ens så mycket som kan skriva om. Jag vill bara att denna tid som jag har framför mig, de närmsta månaderna ska gå bra, att jag ska slippa komma i kläm och hamna fel och bli behandlad felaktigt.
Det var länge sedan jag kände mig såhär obeskrivligt nedstämd, jag vet varför men det hjälper mig inte, jag är nära gråten och jag önskar på något vis att jag kommer överleva denna natt på något vis, utan några större störningar. Förutom saknaden efter någon annans beröring, värme och ljud, andetag, rörelser och bortsett från kylan och den svidande ensamheten. Jag önskar att jag kan bortse från det och bara få sova en natt utan störningar. Jag önskar att jag var i någons sällskap för jag tycker inte om att känna mig såhär ledsen och samtidigt vara så ensam.
För var gång som jag återvänder från en av mina permissioner hit så känns det bara svårare och svårare att komma tillbaka. Jag vill verkligen inte vara här och jag tvivlar inte för en sekund att jag kommer trivas bra utanför, jag längtar tills jag äntligen har gjort allt stök och bök, flyttat allt, få bekräftat från vem jag ska få pengar ifrån osv. Men som läget är nu så är allt det framför mig och jag vet inte om jag orkar. Det känns inte som om jag har orken till att göra allting som jag är tvungen till att göra, även om jag vet att allt besvär innan jag når mitt slutliga mål är värt det så vet jag inte om jag kommer orka hela vägen. Jag känner mig ensam och jag vet inte om jag kommer kunna klara av allting ensam.
Det känns så tungt, allting.
Det känns som om jag bär hela världens problem och bekymmer på mina axlar, som om allting hänger på mig. Det är outhärdligt här inne i mina tankar, det kretsar bara kring det som är jobbigt och det tynger mig ännu mer. Ju mer jag försöker tänka på att inte tänka på det som får mig att må såhär desto svårare är det. Tankarna penetrerar min hjärna fullkomligt och jag önskar inget hellre än att denna dag var över, att hela denna vecka var över, att alla dessa månader fyllda med orosmoment, smärta och fruktan var över så att jag kan andas ut för en gångs skull.
Ibland känns det bara så omöjligt allting, det känns tungt och jobbigt och det känns som om världen ger vika, som om allting under mig rasar samman och jag faller långt ner i helvetets mäktiga, brinnande gap. Jag önskar så innerligt att detta var över, att jag var klar med detta kapitel av mitt liv, detta kapitel som innehåller så mycket smärta och rädsla.
Nu på väldigt länge så har jag för en gångs skull kammat mitt hår, vilket behövdes så väl. Kände mig så skabbig och smutsig när det var tovor över allt och när det låg fel och hamna fel och fick hela jag att se väldigt ful och hemsk ut.
Jag önskar innerligt att var hemma hos den jag tycker om, den som jag tillbringat min glädjande helg hos. Jag önskar att jag kunde vara där och fick lov till att känna mig något så när bra tillmods, slippa vara ensam med dessa påträngande tankar. Jag är nästan säker på att de tankar som jag har och som plågar mig nu inte ens så mycket som hade funnits hos mig om jag bara hade varit någon annanstans än här. Men nu är verkligheten inte sådan, inte för tillfället, men det dröjer inte länge förrän jag får lov att ha det så men det dröjer tillräckligt länge för att jag ska kunna bryta ihop totalt och må så skitigt som jag mår nu…
Jag ska försöka att sova en stund eller åtminstone lägga mig i sängen, huttra tills jag somnar…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar