Skepp o hoj

Varför blir jag så rörd när jag läser om kärlek på en blogg?
Är det alla mina hormoner som spökar eller är jag så känslig?
(Varning för ett hemskt deppigt inlägg)

Det är sen morgon, jag är rastlös och har inte lust med någonting men jag måste göra någonting, det är frustrerande och triggar igång min rastlöshet ännu mer. Jag kan gå ut och promenera men det är kallt, eller det känns inte lockande när det är vitt ute.
Det är bara jag som är vaken och jag känner att jag har ett ansvar.
Jag har ett ansvar för mig själv och för lägenheten som jag är i.
Det är fredag, imorgon är det fest, sista moonfesten. Känns sorgligt för deras del, jag är ju inte en del av kompisgänget, jag är en outsider, så det känns mer som om jag är där och förstör. Ungefär som när jag, Jimmy och Jimmys vänner hade sett Airbender filmen på bio och skulle iväg på en fest efteråt. Jag förstörde kändes det som och även om jag inte vill sabotera för Jimmy så kunde jag inte vara där.
Jag funderade på att gömma mig eller bara gå därifrån utan att säga någonting men jag kunde nästan ana att jag fått uppmärksamhet om jag gjort så och jag ville inte ha uppmärksamhet.
Jag försökte att inte dra till mig uppmärksamhet eller göra någonting som stod ut men jag lyckades inte och jag var inte direkt på humör heller.
 Och jag känner mig hemskt
hemskt
hemskt ful när jag jämför mig själv med de andra tjejerna.
 
De är smala, de är fina, de har inga fräknar, de har inga små finnar, de har inget slitage på håret, de har fina kläder på sig och ser väldigt söta och sexiga ut, de har inga bristningar, de har inga skärsår som är heltäckande. De har inga brister i mina ögon, visst de är inte perfekta men deras kroppar är så mycket snyggare än min.
 Jag kan seriöst inte förstå hur man ens kan vilja ha mig i närheten när jag ser ut så som jag gör. Jag är ett stort freak, en stor klumpig valross som bara ställer till det för de runt omkring mig. Och som har ont i ryggen jämt och ständigt.
På ett vis så önskar jag ibland att jag aldrig åkt till Stockholm, rymt hit, när jag var 17, nykär och naiv. Men hur hade mitt liv sett ut då? Hade det varit så mycket bättre?
Jag hade knarkat och druckit mig full, jag hade skurit mig och jag hade tagit livet av mig till slut med alla olika saker som jag utsatte min kropp för. Jag förstår inte hur jag ens kan tänka så som jag gör, att jag ibland önskar att jag var där jag var innan, alkoholpåverkad, drogpåverkad, 40kg och blödande skärsår.
Hur kunde jag falla för en sådant fult spel som mitt ex spelade?
Fast vem kan klandra mig egentligen, den enda ömhet som jag fått är från honom, den första beröring som inte kändes fruktansvärd och betald och det var väl också därför jag rymde iväg med honom, till honom i Stockholm.
Men är det något jag ångrar nu?
 
Kom off topic nu, en hel del men men.
Tillbaka till festen...
Visst jag kan dricka alkohol om jag vill, men ska jag verkligen vara så jävla egoistisk?
Ska jag riskera ett oskyldigt liv en permanent missbildning för att jag vill festa lite?
Är det så viktigt med alkohol och fest?
Njae, det är väl inte det om man ser det så men fan jag vill ha alkohol ändå. Jag vill ösa i mig, dricka direkt ur flaskan och försvinna bort till den värld som är overklig men bra att vara i ett tag.
Det är inte det att min värld nu är tråkig eller jobbig, det är den inte, inte för stunden. Men ändå så vill jag bort, jag vill ta flyktvägen och bara komma bort.
Jag har länge funderat på om jag ska dricka eller inte, ta en sup eller två eller tio. Ta lite benzo och röka på lite men det är än så länge bra tankar.
Fast det skulle vara skönt att ligga utslagen på sängen och vara borta och bara känna av jordens rubbningar…

Aja, nu ska jag återgå till sängen där det ligger en varm varg!