Jag sitter och väntar på att skrivarglöden ska kicka in, eller rättar sagt att jag ska komma på något att skriva om. Jag har mängder av tankar som surrar i huvudet men det finns inget som låter rätt när det kommer ner på papper. När jag skriver låter det som om jag klagar och lämnar ut vissa personer, som om jag försöker hitta saker att klaga på.
Jag känner mig tom sånär som full.
Jag har mängder av saker som jag ska göra, som jag kan göra och som jag tänker på och som jag ser framemot och som jag fruktar men ändå så kan jag känna denna tomhet trots att jag ändå är full med olika tankar och känslor. Jag vet inte om jag har stängt av någon del av mig eller om jag bara är allmänt förvirrad. Jag är nog inte förvirrad, för jag kan ju faktiskt skriva och jag kan prata och jag kan tänka men att jag känner mig förvirrad är en annan sak än att vara förvirrad på riktigt. Jag känner mig förvirrad men jag är inte förvirrad, intresseklubben antecknar verkligen för detta är ju så intressant.
Jag råkade komma över mina gamla bilder från 2009, de är inte så gamla men det
känns som om det var en hel livstid sen det hände och sen min vardag såg ut som
den gjorde då.
Jag kom på att jag saknar min katt väldigt mycket.
Jag har nya bilder utav henne i mitt huvud som får mig att bli tårögd när jag tänker på henne.
Mötet med henne var prislöst, det går inte att beskriva hur underbart det var att finna henne själv ute innan jag ens fått förklarat för mig att det verkligen var hon.
Jag var nu för en eller två helger sen hos henne i Täby och hälsade på och jag hann inte komma så långt in på garageinfarten innan jag fick syn på henne. Först trodde jag att det var en annan katt eftersom de som hon bor hos har en till som är svart precis som hon men när jag kom närmare såg jag att det var hon...
Hon har verkligen blivit en vacker primadonna.
Hon är stor, har fina former och vackra klara ögon och hennes speciella beteende går inte att ta miste på.
Jag kom på att jag saknar min katt väldigt mycket.
Jag har nya bilder utav henne i mitt huvud som får mig att bli tårögd när jag tänker på henne.
Mötet med henne var prislöst, det går inte att beskriva hur underbart det var att finna henne själv ute innan jag ens fått förklarat för mig att det verkligen var hon.
Jag var nu för en eller två helger sen hos henne i Täby och hälsade på och jag hann inte komma så långt in på garageinfarten innan jag fick syn på henne. Först trodde jag att det var en annan katt eftersom de som hon bor hos har en till som är svart precis som hon men när jag kom närmare såg jag att det var hon...
Hon har verkligen blivit en vacker primadonna.
Hon är stor, har fina former och vackra klara ögon och hennes speciella beteende går inte att ta miste på.
Hon är verkligen egen, det finns ingen som
är så som hon är och hon är mer än underbar.Jag satte mig på huk när jag fick se henne, ropade på henne och hon kom smygandes fram mot mig, nosade försiktigt och började sedan jama.
Hon började kravla upp på mig och lägga sig i mitt knä och spinna och göra så som hon alltid brukade göra när hon var hos mig.
Vända upp huvudet mot mig och halvt om halvt blunda med ögonen och ge ifrån sig små jamanden och sedan återgå till att lägga huvudet på min hand och spinna mera.
Hon är verkligen egen, det finns ingen som är så som hon är och hon är mer än underbar.
Jag satte mig på huk när jag fick se henne, ropade på henne och hon kom smygandes fram mot mig, nosade försiktigt och började sedan jama.
Hon började kravla upp på mig och lägga sig i mitt knä och spinna och göra så som hon alltid brukade göra när hon var hos mig.
Vända upp huvudet mot mig och halvt om halvt blunda med ögonen och ge ifrån sig små jamanden och sedan återgå till att lägga huvudet på min hand och spinna mera.
Hon kunde inte ligga stilla och var helt utom sig, hon körde maraton i mitt knä och buffade mig här och där och sedan pussa hon mig så som hon alltid brukade göra.
Nämligen, nosa på mitt ansikte, min mun och sedan ge mig en lätt puss…
Det är mitt senaste minne av henne, en minnesbild som jag tyvärr inte har på
foto som jag kan visa andra men som bara jag har tillgång till och som jag inte
kommer att glömma bort så lätt.
Bara när jag sitter och minns tillbaka såhär blir jag rörd.
För jag saknar faktiskt henne.
(En bakväg, en historia för att man ska förstå varför hon betyder så otroligt mycket för mig, nedan… Jag kommer till en poäng eller vad man ska kalla det)
Bara när jag sitter och minns tillbaka såhär blir jag rörd.
För jag saknar faktiskt henne.
(En bakväg, en historia för att man ska förstå varför hon betyder så otroligt mycket för mig, nedan… Jag kommer till en poäng eller vad man ska kalla det)
Innan jag kom på behandling och innan jag blev tvungen att flytta ifrån dem i
Täby så var jag väldigt instabil i mitt beteende.
Man kunde finna mig i pölar av blod, man kunde finna mig vid högt trafikerade spår, man kunde finna mig på alla möjliga konstiga vis och ställen.
Även drogad som helvete och kräkandes.
Det enda som då hindrade mig från att verkligen gå över styr med mitt beteende och ta livet av mig på riktigt var min lilla kattunge, hon som jag nu inte kan ha hos mig även om jag verkligen skulle vilja pga mitt samvete.
Tanken på henne gjorde att jag inte tog livet av mig utan bara plågade mig själv och alla andra i min närvaro. Hon fick mig att överleva och hon gav mig trygghet och kärlek som inte går att beskatta. Hon var som min lilla bebis, jag tog hand om henne, hon var mitt ansvar och jag var med henne redan då hon var liten bebis. Hon växte tillsammans med mig och blev den katt som hon är idag.
Hon är min lilla trogna vän, hon betyder väldigt mycket för mig och jag kommer inte att kunna glömma henne det är också därför så mycket känslor inom mig väcks när jag tänker på henne. Eftersom hon är min första katt och hon är alldeles för bra för att vara sann.
Hon är ett bevis på att jag kan klara av att ta hand om en katt trots att jag själv är i ett hemskt skick. Hon är ett levande bevis på att jag kan lyckas med något i livet även när jag mår som sämst och är på väg att dö, mer eller mindre indirekt...
Anledningen till att jag inte kan ha henne med mig när jag flyttar är inte pga praktiska saker. Om jag hade velat så hade hon kunnat följa med mig ned till Nybro när jag flyttar. Anledningen till att jag inte tar med henne ner är för att jag vet hur bra hon trivs där hon är nu, jag vet hur bra hon blir behandlad där och jag vet hur bra hon mår av att få vara där där hon är nu. Hon är där hon växte upp och hon får vara ute och hon får vara med de andra katterna som hon växte upp med och hon kan helt enkelt inte ha det bättre än vad hon har det hos dem.
Jag kan inte ge henne ett bättre liv eller tillvaro och det är därför jag också låter henne stanna kvar hos dem i Täby för jag vill inte skada henne mer än vad jag tror att jag har gjort. Även om hon inte påverkades av mina destruktiva handlingar direkt så känns det som om jag har varit hemsk mot henne ibland även om jag är medveten om att hon indirekt inte tog någon skada av det.
Hon är så hemskt underbar…
Aja, hoppas det inte var alltför tråkig läsning. Ska gå ifrån datorn och klä på mig och små fixa lite i lägenheten innan vi ska åka iväg lite med brum brum…
Man kunde finna mig i pölar av blod, man kunde finna mig vid högt trafikerade spår, man kunde finna mig på alla möjliga konstiga vis och ställen.
Även drogad som helvete och kräkandes.
Det enda som då hindrade mig från att verkligen gå över styr med mitt beteende och ta livet av mig på riktigt var min lilla kattunge, hon som jag nu inte kan ha hos mig även om jag verkligen skulle vilja pga mitt samvete.
Tanken på henne gjorde att jag inte tog livet av mig utan bara plågade mig själv och alla andra i min närvaro. Hon fick mig att överleva och hon gav mig trygghet och kärlek som inte går att beskatta. Hon var som min lilla bebis, jag tog hand om henne, hon var mitt ansvar och jag var med henne redan då hon var liten bebis. Hon växte tillsammans med mig och blev den katt som hon är idag.
Hon är min lilla trogna vän, hon betyder väldigt mycket för mig och jag kommer inte att kunna glömma henne det är också därför så mycket känslor inom mig väcks när jag tänker på henne. Eftersom hon är min första katt och hon är alldeles för bra för att vara sann.
Hon är ett bevis på att jag kan klara av att ta hand om en katt trots att jag själv är i ett hemskt skick. Hon är ett levande bevis på att jag kan lyckas med något i livet även när jag mår som sämst och är på väg att dö, mer eller mindre indirekt...
Anledningen till att jag inte kan ha henne med mig när jag flyttar är inte pga praktiska saker. Om jag hade velat så hade hon kunnat följa med mig ned till Nybro när jag flyttar. Anledningen till att jag inte tar med henne ner är för att jag vet hur bra hon trivs där hon är nu, jag vet hur bra hon blir behandlad där och jag vet hur bra hon mår av att få vara där där hon är nu. Hon är där hon växte upp och hon får vara ute och hon får vara med de andra katterna som hon växte upp med och hon kan helt enkelt inte ha det bättre än vad hon har det hos dem.
Jag kan inte ge henne ett bättre liv eller tillvaro och det är därför jag också låter henne stanna kvar hos dem i Täby för jag vill inte skada henne mer än vad jag tror att jag har gjort. Även om hon inte påverkades av mina destruktiva handlingar direkt så känns det som om jag har varit hemsk mot henne ibland även om jag är medveten om att hon indirekt inte tog någon skada av det.
Hon är så hemskt underbar…
Aja, hoppas det inte var alltför tråkig läsning. Ska gå ifrån datorn och klä på mig och små fixa lite i lägenheten innan vi ska åka iväg lite med brum brum…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar