Mjaaaaauuuuuuu

Det är julafton, jag sitter med hörlurar i öronen eftersom jag ska kunna lyssna på min musik...
Mitt humör har gått upp och ner de senaste dagarna och jag har kännt mig nedstämd men inte riktigt visat det. Igår kom smällen som jag väntat på och det var egentligen ingen överraskning att det med skulle bli problematiskt.
För vad vore mitt liv utan problematik? Jo underbart.

Jag har inte hunnit skicka julhälsningar till någon direkt, bara svarat på de tre som jag fått. Jag vet inte riktigt om jag vill sända några julhälsningar heller, för mig är julen död. Det finns inget med julen som jag tycker om. Folk tar fram sidor som de annars aldrig skulle ha visat och de känns lite falskt, det är en helt vanlig fredag och egentligen inget mer med det.
Visst är det kul att få en anledning att köpa saker till dem man tycker om men det känns väldigt onödigt att ha en helgs firande åt det med onödigt mycket mat och dryck.
Man kan väl ge någon man tycker om saker även om det inte är jul? Jag vill ge skogen mindre fiender men det går inte direkt. Jag vill ge djuren fler dagar av liv men heller ej det är möjligt.

I vilket fall som, jul firar jag inte längre, har väl inte firat det ordentligt på ett tag, inte sedan jag var liten, för mig är julen som sagt död. Det är bra för dem som kan glädjas åt det...

Igår var jag hos socialen för att lämna ett dna prov...
Skumt eller hur, varför ska jag behöva göra något sådant?
Det har med adoptionen att göra, tror jag. Min kontakt med socialen har endast med adoptionen att göra så det är väl den främsta anledningen till att jag ens går med på det som krävs av mig, dvs dna prov, samtal och underskrifter.
Att lämna dna i sig är inget smärtsamt bara väldigt kränkande, köra in en pinne med en skumgummi aktig grej i munnen och samla saliv på den samtidigt som andra glor på en..
Får man inte tillräckligt med saliv på den så får man göra om det, vilket jag fick göra. Tur att jag inte var destruktiv i tankarna just då för då hade jag klandrat mig själv för att jag inte klarade det den första gången och måste göra om, som en sådan värdelös skitf'tta jag är...

Den som är fadern till barnet, med hitintills 90% säkerhet, har fått lämnat ett dna prov men han vägrar att ens erkänna att vi träffats i stort sett. Han hade skickat med en hälsning när han hade varit och lämnat dna, han sa att han inte visste att jag var gravid och att jag gärna fick ringa honom osv. Han sa även att vi hade inte haft sexuellt umgänge, förneka det och sa att det endast hade hänt en gång 2009...
Tja det hade inte hänt mer än en gång med inte fan var det 2009.
Allt det han säger är lögn, han visste inte om att någon som jag existera förrän i januari 2010 och sen att han har mage och säga att jag kan ringa honom osv är ett jävla bakslag.
Jag har haft mina aningar om att adoptionen och faderskapet skulle bli besvärligt och nu har jag fått det bekräftat! Det finns i stort sett inget i mitt liv som har gått smärtfritt.
Det jag väl har lyckats med har varit smärtsamt.
Jag har fått gått igenom en hel jävla graviditet pga den personens jävla sperma, fy f*n vad jag hatar att vara kvinna ibland alltså.
Jag hatar verkligen mig själv, det är så fruktansvärt kränkande, det är så fruktansvärt smutsigt. Det känns som om jag aldrig någonsin kommer bli ren. Det kryper i skinnet på mig, jag äcklas så av mig själv, hur fan kan jag stå ut med mig själv?
jag förstår det inte, varför tar jag bara inte en kniv och skär sönder pulsådern?
Få ett slut på det hela för en gångs skull, jag har varit nära många gånger innan så varför gör jag det inte på riktigt nu...
Det var inte min mening att detta inlägget skulle blir så hemskt negativt och besvärligt men jag är en besvärlig människa, det är ren fakta som inte går att undvika eller ignorera för den delen.
Jag är bara hemskt trött på att allt i mitt liv ska bli så jävla svårt och komplicerat. Det finns nästan inget som går lätt och smärtfritt, det finns tydligen bara otur och olycka i mitt liv. Är det konstigt att man ibland blir trött på att leva?
Det skulle inte förvåna mig om det blir problem med adoptionen eller snarare problem med den idioten till människa som gjorde mig gravid.
Alltså det äcklet som man känner, som på något vis kryper i en, som får en att vilja spy, som får en att vilja skrubba bort smutset och äcklet, som får en att bokstavligen karva bort det äckliga. Jag vet inte hur jag lyckas men jag har inte skurit mig på ett tag nu, men jag har varit väldigt nära många gånger och jag har olyckligt nog nya fina rakblad hemma som jag inte kunnat slänga när jag hittat dem. De är en otrolig trygghet men samtidigt en stor skräck. Jag borde slänga bort dem men det går inte för egentligen så vill jag inte slänga dem.
De är mina enda vänner just nu för de andra vännerna som jag har är antingen raderade från mitt liv eller väldigt långt borta.