Jag känner mig
hemskt hopplös när jag hamnar i dessa svackor, dessa jävla nedgångar. Jag vet
inte riktigt vad jag ska göra för att det ska bli bättre, jag försöker
sysselsätta mig med saker men jag lyckas inte förbättra mitt mående. Det känns
bara som om jag förskjuter det och sedan när jag gjort klart det jag sysslat
med så kommer det dåliga måendet tillbaks.
Jag har försökt med att packa ur en massa flyttkartonger, lägga allting på sin plats och få det att gå ihop så att verkligen allting ska få plats. Efter det så har jag sorterat alla dvd filmer i alfabetisk ordning, spelat warcraft i ett bra tag och sen har jag varit själv ute och gått i ungefär en timme, fått skoskav på köpet men ingenting har fått mig att må bättre.
Nu som en sista lösning på min deppighet så sitter jag inne på msn och försöker prata med någon om något, tja vad som helst, får väl se om det funkar om inte det funkar vet jag inte riktigt vad jag ska ta vägen.
Jag känner ett stort obehag, det kryper i min kropp.
Jag vill göra någonting men det finns inget som jag riktigt är sugen på, samma sak med maten, jag kanske vill äta något men jag vet inte vad jag vill äta så det blir till slut så att jag inte äter någonting alls. Men idag har jag iaf inte haft matproblemet vilket är bra och jag har äntligen börjat gå på toaletten igen…
Jag vet om att mitt mående fungerar såhär, att det går upp och ner, ibland vet jag själv inte vad som händer när jag börjar må dåligt, upptäcker ibland efter långt om länge att jag mår dåligt men har ingen direkt förklaring till det. Vet oftast inte varför jag mår dåligt, jag har mina misstankar men jag vet fortfarande inte vad det är som får mig att må så dåligt som jag ibland mår.
Men vad kan man göra när man har denna psykiska sjukdomen, den går inte bara att ignorera.
Det känns inte kul att tänka som så att det inte går att ändra på eller att det är bara till att acceptera att mitt mående svänger upp och ner, att jag hamnar i svackor som kan vara väldigt påfrestande för mig och att jag inget direkt kan göra.
Det känns tragiskt att tänka så, att det inte går att förändra, att det inte finns någon bättring.
Visst man kan inte må bra alltid men är det meningen att man ska behöva må såhär dåligt utan någon anledning och att det skiftar så snabbt att jag själv inte vet vad som händer.
Att jag blir vilse i mina egna tankar och i mitt eget liv.
Jag har försökt med att packa ur en massa flyttkartonger, lägga allting på sin plats och få det att gå ihop så att verkligen allting ska få plats. Efter det så har jag sorterat alla dvd filmer i alfabetisk ordning, spelat warcraft i ett bra tag och sen har jag varit själv ute och gått i ungefär en timme, fått skoskav på köpet men ingenting har fått mig att må bättre.
Nu som en sista lösning på min deppighet så sitter jag inne på msn och försöker prata med någon om något, tja vad som helst, får väl se om det funkar om inte det funkar vet jag inte riktigt vad jag ska ta vägen.
Jag känner ett stort obehag, det kryper i min kropp.
Jag vill göra någonting men det finns inget som jag riktigt är sugen på, samma sak med maten, jag kanske vill äta något men jag vet inte vad jag vill äta så det blir till slut så att jag inte äter någonting alls. Men idag har jag iaf inte haft matproblemet vilket är bra och jag har äntligen börjat gå på toaletten igen…
Jag vet om att mitt mående fungerar såhär, att det går upp och ner, ibland vet jag själv inte vad som händer när jag börjar må dåligt, upptäcker ibland efter långt om länge att jag mår dåligt men har ingen direkt förklaring till det. Vet oftast inte varför jag mår dåligt, jag har mina misstankar men jag vet fortfarande inte vad det är som får mig att må så dåligt som jag ibland mår.
Men vad kan man göra när man har denna psykiska sjukdomen, den går inte bara att ignorera.
Det känns inte kul att tänka som så att det inte går att ändra på eller att det är bara till att acceptera att mitt mående svänger upp och ner, att jag hamnar i svackor som kan vara väldigt påfrestande för mig och att jag inget direkt kan göra.
Det känns tragiskt att tänka så, att det inte går att förändra, att det inte finns någon bättring.
Visst man kan inte må bra alltid men är det meningen att man ska behöva må såhär dåligt utan någon anledning och att det skiftar så snabbt att jag själv inte vet vad som händer.
Att jag blir vilse i mina egna tankar och i mitt eget liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar