Denna dagen har
minst sagt varit emotionellt krävande, jag vakna på helt fel sida tack vare att
någon klev in i vårat sovrum och väckte oss. Tänker faktiskt vara så taskig och
säga att det var dens fel att jag vakna o mådde skit, även om det kanske inte var
det.
Personen klev in i vårat sovrum tidigt på morgonen vilket jag inte tyckte om alls, jag menar där ligger jag och sover, halvt naken och så kommer någon bara in där och väcker mig, stör mig. Känner mig kränkt, som om jag inte förtjänar någon respekt alls…
Och det denna personen nu ville var att säga till Jimmy att han ska jobba i morgon och att vi skulle köpa en sak idag på Ikea eller något i den stilen, som dessutom inte blev av.
Sedan efter att jag somnat om och vaknat igen så hinner jag inte mer än vakna, stiga upp ur sängen utan att känna hur det dunkar i mitt huvud igen, huvudvärk är inte det roligaste att vakna med.
Efter att ha tagit ett par huvudvärkstabletter, klätt på mig så faller jag långt ner i en dvala, bara faller helt enkelt, dåsar på sängen och små gråter tills Jimmy märker att jag inte kommit tillbaka ut från rummet. Jag mår verkligen inte bra, jag gråter och har stor lust till att skära mig. Jag känner mig arg och kränkt för att jag blev väckt i morse, jag känner mig ledsen för att jag inte vågar säga något, jag känner mig hopplös och maktlös.
Jag gillar inte det faktum att jag ska vara själv hemma igen för jag blir så isolerad här när Jimmy är iväg och arbetar. Det blir ensamt, väldigt ensamt och det finns inget direkt att göra heller...
Jimmy drar upp mig ur sängen efter att ha tröstat mig och vi sätter oss ner för att kolla på The mysterious citys of Gold. Tror inte någon känner igen den serien, det gjorde inte jag heller för inte så länge sedan... Vi äter frukost tillsammans och får lite besök av Lilleman, en stor fin alfa katt.
Med tiden så började jag må lite bättre, kunde slappna av mera. Vi båda tyckte inte om att vi blev väckta i morse och jag mådde lite bättre som sagt.
Under ett tag så var det helt okej med mig, sen hamna jag i en svacka till och jag själv vet inte riktigt varför jag mådde dåligt eller känner mig nervös och obehaglig till mods.
Jag kanske anade att något jobbigt skulle inträffa vad vet jag.
Senare när Jimmys mamma kom ner och bokstavligen sa åt oss vad som ska göras imorgon utan att fråga om man ens ville göra sakerna så mådde jag ännu sämre. Jag bokstavligen föll ner i en dvala igen och det gav verkligen utlopp för tårarna och de var hemskt bra att ingen såg att jag grät för då hade jag skämts och känt mig skamsen.
(Skamsen eftersom jag vill inte visa att jag kan bli så illa berörd av sådana simpla saker och vill inte att någon ska trösta mig för då känns det som salt i såren... )
Jag tycker inte om att få order om saker som jag måste göra hit och dit, jag klarar inte av sådant och jag känner mig illa behandlad även om det nog inte är meningen att det ska tolkas på det sättet.
Men jag känner mig påkörd och nertrampad, bortglömd och som ett barn.
I mina ögon så är det respektlöst när någon bara trampar över en och säger åt en vad man ska göra.
Jag känner mig påtvingad till att göra något som jag egentligen inte vill men jag vet inte riktigt hur jag ska kunna säga till utan att Jimmys mamma ska bli arg på mig.
För jag är rädd för vad som händer om hon blir arg på mig.
Jag tror inte hon skulle slå mig eller något i den stilen alls men min fruktan sitter ändå kvar, den går inte att ta bort bara sådär, jag har många gånger blivit slagen och jag vill inte bli det igen. Jag vill heller inte ha en utskällning av något slag för den delen...
Jag vill helt enkelt inte följa med Jimmys mamma själv imorgon med ett par hundvalpar och få dem chippade, jag vill inte det eftersom jag är rädd för att hon ska säga något som upprör mig och som får mig att gråta när jag är med dem.
Eller att hon ska påpeka hur lite jag äter, att jag inte äter någonting osv.för hon har en tendens att vara lite för rak på sak ibland och säga saker som kan beröra illa, iaf mig med tungt bagage..
Jag klarar inte av att ta emot sådant för tillfället utan att bryta ihop eftersom jag är i en svacka och jag vill inte gråta när jag är ensam med hans mamma. Jag vill inte att hon ska se mig gråta någon gång.
Men jag tror inte att jag har något val för jag antar att någon måste se till hundarna medan hon kör till veterinären. Det finns ingen annan hemma som kan hjälpa henne mer än jag, Jimmy är iväg och arbetar och så den andre som bor här så det är bara vi två...
Jag vågar inte tänka på morgondagen för då blir jag less och nervös, jag är nervös för att åka bil till veterinären med Jimmys mamma och ett par hundvalpar, hur löjligt är det inte egentligen?
Hur jävla löjlig får man vara?
Jag tycker inte om att hamna i dessa svackor, dessa svackor som gör mig sårbar för varje kommentar som är smått taskig och olämplig rent utav onödig. Jag blir så sårbar och det är också därför jag vill skydda mig själv från att kanske hamna med ett vasst rakblad mot handlederna i slutet av dagen.
Men är det fel av mig att vilja skydda mig själv?
Det är det nog inte men det känns löjligt…
Det är hög tid för sovdags men jag är inget trött och jag kan definitivt inte slappna av nog för att kunna somna så jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Vänta på att Jimmy ska vakna kanske, för han lär inte kunna sova så mycket längre till, men man kan ju hoppas att han sover hela natten för det behöver han nu när han ska jobba imorgon, från 7 till typ 4 på dagen…
USCH USCH USCH vad jag ibland hatar att vara mig själv.
Personen klev in i vårat sovrum tidigt på morgonen vilket jag inte tyckte om alls, jag menar där ligger jag och sover, halvt naken och så kommer någon bara in där och väcker mig, stör mig. Känner mig kränkt, som om jag inte förtjänar någon respekt alls…
Och det denna personen nu ville var att säga till Jimmy att han ska jobba i morgon och att vi skulle köpa en sak idag på Ikea eller något i den stilen, som dessutom inte blev av.
Sedan efter att jag somnat om och vaknat igen så hinner jag inte mer än vakna, stiga upp ur sängen utan att känna hur det dunkar i mitt huvud igen, huvudvärk är inte det roligaste att vakna med.
Efter att ha tagit ett par huvudvärkstabletter, klätt på mig så faller jag långt ner i en dvala, bara faller helt enkelt, dåsar på sängen och små gråter tills Jimmy märker att jag inte kommit tillbaka ut från rummet. Jag mår verkligen inte bra, jag gråter och har stor lust till att skära mig. Jag känner mig arg och kränkt för att jag blev väckt i morse, jag känner mig ledsen för att jag inte vågar säga något, jag känner mig hopplös och maktlös.
Jag gillar inte det faktum att jag ska vara själv hemma igen för jag blir så isolerad här när Jimmy är iväg och arbetar. Det blir ensamt, väldigt ensamt och det finns inget direkt att göra heller...
Jimmy drar upp mig ur sängen efter att ha tröstat mig och vi sätter oss ner för att kolla på The mysterious citys of Gold. Tror inte någon känner igen den serien, det gjorde inte jag heller för inte så länge sedan... Vi äter frukost tillsammans och får lite besök av Lilleman, en stor fin alfa katt.
Med tiden så började jag må lite bättre, kunde slappna av mera. Vi båda tyckte inte om att vi blev väckta i morse och jag mådde lite bättre som sagt.
Under ett tag så var det helt okej med mig, sen hamna jag i en svacka till och jag själv vet inte riktigt varför jag mådde dåligt eller känner mig nervös och obehaglig till mods.
Jag kanske anade att något jobbigt skulle inträffa vad vet jag.
Senare när Jimmys mamma kom ner och bokstavligen sa åt oss vad som ska göras imorgon utan att fråga om man ens ville göra sakerna så mådde jag ännu sämre. Jag bokstavligen föll ner i en dvala igen och det gav verkligen utlopp för tårarna och de var hemskt bra att ingen såg att jag grät för då hade jag skämts och känt mig skamsen.
(Skamsen eftersom jag vill inte visa att jag kan bli så illa berörd av sådana simpla saker och vill inte att någon ska trösta mig för då känns det som salt i såren... )
Jag tycker inte om att få order om saker som jag måste göra hit och dit, jag klarar inte av sådant och jag känner mig illa behandlad även om det nog inte är meningen att det ska tolkas på det sättet.
Men jag känner mig påkörd och nertrampad, bortglömd och som ett barn.
I mina ögon så är det respektlöst när någon bara trampar över en och säger åt en vad man ska göra.
Jag känner mig påtvingad till att göra något som jag egentligen inte vill men jag vet inte riktigt hur jag ska kunna säga till utan att Jimmys mamma ska bli arg på mig.
För jag är rädd för vad som händer om hon blir arg på mig.
Jag tror inte hon skulle slå mig eller något i den stilen alls men min fruktan sitter ändå kvar, den går inte att ta bort bara sådär, jag har många gånger blivit slagen och jag vill inte bli det igen. Jag vill heller inte ha en utskällning av något slag för den delen...
Jag vill helt enkelt inte följa med Jimmys mamma själv imorgon med ett par hundvalpar och få dem chippade, jag vill inte det eftersom jag är rädd för att hon ska säga något som upprör mig och som får mig att gråta när jag är med dem.
Eller att hon ska påpeka hur lite jag äter, att jag inte äter någonting osv.för hon har en tendens att vara lite för rak på sak ibland och säga saker som kan beröra illa, iaf mig med tungt bagage..
Jag klarar inte av att ta emot sådant för tillfället utan att bryta ihop eftersom jag är i en svacka och jag vill inte gråta när jag är ensam med hans mamma. Jag vill inte att hon ska se mig gråta någon gång.
Men jag tror inte att jag har något val för jag antar att någon måste se till hundarna medan hon kör till veterinären. Det finns ingen annan hemma som kan hjälpa henne mer än jag, Jimmy är iväg och arbetar och så den andre som bor här så det är bara vi två...
Jag vågar inte tänka på morgondagen för då blir jag less och nervös, jag är nervös för att åka bil till veterinären med Jimmys mamma och ett par hundvalpar, hur löjligt är det inte egentligen?
Hur jävla löjlig får man vara?
Jag tycker inte om att hamna i dessa svackor, dessa svackor som gör mig sårbar för varje kommentar som är smått taskig och olämplig rent utav onödig. Jag blir så sårbar och det är också därför jag vill skydda mig själv från att kanske hamna med ett vasst rakblad mot handlederna i slutet av dagen.
Men är det fel av mig att vilja skydda mig själv?
Det är det nog inte men det känns löjligt…
Det är hög tid för sovdags men jag är inget trött och jag kan definitivt inte slappna av nog för att kunna somna så jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Vänta på att Jimmy ska vakna kanske, för han lär inte kunna sova så mycket längre till, men man kan ju hoppas att han sover hela natten för det behöver han nu när han ska jobba imorgon, från 7 till typ 4 på dagen…
USCH USCH USCH vad jag ibland hatar att vara mig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar