Det är
väl den första dagen av absolut freedom, jag somna halvt om halvt tidigt igår.
Gårdagens påfrestningar var stora och när jag tänker på allt som vi hann med så känns det som om vi hade varit ute i flera dagar. Jag var hemskt hemskt trött och smått less när jag kom hem igår. Jag var glad för att allting var klart och gjort men ändå less eftersom jag hade mött på några hinder, hinder som jag inte ville möta så sent på dagen. Det är små saker, små bagateller men de gör mycket på sig.
Vi åkte ifrån k-rehab vid sju, 07:08 var min klocka. Vi körde utan stopp till Rimbo och hittade utan större bekymmer.
09:23
Väl i Rimbo så hämtade vi alla saker som är mina. Allt förutom min cykel som inte fick plats. (Den ska jag försöka nu dessa sista dagar i Stockholm fundera ut hur jag ska få ner till Småland…)
Vi blev klara snabbt och gav oss iväg mot Småland.
13:34
Stannar på en udda rastningsplats för att gå på toaletten. Något som jag nästan till 100% ångrar. Toaletten var i uselt skick, den var inte bara smutsig, vattnet som fanns i kranen var smutsigt, gult. Det fanns spår av blod på toalett ringen och det var minst sagt ingen vacker syn.
Btw- Lukten var heller inget kul.
15:56
Framme i Nybro.
Började lasta ur allting och bära ner för trapporna, ner till mitt/ vårt kommande vardagsrum.
Det tog inte lång tid och det sades inte så mycket, mer än fy fan, fy fan och åter mer fy fan.
16:16
Sätter oss i bilen och kör iväg mot Norrköping.
Vägen tillbaka sker i någon dimma, jag är borta i tankarna och sitter obekvämt. Min mage har under hela resan mer eller mindre gjort ont. Fann ingen bra ställning att sitta eller smått ligga i under resan så fick ont lite här och där. Sammandragningar, spänningar, spark och mera spark, spasmer, ryck i benen, ont i revbenen och illamående. Med korta ord; så såg min resa ut under dagen, mitt fysiska mående.
Rent psykiskt så mådde jag helt okej, men jag blev tröttare och tröttare, stressen var fruktansvärd, jag satt spänd hela resan ner och hela resan upp.
När vi väl nådde norrköping var jag så stressad att jag inte kunde sitta stilla. Jag mådde illa och min mage gjorde ont tack vare barnets rörelser och sedan på det, 20 min tills tåget avgår.
17:53
Vi kör runt och åter runt i Norrköping men finner ingen tågstation, ingen central, vi kör runt i cirklar och ser inga tecken på någon tåg station. Min panik är fruktansvärd, mina ögon är våta, jag är varm och kall samtidigt, det känns som om mitt hjärta ska hoppa ur bröstkorgen och jag skakar. Jag tänker panikartat på vad som händer om vi inte hittar stationen. Jag tänker inte så mycket på att jag missar tåg eftersom det går fler någon gång snart men jag tänker på om jag någonsin kommer komma fram till stationen… Vad händer om vi inte hittar? Vad händer om jag blir utkastad? Well… på tal om det… host*
Till slut efter att ha frågat 3 stycken om vägen till stationen och ändå kört vilse så säger han som kör mig att han inte vet vad han ska göra, att han inte kan göra mera och att han får lämna mig, släppa av mig på en kall gata i det svarta Norrköping med tung packning på mig…
Paniken blir värre och precis när vi han kör åt sidan för att släppa av mig så ser vi en skylt där det står resecentrum häråt. Mitt hjärta skuttar till och jag blir glad. Vi har äntligen hittat centralen, där tågen finns som kan ta mig hem till jimmy. Han släpper av mig och jag springer in till stationen och köper en biljett, tåget avgår om 3 minuter. ( Även om allt är över nu så känner jag mig fortfarande stressad när jag tar upp det och skriver om det)
20:24
Tåget står redan på spåret, men det är inte det tåget som jag ska åka med, det finns ingen synlig "personal" på perrongen, bara en massa resenärer. Jag hade även om det hade tagit emot frågat en personal om när tåget som jag ska med kommer eller om de vet någonting om någonting men jag finner ingen att fråga. Jag smsar och skriver att jag har biljett men att jag är hemskt panikartad och gråtfärdig till Jimmy, men att jag är på väg iaf...
Han ringer mig och det är knappt jag kan hålla gråten borta.
Än en gång ett litet baksteg eller vad man ska kalla det. Först hittar man inte tågstationen, sedan har man biljett men hittar inte tåget…
Där står jag i norrköping med en biljett men tåget syns inte, det är inte det tåget som är framför mig och det står konstigt på tavlorna. Jag får panik och vill bara klösa sönder mig själv och gråta. Men gråta hysteriskt offentligt är inget jag vill göra, så jag gömmer mig bakom mitt hår och låter tysta tårar rinna ner. Jag går fram och tillbaka mellan tavlorna där de står alla tågtider och varifrån de avgår, från vilket spår dvs. Till slut så sänder de ut på högtalaren att de tåget som jag ska med är försenat med 20 minuter. Även om det är lite lugnande eftersom då vet jag att jag inte har missat tåget så är det inte tröstande, jag är fortfarande väldigt panikartad och hemskt trött.
Mina axlar värker ifrån väskornas tyngd, min mage gör ont och jag är så hemskt trött och less.
20:43
Till slut kommer tåget och där möts jag av en trängd människa som puttar mig och som nästan får mig att ramla, detta gör mig inte på bättre humör snarare mer ledsen än vad jag redan var. Hormonerna varvar i mina vener och jag kan inte hålla tillbaka tårarna. Så medan jag letar efter min reserverade plats på tåget så rinner tårarna ner.
Efter inte mycket sökande hittar jag min plats, jag försöker att inte slänga mig ner i stolen och försöker tränga ihop mig trots att jag har 3 väskor i mitt knä och filt. Jag är medveten om att jag kan lägga ifrån mig dem på hyllorna som finns ovanför mitt huvud men jag har ingen ork till att ställa till med sådant spektakel så jag sätter mig ner med grejerna i knäet. Med ett dunkande huvud, en värkande mage och med en snorig näsa och våta kinder sitter jag och gömmer mig bland min hög av grejer. Jag försöker sova och vila lite under resan men det är omöjligt. Jag försöker lyssna på musik som kan lugna ner mig men det går inte. Mina tankar går i hundratio och jag förstår inte vad jag tänker.
Kommer inte ens ihåg vad det var som jag tänkte på.
Väl framme i Stockholm bemöts jag av åter mer trubbel, små bagateller som gör mig mer kinkig.
22:06
Framme i Stockholm, går till pressbyrån och köper mig en remsa, går sedan till tunnelbanan, går till plattformen, ett tåg har nyss kommit in på perrongen, men tåget är överbefolkat. Det går inte att få in en bebis där, inte en Coca cola flaska ens. Det är propp fullt och jag får inte plats och missar därmed tåget. Ser det åka ifrån mig och jag blir bara ännu mer trött av det nederlaget. Tar nästa tåg och får plats, står från centralen till slussen, stiger av, blir paranoid för att jag när som kan ramla ihop av all belastning och av all packning och falla ner på spåret och dö…
22:15
Når saltsjöbanan, ser det tåget åka ifrån mig även om jag springer efter det med all min packning på ryggen. Vill skrika av frustration men gör det inte, det finns massor av folk runt omkring mig och jag bestämmer mig i stället för att sätta mig ner på en bänk, sprider ut mig lite kanske, får sura blickar från förbi passerande och känner mig hopplös och allmänt oduglig till någonting. Känner mig dessutom ut stirrad av en annan som också väntar på saltsjöbanan, som står och pratar med en anan och pekar smått på mig och skrattar menande till sin vän.
Chansen att jag blir ett våldtäktsoffer, igen, är ganska liten i och med att min mage är enorm och väldigt oattraktiv så jag är inte jätte orolig, bara extremt jävla trött…
Det går ut en signal från ett par högtalare som talar om att alla tåg är försenade med 15-20 minuter.
Nästa tåg avgår 22:57
Väntan är horribel, jag är hemskt trött och vill bara hem. Mitt smink är borta, det lilla jag hade på mig, jag vill gråta och skrika och det som lever i mig vill inte låta mig vila...
23:34
Jag ringer till Jimmy, jag är framme i Fisksätra, jag är på väg mot trappen och vill komma upp.
Blir insläppt och kollapsar nästan när jag ska ta av mig skorna, kastar mig ner på sängen, madrassen som finns i vardagsrummet och blir masserad och ompysslad.
Vill först inte äta någonting även om jag är rätt sugen och hungrig, har inte ätit något i stort sett på hela dagen, bara druckit en caffe latte och lite coca cola.
Somnar tidigt efter att ha avnjutit kyckling spätt som var mycket goda och lite coca cola och en glass.
Jag är glad för att jag överlevde, även om chanserna för att jag skulle dö på kuppen var väldigt små, men jag trodde ett tag att jag bara skulle ge upp och lägga mig ner på marken och sova.
Skrämmande tanke men men.
Jag kom hem.
Jag är äntligen hemma och jag behöver aldrig mer åka härifrån.
Jag är hemma
Gårdagens påfrestningar var stora och när jag tänker på allt som vi hann med så känns det som om vi hade varit ute i flera dagar. Jag var hemskt hemskt trött och smått less när jag kom hem igår. Jag var glad för att allting var klart och gjort men ändå less eftersom jag hade mött på några hinder, hinder som jag inte ville möta så sent på dagen. Det är små saker, små bagateller men de gör mycket på sig.
Vi åkte ifrån k-rehab vid sju, 07:08 var min klocka. Vi körde utan stopp till Rimbo och hittade utan större bekymmer.
09:23
Väl i Rimbo så hämtade vi alla saker som är mina. Allt förutom min cykel som inte fick plats. (Den ska jag försöka nu dessa sista dagar i Stockholm fundera ut hur jag ska få ner till Småland…)
Vi blev klara snabbt och gav oss iväg mot Småland.
13:34
Stannar på en udda rastningsplats för att gå på toaletten. Något som jag nästan till 100% ångrar. Toaletten var i uselt skick, den var inte bara smutsig, vattnet som fanns i kranen var smutsigt, gult. Det fanns spår av blod på toalett ringen och det var minst sagt ingen vacker syn.
Btw- Lukten var heller inget kul.
15:56
Framme i Nybro.
Började lasta ur allting och bära ner för trapporna, ner till mitt/ vårt kommande vardagsrum.
Det tog inte lång tid och det sades inte så mycket, mer än fy fan, fy fan och åter mer fy fan.
16:16
Sätter oss i bilen och kör iväg mot Norrköping.
Vägen tillbaka sker i någon dimma, jag är borta i tankarna och sitter obekvämt. Min mage har under hela resan mer eller mindre gjort ont. Fann ingen bra ställning att sitta eller smått ligga i under resan så fick ont lite här och där. Sammandragningar, spänningar, spark och mera spark, spasmer, ryck i benen, ont i revbenen och illamående. Med korta ord; så såg min resa ut under dagen, mitt fysiska mående.
Rent psykiskt så mådde jag helt okej, men jag blev tröttare och tröttare, stressen var fruktansvärd, jag satt spänd hela resan ner och hela resan upp.
När vi väl nådde norrköping var jag så stressad att jag inte kunde sitta stilla. Jag mådde illa och min mage gjorde ont tack vare barnets rörelser och sedan på det, 20 min tills tåget avgår.
17:53
Vi kör runt och åter runt i Norrköping men finner ingen tågstation, ingen central, vi kör runt i cirklar och ser inga tecken på någon tåg station. Min panik är fruktansvärd, mina ögon är våta, jag är varm och kall samtidigt, det känns som om mitt hjärta ska hoppa ur bröstkorgen och jag skakar. Jag tänker panikartat på vad som händer om vi inte hittar stationen. Jag tänker inte så mycket på att jag missar tåg eftersom det går fler någon gång snart men jag tänker på om jag någonsin kommer komma fram till stationen… Vad händer om vi inte hittar? Vad händer om jag blir utkastad? Well… på tal om det… host*
Till slut efter att ha frågat 3 stycken om vägen till stationen och ändå kört vilse så säger han som kör mig att han inte vet vad han ska göra, att han inte kan göra mera och att han får lämna mig, släppa av mig på en kall gata i det svarta Norrköping med tung packning på mig…
Paniken blir värre och precis när vi han kör åt sidan för att släppa av mig så ser vi en skylt där det står resecentrum häråt. Mitt hjärta skuttar till och jag blir glad. Vi har äntligen hittat centralen, där tågen finns som kan ta mig hem till jimmy. Han släpper av mig och jag springer in till stationen och köper en biljett, tåget avgår om 3 minuter. ( Även om allt är över nu så känner jag mig fortfarande stressad när jag tar upp det och skriver om det)
20:24
Tåget står redan på spåret, men det är inte det tåget som jag ska åka med, det finns ingen synlig "personal" på perrongen, bara en massa resenärer. Jag hade även om det hade tagit emot frågat en personal om när tåget som jag ska med kommer eller om de vet någonting om någonting men jag finner ingen att fråga. Jag smsar och skriver att jag har biljett men att jag är hemskt panikartad och gråtfärdig till Jimmy, men att jag är på väg iaf...
Han ringer mig och det är knappt jag kan hålla gråten borta.
Än en gång ett litet baksteg eller vad man ska kalla det. Först hittar man inte tågstationen, sedan har man biljett men hittar inte tåget…
Där står jag i norrköping med en biljett men tåget syns inte, det är inte det tåget som är framför mig och det står konstigt på tavlorna. Jag får panik och vill bara klösa sönder mig själv och gråta. Men gråta hysteriskt offentligt är inget jag vill göra, så jag gömmer mig bakom mitt hår och låter tysta tårar rinna ner. Jag går fram och tillbaka mellan tavlorna där de står alla tågtider och varifrån de avgår, från vilket spår dvs. Till slut så sänder de ut på högtalaren att de tåget som jag ska med är försenat med 20 minuter. Även om det är lite lugnande eftersom då vet jag att jag inte har missat tåget så är det inte tröstande, jag är fortfarande väldigt panikartad och hemskt trött.
Mina axlar värker ifrån väskornas tyngd, min mage gör ont och jag är så hemskt trött och less.
20:43
Till slut kommer tåget och där möts jag av en trängd människa som puttar mig och som nästan får mig att ramla, detta gör mig inte på bättre humör snarare mer ledsen än vad jag redan var. Hormonerna varvar i mina vener och jag kan inte hålla tillbaka tårarna. Så medan jag letar efter min reserverade plats på tåget så rinner tårarna ner.
Efter inte mycket sökande hittar jag min plats, jag försöker att inte slänga mig ner i stolen och försöker tränga ihop mig trots att jag har 3 väskor i mitt knä och filt. Jag är medveten om att jag kan lägga ifrån mig dem på hyllorna som finns ovanför mitt huvud men jag har ingen ork till att ställa till med sådant spektakel så jag sätter mig ner med grejerna i knäet. Med ett dunkande huvud, en värkande mage och med en snorig näsa och våta kinder sitter jag och gömmer mig bland min hög av grejer. Jag försöker sova och vila lite under resan men det är omöjligt. Jag försöker lyssna på musik som kan lugna ner mig men det går inte. Mina tankar går i hundratio och jag förstår inte vad jag tänker.
Kommer inte ens ihåg vad det var som jag tänkte på.
Väl framme i Stockholm bemöts jag av åter mer trubbel, små bagateller som gör mig mer kinkig.
22:06
Framme i Stockholm, går till pressbyrån och köper mig en remsa, går sedan till tunnelbanan, går till plattformen, ett tåg har nyss kommit in på perrongen, men tåget är överbefolkat. Det går inte att få in en bebis där, inte en Coca cola flaska ens. Det är propp fullt och jag får inte plats och missar därmed tåget. Ser det åka ifrån mig och jag blir bara ännu mer trött av det nederlaget. Tar nästa tåg och får plats, står från centralen till slussen, stiger av, blir paranoid för att jag när som kan ramla ihop av all belastning och av all packning och falla ner på spåret och dö…
22:15
Når saltsjöbanan, ser det tåget åka ifrån mig även om jag springer efter det med all min packning på ryggen. Vill skrika av frustration men gör det inte, det finns massor av folk runt omkring mig och jag bestämmer mig i stället för att sätta mig ner på en bänk, sprider ut mig lite kanske, får sura blickar från förbi passerande och känner mig hopplös och allmänt oduglig till någonting. Känner mig dessutom ut stirrad av en annan som också väntar på saltsjöbanan, som står och pratar med en anan och pekar smått på mig och skrattar menande till sin vän.
Chansen att jag blir ett våldtäktsoffer, igen, är ganska liten i och med att min mage är enorm och väldigt oattraktiv så jag är inte jätte orolig, bara extremt jävla trött…
Det går ut en signal från ett par högtalare som talar om att alla tåg är försenade med 15-20 minuter.
Nästa tåg avgår 22:57
Väntan är horribel, jag är hemskt trött och vill bara hem. Mitt smink är borta, det lilla jag hade på mig, jag vill gråta och skrika och det som lever i mig vill inte låta mig vila...
23:34
Jag ringer till Jimmy, jag är framme i Fisksätra, jag är på väg mot trappen och vill komma upp.
Blir insläppt och kollapsar nästan när jag ska ta av mig skorna, kastar mig ner på sängen, madrassen som finns i vardagsrummet och blir masserad och ompysslad.
Vill först inte äta någonting även om jag är rätt sugen och hungrig, har inte ätit något i stort sett på hela dagen, bara druckit en caffe latte och lite coca cola.
Somnar tidigt efter att ha avnjutit kyckling spätt som var mycket goda och lite coca cola och en glass.
Jag är glad för att jag överlevde, även om chanserna för att jag skulle dö på kuppen var väldigt små, men jag trodde ett tag att jag bara skulle ge upp och lägga mig ner på marken och sova.
Skrämmande tanke men men.
Jag kom hem.
Jag är äntligen hemma och jag behöver aldrig mer åka härifrån.
Jag är hemma
den 29
oktober 2010
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar