Last airbender

Jaha, idag bär det av för en sista resa mellan Stockholm och Gävle med ett av sjs många tåg. Det känns inte roligt, allra helst skulle jag inte vilja åka dit men nu kan jag inte skjuta på det längre och dessutom så har jag lite att göra nu när jag är där dessa tre dagarna. Jag måste tvätta och packa ner allt det sista, lämna tillbaka det som inte är mitt längre, packa ner mina tavlor och allt annat och sen bara vänta ut tiden tills jag åker iväg med alla mina saker på torsdag, den 28:e.
Jag kan ju inte påstå att jag inte är nervös, självklart är jag det, så nervös att jag blir illamående ibland. Men jag tror det är en normal reaktion, det är jätte mycket som händer både känslomässigt och fysiskt och det blir mycket för mig att hantera utan illamående…
 Jag kommer lämna k-rehab, det känns som om en av mina drömmar har slagit in, det känns minst sagt overkligt och jag sitter nästan som på nålar och väntar på att något hinder ska dyka upp.
Kan det verkligen gå såhär bra?

Jag har packat ner allting som jag ska ha med mig och dygnsvändaren, Jimmy, ligger och sover som en bebis i vardagsrummet. Allting är klart för att jag ska åka så nu kan jag bara njuta av värmen och kärleken här innan jag åker för det lär jag leva utan nu i tre dagar. Inget jag ser framemot men det är något som jag överlever även om det känns jobbigt just nu.
Det kommer kännas skönt när jag väl flyttat alla mina saker och sedan sagt upp förbindelsen med k-rehab. Jag kommer inte behöva ringa dem, jag kommer inte behöva säga någonting till dem och jag kommer inte behöva redovisa eller lämna in permissioner eller lämna up längre. Allt det är snart bakom mig och det känns precis som jag sa innan, som om en dröm har gått i uppfyllelse.

Jag vill vara jätte glad för det, vilket jag också är, men det är mycket som står i vägen än så länge och som jag oroar mig för som gör min lycka dämpad men glad är jag trots allt.

Min kropp var dum mot mig igår, snarare det som lever i mig var dum. Mådde så illa och hade så ont, trodde ett tag att jag skulle börja gråta men kunde hålla mig. Hade inget och gråta för egentligen men det var en massa hormoner som gjorde sig påminda och som fick mina ögon att tåras. Det som finns i mig mådde illa så det var inte jag som mådde illa egentligen men det gjorde att jag ständigt fick upp tuggor i munnen och som gjorde att jag var skakig. Ett tag tänkte jag att jag kan ju göra så att jag spyr för att illamåendet kanske skulle sluta då men jag orkade inte helt enkelt att göra det så låg utslagen på soffan och mådde bajs.
 Var nära tårarna men grät inte, yay, har inget att gråta för som sagt.
Känner att jag lätt blir gråtfärdig och det är inget kul. Jag misstänker rätt ofta och fruktar att jag kommit ner i en svacka eftersom jag de senaste dagarna har varit utom mig, jag har inte varit här i tankarna. Varit mentalt gone och väldigt depp.
Men det kan ju också vara hormonerna i min kropp som strömmar omkring och som gör mig deppigare än vad jag kanske normalt är…
Aja…

Ska lägga mig och värma mig på vargen nu… Grr